mådde, för att erhålla nåd för honoi2, men allt
var fruktlöst. Men om man icke kunde beve-
ka den kejse liga mildheten till hans förmån,
fann man likväl snart, att en viss summa pen-
vingar, behörigen använd, skulle kunna öppna
hans fängelses partar. Adrian satte sig länge
häremot, förmodligen af fasa öfver hvad som
redan händt honom, men en biljett från den un-
ga enkan, som erbjöd sig att fly med honom,
segrade ändtligen öfver hans motsträfvighet. Fan
gjorde sin vanliga åkallan, och främlingen vi-
sade sig genast.
Ni behöfver penningar, förmodar jag, också
medför jag sådana åt Er.
Adrian svarade intet.
aMen är Ni en man? nej, på sin höjd ett
barn. - Har jag då icke gjort Er nog många tjen-
ster? Nå låt oss skynda, Ni skall icke se så
illa ut i peruk heller.n
Detta var det svåraste som kunde hända A-
drian, och likväl beröfvade honom saxen snart
hans sista hår. Han var då fri. Ban flydde
till en ort, der ban icke var känd, och der han
blef ryktbar såsom uppfinnare af ett eget slags
peruker. Här återteg han sitt fordna lefnads-
sätt, ech då haa å nyo ruinerat sig på spel, å-
tervände han 1 hemlighet till Prag for att der
söka den skatt, som skulle finaas vid det gam-
la pilträdets fot.
En tjenlig natt begaf han sig derföre dit, med
sin gamle trogne Wilhelm. Månan kämpade
mot molnen, och vinden tjöt sorgligt bland trä-
den, som voro höjda med snö. Adrian stötte
skyndsamt sin spade i marken, men hans följe-
slagare darrade i alla sina lemmar.
,Kom något närmare med lyktan,, sade A-
driam, och var inte så rädd.n
Gubben närmade lyktan; under det Adrian
larbetade, flög en uppskramd fogel förbi, upp-
häfvande ett sorgligt skrän.
,Det är ett elakt förebud, min käre busbon-
de. Låt oss gå, jag ber Er, låt oss gåln
Snmålheten segrade likväl hos Adrian öfver
hans vanliga feghet.
fyst!, sade han, jag känaer någon ting.
Hörde du ingenting? Det här låter som jern,
vi skola snart ha det. Och han arbetade med
fördubblad ifver, under det Wilhelms fasa med
hvarje ögenblick tilltog.
Se bara den der olycksfogeln, se hur han
svänger öfver våra hufvud och höjer sitt ohygg- !
liga skrän.n
Låt ugglan vara, ty mu har jag fatt på skri-
net. Hjelp mig att lyfta opp det!k Tjenarcn
lydde.
Det är inte tungt,a återtog Adrian; Kanske
ifinner vi endast anvisning på det stille, der
I skatten ligger gömd, ty det kan icke innehålla
värdet af alla de summor jag emottagit.a
Inte här, i Himlens namn! öppna det icke
här; se hur fogeln nalkas oss, hur han betrak-
tar oss. Låt oss gå! låt oss gån
aTyst! repade Adrian, och bröt upp låset.
I botten af skrinet fann han hopflitadt, så-
som ett tåg med rännsnara, detta långa och skö-
na hår, som för honom varit en så fruktsam
källa till olycker ech rikedomar.
Ugglans skrän blef allt mer och mer förfär-
ligt; den gamla pilens grenar brakade och slogo
tillsammans, som om de varit afbrutva af stor-
men. Ett hemskt skratt skallade i luften. Den-
gamle Wilhelm betogs af fasa och nedföll sanss-
lös. Då han återkom till sig sjelf, såg ham en
mennisko-skepnad hängande i en af pilens gre-
nar, och sprittande i död:kampens sista ryck-
ningar.
,Han hade således hängt sig i sitt eget hår
sace värdshusvärden.
,Han försökte det,, sade den lille mannen, i
det han svepte kappan om sina skuldror, cmen
vi visste forekomma det.n
vAdrian lefver således ännu?, frågade jag.
Ja visserligen, och jag hoppas, att han skall
snart vara återgilven åt sig sjelf. Ilan är en af
mina pensionärer. Om Ni will göra mig den ä-
ran att äta frukost hos mig i morgon, skall
jag visa Er honom. Han skall berätta Er sim
historia, precist som jag nu föriöljt den. Om
Ni vill antaga det som ett godt råd, att icke låta
hänfera Er af spelsjukan och fåfängan, och i
synnerhet att motstå hvarje romaresk böjelse,
eller om Ni vill anse det som en predikan, :m-
nad att bevisa, att rikedom icke är det enda
medlet till lycka — så torde denxa historia
icke förekomma Er så helt och hållet narraktig
och fantastisk.n
Då han sagt dessa ord, tog han afsked och
gick.
. e-Ss AA PO 4)