fins i hela kejsarlömet? Hans kurer äro alldeles underbara, och det finn:s intet slags galningar, icke en gång Engelsmän, de värsta af alla, som icke han botat.n Följande dagen gick jag till Doktorn; jag fann honom midt ibland sina patienter. Vill Ni nu,, sade jag, förklara mig den o: troliga historia, Ni berättade i går?n Rätt gerna. Hon är alstret af den då:es in: bilining, som Ni ser dernere. Det sanna är, att han ruinerat sig på spel och för en känslolös skönh-t; men hans duell har icke ägt rum, annat än i hans hufvud, samma dag han ble! forafskedad af sin sköna, då han angreps af en sjukdom i bjernan, till följ: hvaraf man nödgades afklippa hans hår och inspärra homom. Äfvenledes är det sanning, att han en dag lyckades rymma, och att han, efter sin återkomst till detta hus, uppgräfde sina hårflitor, fordem hans stolthet, samt att han försökte hänga sig i den snara, han flätat deraf. Nu är han ändt ligen bättre, och vi hoppas snart återföra honem till hans familj., Men hvarföre icke förtälja oss detta helt enkelt, i stället för denna vidunderliga och bedröfliga historia, alstret af en sjuk hjerna?u pFör det första, emedan den är oändligen intressantare än den torra verkligheten, och fö öfrigt, emedan jag märkt, att på en dåre, elle: på en som är nära bli det, verkar ingenting så mäktigt, som ea annan cåres yttranden eller uppfioningar. — Jag är läkare, och har uppdrag att vårda alla vansinniga här på orten, alltså bör jag söka att lära känna dem, och foljaktligen, då jag i går berättade min historia, var det ett röa, som jag anställde. — Inser Ni icke nu, att den första, hos hvilken jag märkt några symptomer, hade jag låtit inspärra.w Det är någonting ganska nyttigt, tänkte jag för mig sjelf, att kunna bota vansinniga, och någonting ännu bättre, att med nit använda vetenskapen; men har ieke allting likväl sina gränser?n