MAMSELL ARFNANLERS KONSERT i Lördags var ganska talrikt besökt. Salonge tycktes oss till goda tre fjerdedelar full, Om fortepianot såsom konsertinstrument är, åtminstone i vårt omdöme, ett sådant, hvarpå en högt uppdrifven virtuositet äger relativt foga värde, så är det likväl i alla fall det, hvarmed man nu för tiden kanske gör den största lyckan. Och detta af det mnaturiga skäl, att snart sagdt hvar annan, hvar tredje person sjelf är dilettant på detta instrument, och att således öfver hufvud den stora allmänheten deraf finner sig intresserad framfor utaf andra instrumenter. Mamsll Arenander är onekligen en af de mest intressanta bland denna mängd af talanger, som fortepianot äfven hos oss för närvarande äger att uppvisa. Hennes touche är dehkat, hennes sul icke storartad, men täek och behaglig, och om man någon gång skulle kunna ha att erinra mot felande aplomb och rhythm, utmärker sig deremot hennes föredrag genom mycken säkerhet i anslaget, redighet i passagen och en ovanlig elasticitet i handen. Den unga konsertgifverskan belönades för hvart och ett af de trennme stycken, hon exeqverade, med allmänna och stormande applådissemanger. En bland våra gedignaste och mest erkända talanger på violin bland de i affichernas terminologi så kallade musikälskare, Hr Häradshöfdingen Agrell, hade åtagit sig att till konserten bidraga med utförandet af några variationer af Mayseder. Skada att en märkbar indisposition i sj-lfva instrumentet till en del förtog effekten af Hr A:s annars, som vanligt, sannt artistiska och intagande spel. Hr Gehrman utförde en fantasi på några Sveuska melodier, en qvick och spirituell komposition, förmodligen satt af honom sjelf. Herr G:s eviga beaux jours hafva blifvit till ett ordspråk; men vi hafva ändå knappast hört honom äga en dylik i så utomordentiig och påfallande mån som denna aften. Det är icke hos Hr G. några med ett par tagelstrån ur en hopspunnen sena framgnidna ljud, det är en blåst af toner, som faddrar öfver violoncellens strängar, och det skulle, om man blundade, förekomma åhöraren som en melo i af tusen blandade anderöster. En verkligen kolossal bifallsyttring med både munnar, händer och fötter följde på hans kousertnummer. I stället för den i programmet lofvade kören, hvilken uteblef, framträdde Herr Bock och exeqverade med vanlig virtuositet, energi osh verve en potpourri på melodier ur Friskytten. Tvenne ouverturer, en ganska vacker af Hummel och en annan af Mehul till operan La chasse de j:nne Heury, ett ypperligt musikaliskt jagstycke, hvars längd man icke märker för dess skönhet, öppnada hvar sin afdelning af konserten.