Hvem var väl nu lyckligare än Broder Askelöf! Också skyndade han att redan i sitt Tisdagsnummer förkunna för verlden detta under, som icke var mindre än skilnaden emellan esse och non esse, hvars upptäckt gjort en annan notabilitet edödlig. Att inse, på hvad sätt upptäckten närmast borde tillämpas, var nu ett ögonblicks verk. ,Borde väl,, säger han, någon vetenskapsman, någon verkligen bildad ,menriska, och tramför allt, borde väl någon prest kunna tillåta sig att, — efter en sådan upptäckt — genom en prenumerations afgift understödja Aftonbladet? Vi Broder Askelöf svara twyggt nej vll denna fråga.n Naturligtvis kan ingen misstänka, att denna uppmaning härrör ,af någon näringsafund, veller lust att uttränga Aftonbladet — det ser hvar menniska. Den göres endast, för att i stället för en så ond tidning, som detta blad, få idel goda, mycket goda, tidningar; ty man kan vara ofvertygad, att ingenting så mycket ligger en så menniskoälskande breder om hjertat, som en god press. Det är för att bidraga till detta ändamål, som vi härigenom benäget ansett oss böra lemna en vidsträcktsre publicitet åt den vackra uppfinningen, så mycket mer lyckönsksnde vår broder dertill, som det lilla askelöfvet Svenska Minerva mu några månader varit eerhördt magert, och lidit af tvinsoten, allt sedan ett par af de gubbar, hvarmed man kunde ,umgås vördnadsfullt, icke längre äro i ti:lfälle att lemna några notiser från samhällets höjder, och sålunda hålla brodren, någorlunda a la hauteur des cireenstances, eller gifva föda åt en och annan af dessa kombinationer, som tillhöra dagens små kabinetts-iatriger, hvarföre löfwets hufvudsakliga verksamhet fåt! inskränka sig derhän, att taga skötebarnet och den presumerade efterträderskan Freja under armarne. Dessa öma omsorger för sin uppfostran lönar den lilla också med att ständigt lofsjunga löfvet såsom ,den mest eberoende af alla tidningar medan ugglan och hennes unge emellanåt gemensamt öfva sina lungor mot Aftenbladet, såsom prsludier till det stora bihanget.v Detta sednare lärer nu snart, vill Gud, ifrån ett anmat håll vara i antågande, för att gifva oss sjelfva dråpslaget. Hu!