man skulle nastan tycka sig UHllka marka c
viss darrning i den röst, hvarmed det uttalas.
Arma Hortense! skall du då i det ögonblic
din arma dygd så ädelt kämpar att vinna si
skönaste triumf, misstänkas för motsatsen oc
se ett missförstånd ställa sig i vägen for kansk
numera den enda utvägen att rädda dig oc
honom, ....- den olycklige, bsiklagansvärd
Georges?
Jag har redan närent honom, och må såle
des verkliga förhållandet icke vidare bli någo
hemlighet oss emellan, käre läsare! Hr Georges
bankierens brorson, och så godt som son i hu
set, en älskvärd, förträfflig yngliog, men me
eit alltför varmt hjerta, har icke kunnat gå fi
genom det vådliga profvet af en daglig vistels
vid sidan af en så förtjusande varelse, son
hans gamla farbrors unga fru. Nog af, —
låtom oss icke extasiera oss deröfver, ty dylik
är tvifvelsutan mera hvardagligt än man i all-
mänhet föreställer sig, — han tillber henne;
det är en af dessa hemliga passioner, för hvilka
man icke sjelf kan göra sig rede, som i
tysthet tära på ens väsen, som suga rednaden
från ens kinder och slacka ögats eld, och som
utan ett radikalt läkemedel blifva döden.
Fu Hortense har nyss haft ett samtal med
hoaom. Du lider, Georges! har hon sagt till
honom; — hvad fattas dig? lemna mig oin-
skränkt ditt förtroende; du eger ingen bättre
vän än mig! Och Georges her öppnat för hen-
ne sitt hjerta: Jag älskar, men jag älskar hopp-
lost! det är en kärlek, ren som en engels inom
den gräns, ditintill den hittills gått! Ett halft
steg till, och det vore ett brott, svart som af-
grunden !,
Se der ett ganska gåthkt och mystiskt språk!
Men fru Riquebourg förstår alltför väl att lösa
dessa gåtor, hon har redan fått veta långt mer
än bon bort; det är hen sjelf, som är föremå-
let för denna hans brinnande passien; hon har
hört det i hans blickar, i hans röst, i hela
hans underliga uppförande vid denna romane-
ska entrevy.
Och hon har dervid gått tillbaka till sitt eget
hjerta, och hon har darrat för sig sjelf.
Man skall nu förstå, hvarföre den ädla frun
är så entragen att vilja lemna sitt hotell i sta-
den, ett stalle, der hvarje minut bringar faran
närmare. Hon vill våga annu det sista försö-
ket på sin man, och tar nu ett steg, som väl
sällan någon hustru tagit. Hon gör honom en
öppen bekännelse, att det är för icke mindre
hans än hennes lugn hon måste derifrån; hen-
nes hjerta har väl hitills afvisat hvarje brott-
slig känsla; men menmniskan är svag, och man
leker icke ostraffåadt mid frestelsen; och här,
hon döljer det icke, hår är det verkligen fre-
stelse.
Herr Riquebourg blir het om örenen: Fort!
säg mig hans namn, denna skurks, som vågar . . .
Han erinrar sig i detsammma en viss vikomt
d Heremberg, sem nyss förut gjort en visit i
huset; återkommen till staden, efter en längre
bortovare, har vikomten skyndat att uppsöka
bankieren, för att formligen af denne begära
hans brersdotters hand, den vackra Elise, hvars
bekantskap vikomten gjort för tvenne år se-
dan. Meu herr Riquebourg vill äfven påminna
sig, att dem ädle vikomten sagt sig kamna hans
fru sedam en brunnssejour 1 Ems förlidna som-
maren. Skulle icke det der frieriet möjligen en-
dast kunna vara en förevändning? Aha, herr
vikomt! vi skola talas vid! Herr Riquebourg
har i sitt plebejiska blod redan förut en viss
antipathi mot allt hvad vikomter heter, och han
rusar ut i en högst upprörd sinnesstämning för!
att se sin mar i ögonen.
Georges, som i detsamma möter sin farbror,
och för hvilkem denne sednare lättar sitt hjerta
genom meddelande af fru Hortenses för en äkta
rnan i sanming ganska påkostamde bekännelse,
lyckas att för ett ögonblick afvända stormen.
är Imedlertid är Hortense bragt till det ytter-
sta. Hon kan icke göra mer än hon gjort.
Den enda mojeng till räddning, som än-
nu möjligen åtsrstår, är Georges aflägsnan-
de i stället för hennes eget, då icke detta
på något vilkor står henne fritt. Ett nytt mö-
te med hennes olycklige älskare ger anledning
till en scen, der hon i fullkomlig öfvertygelse i
om att denna utväg verkhgem är den sista, vå-
gar det afgörande steget, på hvilket allt står att
vinna eller med ens förlora.
iT.Georges! du nämnde i förmiddags ett ord,
att, i fall du egde blott en aning om att din
kärlek vore besvarad, du med denna oskatiba-