man skulle nastan tycka sig UHllka marka c viss darrning i den röst, hvarmed det uttalas. Arma Hortense! skall du då i det ögonblic din arma dygd så ädelt kämpar att vinna si skönaste triumf, misstänkas för motsatsen oc se ett missförstånd ställa sig i vägen for kansk numera den enda utvägen att rädda dig oc honom, ....den olycklige, bsiklagansvärd Georges? Jag har redan närent honom, och må såle des verkliga förhållandet icke vidare bli någo hemlighet oss emellan, käre läsare! Hr Georges bankierens brorson, och så godt som son i hu set, en älskvärd, förträfflig yngliog, men me eit alltför varmt hjerta, har icke kunnat gå fi genom det vådliga profvet af en daglig vistels vid sidan af en så förtjusande varelse, son hans gamla farbrors unga fru. Nog af, — låtom oss icke extasiera oss deröfver, ty dylik är tvifvelsutan mera hvardagligt än man i allmänhet föreställer sig, — han tillber henne; det är en af dessa hemliga passioner, för hvilka man icke sjelf kan göra sig rede, som i tysthet tära på ens väsen, som suga rednaden från ens kinder och slacka ögats eld, och som utan ett radikalt läkemedel blifva döden. Fu Hortense har nyss haft ett samtal med hoaom. Du lider, Georges! har hon sagt till honom; — hvad fattas dig? lemna mig oinskränkt ditt förtroende; du eger ingen bättre vän än mig! Och Georges her öppnat för henne sitt hjerta: Jag älskar, men jag älskar hopplost! det är en kärlek, ren som en engels inom den gräns, ditintill den hittills gått! Ett halft steg till, och det vore ett brott, svart som afgrunden !, Se der ett ganska gåthkt och mystiskt språk! Men fru Riquebourg förstår alltför väl att lösa dessa gåtor, hon har redan fått veta långt mer än bon bort; det är hen sjelf, som är föremålet för denna hans brinnande passien; hon har hört det i hans blickar, i hans röst, i hela hans underliga uppförande vid denna romaneska entrevy. Och hon har dervid gått tillbaka till sitt eget hjerta, och hon har darrat för sig sjelf. Man skall nu förstå, hvarföre den ädla frun är så entragen att vilja lemna sitt hotell i staden, ett stalle, der hvarje minut bringar faran närmare. Hon vill våga annu det sista försöket på sin man, och tar nu ett steg, som väl sällan någon hustru tagit. Hon gör honom en öppen bekännelse, att det är för icke mindre hans än hennes lugn hon måste derifrån; hennes hjerta har väl hitills afvisat hvarje brottslig känsla; men menmniskan är svag, och man leker icke ostraffåadt mid frestelsen; och här, hon döljer det icke, hår är det verkligen frestelse. Herr Riquebourg blir het om örenen: Fort! säg mig hans namn, denna skurks, som vågar . . . Han erinrar sig i detsammma en viss vikomt d Heremberg, sem nyss förut gjort en visit i huset; återkommen till staden, efter en längre bortovare, har vikomten skyndat att uppsöka bankieren, för att formligen af denne begära hans brersdotters hand, den vackra Elise, hvars bekantskap vikomten gjort för tvenne år sedan. Meu herr Riquebourg vill äfven påminna sig, att dem ädle vikomten sagt sig kamna hans fru sedam en brunnssejour 1 Ems förlidna sommaren. Skulle icke det der frieriet möjligen endast kunna vara en förevändning? Aha, herr vikomt! vi skola talas vid! Herr Riquebourg har i sitt plebejiska blod redan förut en viss antipathi mot allt hvad vikomter heter, och han rusar ut i en högst upprörd sinnesstämning för! att se sin mar i ögonen. Georges, som i detsamma möter sin farbror, och för hvilkem denne sednare lättar sitt hjerta genom meddelande af fru Hortenses för en äkta rnan i sanming ganska påkostamde bekännelse, lyckas att för ett ögonblick afvända stormen. är Imedlertid är Hortense bragt till det yttersta. Hon kan icke göra mer än hon gjort. Den enda mojeng till räddning, som ännu möjligen åtsrstår, är Georges aflägsnande i stället för hennes eget, då icke detta på något vilkor står henne fritt. Ett nytt möte med hennes olycklige älskare ger anledning till en scen, der hon i fullkomlig öfvertygelse i om att denna utväg verkhgem är den sista, vågar det afgörande steget, på hvilket allt står att vinna eller med ens förlora. iT.Georges! du nämnde i förmiddags ett ord, att, i fall du egde blott en aning om att din kärlek vore besvarad, du med denna oskatiba