I en sådan krisis är en djerf och beslutsam politik den enda kloka, den enda som ger utsigt till framgång. Med denna är äfven misslyckandet ärofullt. Allt försök att blidka flenden, att folja en dagtingande politik, tillhörer deremot den svage anden och leder till förderf, åtföljes alltid af vanära. Huru mimstrarne komma att hancla, tilltror jag mig ej att säga; men jag bekänner, att mina farhågor äro större än mina förhoppningar. Ehuru mörka det liberala partiets utsigter för den närmaste framtiden således visa sig, är jag dock ingalunda frestad att misströsta eller ens ett ögonblick tvifla om den goda sakens slutliga seger. Jag hyser en fast förtröstan till folkets klokhet. Jag är öfvertygad om de liberala grundsatsernas framsteg hos mas-, sorna. Men massorna hafva ännu icke vant sig att lita på sig sjelfva; de hafva från urminnes tid varit illa styrda af de aristokratiska klasserna och nodsakade att taga sina ledare endast ur! dessa klasser, Dessa ledare hafva förrådt dem; och då massorna ännu aldrig vetat, hvar de skulle få ledare, befinna de sig i en politisk modlöshet. — Lyckligtvis försvinna med hvar dag: deras fördomar om nödvändigheten af aristo-! kratisk styrelse. Den helsosamma öfvertygelsen utbreder sig dagligen allt mera ibland dem, att både den del af aristokratien, som tidtals till en viss grad bekänner liberala tänkesätt och kallar sig moderata reformvänner, och äfven! den andra fraktionen, som öppnare erkänner! sin fieadtihghet mot folket och sin fruktan för! populär makt — att så väl den ena som den, andra, i anseende till sina fördomar, sin ego-. ism och sin brist på sympati med folket, aldrig skall göra något för folkets sak, och att båda följaktligen äro lika otjenliga att styra denna stora nation. Den period skall komma — och , hvarken faktionernas småguabb eller individer nas politiska skamlösa tilltagsenhet kan hindra dess snara ankomst — då folket skall sätta sin förtröstan till sig sjelft och vilja sina ledare, utan afseende på aristokrati; och då skall den populara sakens verkliga seger inträffa. Hr Leade7 yttrade sig vid samma tillfälle. Den tid ar förbi, sade han, då allmänna angelägenheter diskuterades endast i de rikes och mäktiges salar, då styrelsen var ett mysterium doldt för allmänhetens blick, då handhafvandet af folkets affärer betraktades såsom ett aristokratiens enskilda och utzslutande privilegium. Den! na tid, dst säger jag med gladje, har försvuonit för att al!rig mera återkomma. Och om än folket icke ännu har bestyret med sina angelägenheter, om än underhuset är långt ifrån an I representera den stora pluralitet af folket, hvars hus det med begabberi kallas, om än styrelsens tömmar ännu ligga i aristokratiens händer; så vinner dock folket med hvar dag större medI vetande af sin egen makt; det vaknar till käusla af det onda, en aristokratisk styrelse tillfogat det, och af nödvändigheten att sjelf taga en verksam del i skötandet af sina egna angelägenheter. Genom ömsesidig undervisning, genom kombination, genom täta möten och meddelande af tankar, bereder det sig att yrka och betrygga, hvad det anser för sina obestridliga rättigheter. Ett bland de säkraste medel att bereda tolket en tillbörlig kontroll öfver allmänna ärender är en fri press, för att så allmänt som möjligt sprida grunderna för god styrelse, jemte täta offentliga sammankomster, der offentliga personers förhållande undersökes, allmänna åtgärder pröfvas och samhällets tanka oförfalskad kommer i dagen. De båda stora partierna, reformvänner och refo:mfiender, väga ögonskenligen nära jemnt. Reformpartiet består utaf ministeren, medelklasserna i hela landet, den oberoende allmogen (Yeomen) i grefskaperna, samt de arbetande och producerande klasserna. Antireformpartiet består af lordernas pluralitet, af presterna, magistraturen, uppbördsmän, pensionstagare, parasiter af alla serter, expektanter på lö ner och all sorts a!lmän plundring, af de rädde rike, som dåraktigt inbil!a sig, att de arbetande klasserna vilja röfva sig till deras egendom, af de sorglöse och liknöjde, som äro färdige att underkasta sig allt för att få lefva i fred, och af forderfvade uslingar, som ropa att vår herrliga konstitution och vår vördnadsvärda kyrka äro i faran, på det folket må afhållas ifrån att forska uti konstitutionens och kyrkans missbruk och ferledas till den tron, att dess egaa fördelar, frioch rättigheter äro innerligt förenade med den ,goda gamla tidens, sedvaner. Under det dessa föregifna vänner, dessa den fatiiges tribuner, dessa konservativa reformatarer raegera mlanmdaa AAhK apel. IA os bh HM KH MM