skall man icke kunna se det ringaste i verldshändelsernas gång, eller ock skall man af för dom förvillas, för att inbilla sig, det franska revolutionen blott är ett isoleradt drama af brott och okyggligheter, föranledt af personliga, brottsliga afsigter, af orena passioner. Också beror, som maa ser, de vises dom ofta af omständighelerna. Hr A. har nyligen visat oss den roliga synen deraf, att densamme, som i mån ga år under ett slags delrium tremens, i denna revolution icke sett annat än en hisklig lek af ett lössläppt pandemonium, vågongång kan blifva rätt medgörhg och formå sig att finna så mycket stort och ädelt i denna revolution, som jemat kan behoöfvas för att strö blomster för någon af dess hjeltar, hos hvilken han skall göra sin cour. Vi hafve jemfört vår tid med medeltiden och tage vi jemförelsen närmare oss, t. ex. el sekel tillbaka, så utfaller der ännu mera till de närva andes fördel. Hvilket är det europeiska folks historia, som under slutet af 16och början af 1700-talet icke företer en tafla af slapp het, förn:diing och förderf, som vida öfvergick hvad man förebrår vår tid? Se på det objektiva kryperi å ena och det ofve mod å andra sidan, som rådde hos Frankrikes storev under Ludvig XV; på den råa pjutuivgs och vinvingslust, som kastade dem in bland penningvinglare under Ludvig XV:s minderårighet och hans rege ring; på den feghet och förrädiska ogontjenst, sem (enligt Maeintoshs och Dalrymples forskningar) karakteriserade de personer, hvilka Englavd bandla e och borde handla under 1688 —89 års revolution eller straxt derefter; på der blygsellöshet, hvarmed det skändligeste begicks och tåldes i kela Europa under samma epok — så se på allt detta och obse vera, huruvida ieke seder och heder känsla något mera visa sig nu än då. Ett större allvar, eller kanske rättare något mindre lättsipne och tygelloshet, måste visa sig vid hofven, i umgänget, öfver ailt. Besynvnerligt nog, är det endast i England, som den råa njutningslustan hos de högre snarare säges vara i tllän aftagande; och detta bebådar, enligt hvad vi förut viset, ingenting godt, helst hos ett folk, der de såkallade lägre dagligen vinna i bildning och sjelimedvetande.Af den vändning, som litteraturen tagit i Frankrike, kan endast den kortsynte spå ondt; en viss öfvermodig vildhet, prad med hog kraft, står i den tankandes ögon vida högre på ranglistan, än den förra andelösa, vekliga, förfinude liderligheten. Huru farliga äro Hugos, Balzacs, Sues, Jacobs, Dumass groteska och fantastiska taflor emot Crebillons, Louvets, ja Beaumarchaiss fina gt! Och hvilken Shakspearisk kraft sedan hos de förra, bredvid de sednares behagliga kittlingsformåga! Kraften förmår afskaka sina vanarter; men det bopkrumpna hånet kan aldrig höja sig. Men vi wlja icke drifva dessa jemforelser längre; den tänkande läsaren behöfver det icke, och Hr Atterboms ögon se öfver allt förbranda vaskf It, så att vi ingalanda vilja försöka öfvertyga honom. Äfven ham skulle dock kunna påminnas om ett och annat, som berde försoma honom med den närvarande tiden. Sålunda är ju revelutionen ? genom de heliga allierades lämpor, dämped i Polen och Italien och håller ! på att bliva det i Frankrike, allt hvad det hinner. Don Carlos är på god väg att återställa ordning och god styrelse i Spanien, så att de abstrakta theoriernav konstitu.ionsmakeriet, menniskans rättigheter, och monarki med republiksnska institutioner, ej mera derifrån behöfva förarga en så rättroende man sem Hr Atterbom. I Hannover har verket redan gått för sig, hka hastigt som väl, och den v,faderliga styrelsen är återställd. I Sardins a starterna är det skämdliga kätteriet hämmadt och trons renhet med sark hand skyddad mot den förargerliga reformstionen (hvilken i religionen är, hvad revolutionen är i politiken). Äfven Hr ÅA. har således några amnen till försoming med den onda tiden och till hopp om dess än ytterl:gare förbättring. Revolutionen, liberalismen hafva, enligt Hr A:s tanka, hvarken forntid eller framtid; och förmodligen är det äfven derföre som han hetar dem. Denna beskyllving låter pompåst och lärer vara ypperlig att förehålla ungt folk, som tro, så snart de få stera ord ur mästarens mun. Hvad dessa ord egentligen betyda, har Hr A. imedlertid aldrig velat yppa, ehuru dertill uppmarad, förmodligen af det goda skälet att han ej sjelf så moga vet hvad han dermed menar. Sannolikt kommer något deraf, att rättsgrundsatsernas anhängare icke vilja erLänna s77t oammalt för ondt och unnoffra lan