skall man icke kunna se det ringaste i verlds-
händelsernas gång, eller ock skall man af för
dom förvillas, för att inbilla sig, det franska
revolutionen blott är ett isoleradt drama af brott
och okyggligheter, föranledt af personliga, brotts-
liga afsigter, af orena passioner. Också beror,
som maa ser, de vises dom ofta af omständig-
helerna. Hr A. har nyligen visat oss den ro-
liga synen deraf, att densamme, som i mån
ga år under ett slags delrium tremens, i
denna revolution icke sett annat än en hisk-
lig lek af ett lössläppt pandemonium, vågon-
gång kan blifva rätt medgörhg och for-
må sig att finna så mycket stort och ädelt i den-
na revolution, som jemat kan behoöfvas för att
strö blomster för någon af dess hjeltar, hos hvil-
ken han skall göra sin cour.
Vi hafve jemfört vår tid med medeltiden
och tage vi jemförelsen närmare oss, t. ex. el
sekel tillbaka, så utfaller der ännu mera till de
närva andes fördel. Hvilket är det europeiska
folks historia, som under slutet af 16- och bör-
jan af 1700-talet icke företer en tafla af slapp
het, förn:diing och förderf, som vida öfvergick
hvad man förebrår vår tid? Se på det objektiva
kryperi å ena och det ofve mod å andra sidan,
som rådde hos Frankrikes storev under Ludvig
XV; på den råa pjutuivgs och vinvingslust,
som kastade dem in bland penningvinglare un-
der Ludvig XV:s minderårighet och hans rege
ring; på den feghet och förrädiska ogontjenst,
sem (enligt Maeintoshs och Dalrymples forsk-
ningar) karakteriserade de personer, hvilka
Englavd bandla e och borde handla under 1688
—89 års revolution eller straxt derefter; på der
blygsellöshet, hvarmed det skändligeste begicks
och tåldes i kela Europa under samma epok — så
se på allt detta och obse vera, huruvida ieke seder
och heder känsla något mera visa sig nu än då.
Ett större allvar, eller kanske rättare något min-
dre lättsipne och tygelloshet, måste visa sig vid
hofven, i umgänget, öfver ailt. Besynvnerligt
nog, är det endast i England, som den råa
njutningslustan hos de högre snarare säges vara
i tll- än aftagande; och detta bebådar, enligt
hvad vi förut viset, ingenting godt, helst hos
ett folk, der de såkallade lägre dagligen vinna
i bildning och sjelimedvetande.- Af den vänd-
ning, som litteraturen tagit i Frankrike, kan
endast den kortsynte spå ondt; en viss öfver-
modig vildhet, prad med hog kraft, står i
den tankandes ögon vida högre på ranglistan,
än den förra andelösa, vekliga, förfinude li-
derligheten. Huru farliga äro Hugos, Balzacs,
Sues, Jacobs, Dumass groteska och fantastiska
taflor emot Crebillons, Louvets, ja Beaumar-
chaiss fina gt! Och hvilken Shakspearisk kraft
sedan hos de förra, bredvid de sednares behag-
liga kittlingsformåga! Kraften förmår afskaka
sina vanarter; men det bopkrumpna hånet kan
aldrig höja sig.
Men vi wlja icke drifva dessa jemforelser
längre; den tänkande läsaren behöfver det icke,
och Hr Atterboms ögon se öfver allt förbranda
vaskf It, så att vi ingalanda vilja försöka öfver-
tyga honom. Äfven ham skulle dock kunna
påminnas om ett och annat, som berde
försoma honom med den närvarande tiden.
Sålunda är ju revelutionen ? genom de he-
liga allierades lämpor, dämped i Polen och
Italien och håller ! på att bliva det i Frank-
rike, allt hvad det hinner. Don Carlos är på
god väg att återställa ordning och god styrelse
i Spanien, så att de abstrakta theoriernav kon-
stitu.ionsmakeriet, menniskans rättigheter, och
monarki med republiksnska institutioner, ej
mera derifrån behöfva förarga en så rättroende
man sem Hr Atterbom. I Hannover har ver-
ket redan gått för sig, hka hastigt som väl, och
den v,faderliga styrelsen är återställd. I Sar-
dins a starterna är det skämdliga kätteriet häm-
madt och trons renhet med sark hand skyd-
dad mot den förargerliga reformstionen (hvilken
i religionen är, hvad revolutionen är i politiken).
Äfven Hr ÅA. har således några amnen till för-
soming med den onda tiden och till hopp om
dess än ytterl:gare förbättring.
Revolutionen, liberalismen hafva, enligt Hr
A:s tanka, hvarken forntid eller framtid; och
förmodligen är det äfven derföre som han he-
tar dem. Denna beskyllving låter pompåst
och lärer vara ypperlig att förehålla ungt folk,
som tro, så snart de få stera ord ur mästarens
mun. Hvad dessa ord egentligen betyda, har
Hr A. imedlertid aldrig velat yppa, ehuru der-
till uppmarad, förmodligen af det goda skälet
att han ej sjelf så moga vet hvad han dermed
menar. Sannolikt kommer något deraf, att
rättsgrundsatsernas anhängare icke vilja er-
Länna s77t oammalt för ondt och unnoffra lan-