nade Salede5 acnH nja alvsfd va OSS oo OF
räkna for republikanismen; och huru det kom-
mit att gå på fädernet, är Ovisst, emedan in-
gen apa ännu behagat yppa, till hvilken skola
hans slägte hörer. Då man dessutom vet, att
de franska revolutionsmäinnen mera voro spe-
foglar än dumma, så ser saken betänklig ut,
och både Hr A. och hans sagesman hade således
gerna kunnat utesluta afsigten. Hvad åter sjelf-
va faktum angår, så är det nog orimligt, för att
en stor filosof icke borde kompromettera sig
med att upprepa den löjliga sagan. Deu karak-
teriserar imedlertid sin man; och slutreflexioven
är af der beskaffenhet, att han åtminstone al
drig äger beklaga sig öfver någon behandling
från sina motståndare. Trygg kam han imed-
lertid vara, att han aldrig af dem får uppbära
på långt när så mycket, som han oaflåtligen för
sig utsår.
I öfrigt vilja vi hänvisa läsaren att sjelf i de
ofvan nämnde studierna betrakta Hr A:s po-
btik, t. ex. hans utfall mot Luthers reforma- I
I
tion; hans definition på Fordamerikanska För-
enta Staterna (Åkerbruks-, Handels- och Ma-
nufaktur-belaget i Norra Amerika); hans hån
öfver den halftanke, hvilken man börjat kal
la monarki med republikanska institutioner,
hans kostbara theori om Konungens skyldighet
att höra rådgifvare, utan att beböfva fästa nå-
Igot afseende på deras råd (hvaraf måste följa,
latt de, om dem behagade, skulle kunna afskud-
Ida sig äfven denna skyldighet.) Eho som vill
göra sig mödan att läsa det ifrågavarande arbe-
tet (deruti Hr ÅA. codifierat sina bittraste tid-
lnings-artiklar), skall fö vånas; och vi skulle
nästan tro, att mängden af sjelfva de histo:iska
skola studsa, då de se sin lära framställd i hela
dess nakna skroplighet.
Atterboms bana kan beqvämligen delas i tre
stadier: den första ifrån hans inträde i Sällska-
pet Aurofa till omkring 1818. Den perioden
genemtråkade han temligen tungsamt och utan
att värmas af någon enda nådens solstråle, jol-
rade med sina sippor och guldvifvor, och fick
till och med en liten släng af martyrkronan,
genom en ordentlig skrapa för demagogisk si-
dovördnad mot maktens innehafvare — den
vittra maktens, hvilket då ville säga den pofli-
tiska maktens, ty de voro förenade på samma
händer, och deras skiljande, hvaraf Minerva nu
spår verldens undergång, vågade ingen ännu
tänka sig —. Den andra epoken begynner med l
,ungdomsfurstens, Upsala-sejour, hvilken egent I
ligen satte fosforismen i dess rätta dag och il
önskliga förhållanden till plifvets höjder. Man
begynte inse, att dessa menniskor, dem man
dittills betraktat såsom halfvildar, obändiga sjelf-
ständighets-hjeltar, föraktare af det häfdvunna
och genom möglet helgade, icke voro så farli-
ga, utan tvertom ganska handterliga och an-
vändbara; man lärde sig känna verkl.ga halten
af deras läror och fann, att dessa, långt ifrån
att vara farliga for makten, tvertom skulle vara
det önskligaste nödankare i dessa oroliga tider.
I Fosforisterne och deras afkomlingar, Götherne,
jemkades således småningom in i gunsten. Ej
blott vid Akademien fingo de befordringar och
öfvertag; några begynte äfven stiga i det verlds
liga och administrativa. Det är hufvudsakligen
Isåsom ett slags anhängare till fosforisternes sko-
la, som den bekante Hr von Hartmansdorf tog
en så hastig och djerf flygt uppåt. Den snill-
Trike och kraftfulle, men excentriske Generalen
ILefren gick sin bana långsamt, till dess Göther-
ne kommo i gunst. En fosforistisk filosofi, om
ej vitterhet, lyftade Hr Temtander upp i Hög-
sta Domstolen ifrån Upsala, der gens amicis-
simav bor. Det hade blott berott af Geijer
att vara Biskop, och hvem vet om icke äfven
I StatsRåd. Atterbem och Palmblad blefvo Pro-
fessorer, och Gumzeelius fick ett stort pastorat.
Dessa tre, som kunna anses för de enda åter-
stående genuina fosforisterne, hade föga utsigter
till befordran före den omtalta epoken. Hvad
den snillrikaste och tillika befängdaste, Hr L.
Almqvist, angår, så har han ännu icke gjort
någon lycka, förmodligen emedan han icke ve-
lat, eller kanske rättare icke vetat, hvad han
velat. Major Hazelius är i starkt stigande. Li-
vijn är redan på lifvets höjder; och att Aske-
löf icke är der, kan bäst förklaras af hans vis
inertig. Dessa begge gingo alltid något bred-
vid den Upsaliensiska fosforismen. De voro
fosforisternas döpare i öknen, som aldrig or-
dentligen kommo in bland lärjungarnas tal.
Imedlertid är deras exempel det mest upply-
Ar ee fer om da cl alane nal toka rikt