nade Salede5 acnH nja alvsfd va OSS oo OF räkna for republikanismen; och huru det kommit att gå på fädernet, är Ovisst, emedan ingen apa ännu behagat yppa, till hvilken skola hans slägte hörer. Då man dessutom vet, att de franska revolutionsmäinnen mera voro spefoglar än dumma, så ser saken betänklig ut, och både Hr A. och hans sagesman hade således gerna kunnat utesluta afsigten. Hvad åter sjelfva faktum angår, så är det nog orimligt, för att en stor filosof icke borde kompromettera sig med att upprepa den löjliga sagan. Deu karakteriserar imedlertid sin man; och slutreflexioven är af der beskaffenhet, att han åtminstone al drig äger beklaga sig öfver någon behandling från sina motståndare. Trygg kam han imedlertid vara, att han aldrig af dem får uppbära på långt när så mycket, som han oaflåtligen för sig utsår. I öfrigt vilja vi hänvisa läsaren att sjelf i de ofvan nämnde studierna betrakta Hr A:s pobtik, t. ex. hans utfall mot Luthers reformaI I tion; hans definition på Fordamerikanska Förenta Staterna (Åkerbruks-, Handelsoch Manufaktur-belaget i Norra Amerika); hans hån öfver den halftanke, hvilken man börjat kal la monarki med republikanska institutioner, hans kostbara theori om Konungens skyldighet att höra rådgifvare, utan att beböfva fästa nåIgot afseende på deras råd (hvaraf måste följa, latt de, om dem behagade, skulle kunna afskudIda sig äfven denna skyldighet.) Eho som vill göra sig mödan att läsa det ifrågavarande arbetet (deruti Hr ÅA. codifierat sina bittraste tidlnings-artiklar), skall fö vånas; och vi skulle nästan tro, att mängden af sjelfva de histo:iska skola studsa, då de se sin lära framställd i hela dess nakna skroplighet. Atterboms bana kan beqvämligen delas i tre stadier: den första ifrån hans inträde i Sällskapet Aurofa till omkring 1818. Den perioden genemtråkade han temligen tungsamt och utan att värmas af någon enda nådens solstråle, jolrade med sina sippor och guldvifvor, och fick till och med en liten släng af martyrkronan, genom en ordentlig skrapa för demagogisk sidovördnad mot maktens innehafvare — den vittra maktens, hvilket då ville säga den poflitiska maktens, ty de voro förenade på samma händer, och deras skiljande, hvaraf Minerva nu spår verldens undergång, vågade ingen ännu tänka sig —. Den andra epoken begynner med l ,ungdomsfurstens, Upsala-sejour, hvilken egent I ligen satte fosforismen i dess rätta dag och il önskliga förhållanden till plifvets höjder. Man begynte inse, att dessa menniskor, dem man dittills betraktat såsom halfvildar, obändiga sjelfständighets-hjeltar, föraktare af det häfdvunna och genom möglet helgade, icke voro så farliga, utan tvertom ganska handterliga och användbara; man lärde sig känna verkl.ga halten af deras läror och fann, att dessa, långt ifrån att vara farliga for makten, tvertom skulle vara det önskligaste nödankare i dessa oroliga tider. I Fosforisterne och deras afkomlingar, Götherne, jemkades således småningom in i gunsten. Ej blott vid Akademien fingo de befordringar och öfvertag; några begynte äfven stiga i det verlds liga och administrativa. Det är hufvudsakligen Isåsom ett slags anhängare till fosforisternes skola, som den bekante Hr von Hartmansdorf tog en så hastig och djerf flygt uppåt. Den snillTrike och kraftfulle, men excentriske Generalen ILefren gick sin bana långsamt, till dess Götherne kommo i gunst. En fosforistisk filosofi, om ej vitterhet, lyftade Hr Temtander upp i Högsta Domstolen ifrån Upsala, der gens amicissimav bor. Det hade blott berott af Geijer att vara Biskop, och hvem vet om icke äfven I StatsRåd. Atterbem och Palmblad blefvo Professorer, och Gumzeelius fick ett stort pastorat. Dessa tre, som kunna anses för de enda återstående genuina fosforisterne, hade föga utsigter till befordran före den omtalta epoken. Hvad den snillrikaste och tillika befängdaste, Hr L. Almqvist, angår, så har han ännu icke gjort någon lycka, förmodligen emedan han icke velat, eller kanske rättare icke vetat, hvad han velat. Major Hazelius är i starkt stigande. Livijn är redan på lifvets höjder; och att Askelöf icke är der, kan bäst förklaras af hans vis inertig. Dessa begge gingo alltid något bredvid den Upsaliensiska fosforismen. De voro fosforisternas döpare i öknen, som aldrig ordentligen kommo in bland lärjungarnas tal. Imedlertid är deras exempel det mest upplyAr ee fer om da cl alane nal toka rikt