en, som vill se litet längre, än fantasien räc-
ker, och icke nöjer sig med de poetiska snille-
fostren, ehuru omklädda med den transscen-
dentala filosofiens pompösa terminologi, hvilken
skall gälla såsom bevis. Det skulle också vara
besynnerligt, om det, som af ovanliga menni-
skor anses för bevis, behofdes för den, som
tror, att öfverhufvud lyktar den äkta, från en
fritt behandlad tradition utgående filosofien
med en fri, men i sin frihet nödvändig Divi-
nation Denna divinationens frihet är ett
privilegium för de höglärda; och Sohlbergskan
mistade just friheten för sin divination. Så o-
jemnt delar ödet; och detta åter härleder sig
från behörigt fördelta organer af familjer, kor-
pporationer, stånd och den synliga medelpunk-
ten i en styrelse,, etc. etc.
Vi hafve lofvat att traktera läsaren med nå-
gra prof af det snygga språk, hvarpå Herr A.
tultalar motståndare, hvilkas bildningsgrad han
icke förmår bedöma, och hvilkas satser han ej
förmår pröfva, emedan de icke uttalas på den
enda rotvalska han förstår. På ett ställe —
icke i en pamflett, icke i en tidnvings-artikel,
utan i sina ofvannämnde Studierv — klagar Hr
A. öfver den fördom, som Svenskarne hysa mot
den tyska filosofien. et är också bekant,,
söger han, huru först några vitterlekare och se-
dan några dagbladskrifvare, — formodhgen dock
ingen 1 Litteraturföreningens Tidning, detta vre-
denes käril, der Pehr Daniel Amadeus Atterbom
ingjuter sin galla — nunder en följd af år an-
psirärgt sina krafter att göra denna fördom till
så stock-svensk (?) som möjligt, äfvensom huru
vmeningen (eller o-meningen) om Tyskarnes phi-
losophie sammanhänger med en mängd andra
dylika om deras litteratur, dem vi här ej be-
yhöfva wvidröra. Oaktadt sm orimlighet, har
,den på månget svagt själskäril (2) haft den in-
nverkan, etc. Hvad en mängd personer, som
Je åt tysk filosofi och enkannerligen åt dess
tillämpning på polititiken, deremot tänka om
tysk litteratur, vet Hr Atterbom icke. De fin-
nas, som äro nog stock-svenskan, att bylla det
sköna, ehvar det visar sig, utan att derföre till-
bedja allt, hvad från samma håll kommer. De!-
ta kan tilläfventyrs komma af den lynn- syran,
(säkert em slägting till magsyra), hvarmed Hr
Å. i sin vrede påstår svenska nationen vara
behäftad, den kyla i känslan, den slöhet
pi bildningskraften, den lätja i förståndet, den
,flätja i viljan, den låghet i sinneslyftningen (?)
,den svårighet i hela tänkesättet, hvilka ögon-
ykenligt beherska en allt för stor del af vår na-
tion, det småstadsborgerliga politiserande, som,
vaf en usel dagbladslasning mnärdt och ständigt
mera förpöbledt, ru icke tillåter något enda af na-
mienens högsta interessen komma till talsn.
Men detta missnöje med ,the state of the na-
tionn lemna vi här; vi träffa det längre fram,
då vi komma till Hr A:s poesier, der det ut-
talar sig med en änvu mera prononcerad lynn-
syra,. Lika litet vilja vi befatta oss med Hr
A:s försök att göra sig lustig på absolutismens,
på ymedeltidens och de servilas rustkamrars,
bekostaad, eller inbilla oss, det hans läror ic-
ke leda till absolutism. Det skall icke ens fal-
Ja oss in att påminna Hr. A. om hvad han sjelf
yttrar om denna vanvårdnad om språket och
adetta terminologiska ordkram, som gjort så
;månget af sednare tiders filosofiska bemö-
pzanden till en gåta och en skrack för menni-
skor af till och med utmärkt själsodling; det
vore icke beskedligt att tala om rep i hängd
mans hus. Äfven om de hopade skällsorden
mot hans motståndare — och största delen af
vissa hans skrifter bestå nästan icke af annat
— vilja vi nu ej vidare inlåta oss. Blott om
det gröfsta af hans utfall, vilja vi ännu säga
några ord.
I en artikel i Litteratur-föreningens tidning
berättar han följande snygga anekdot (sederme-
ra upprepad i em hans bok): Bland de mång-
faldiga djefvulska obyggligbeter, som under de
,forsta åren af denna (franska) revolution hörde
till erdningen för dagen, synes den alldramest
pka:akteriserande vara i Sverge obekant; den
,nemligen, att man, vederbörligt auktoriserad,
försökte genom parning af skökor och ourang-
ouiangs frambringa ett slägte af rigtigt radica-
la republikaner. Sedan detta försök icke lyc-
kades, har den anda, hvarifrån det utgiek, måst
nånöjas med mindre directa, men ingalunda o-
pverksamma utvägar, att befolka jorden med
liberala eller konstitutionella — apor) — Det
penda djefvulskt ohyggliga är sjelfva sagan,
ach att den kan efterpladdras af en professor.