en, som vill se litet längre, än fantasien räcker, och icke nöjer sig med de poetiska snillefostren, ehuru omklädda med den transscendentala filosofiens pompösa terminologi, hvilken skall gälla såsom bevis. Det skulle också vara besynnerligt, om det, som af ovanliga menniskor anses för bevis, behofdes för den, som tror, att öfverhufvud lyktar den äkta, från en fritt behandlad tradition utgående filosofien med en fri, men i sin frihet nödvändig Divination Denna divinationens frihet är ett privilegium för de höglärda; och Sohlbergskan mistade just friheten för sin divination. Så ojemnt delar ödet; och detta åter härleder sig från behörigt fördelta organer af familjer, korpporationer, stånd och den synliga medelpunkten i en styrelse,, etc. etc. Vi hafve lofvat att traktera läsaren med några prof af det snygga språk, hvarpå Herr A. tultalar motståndare, hvilkas bildningsgrad han icke förmår bedöma, och hvilkas satser han ej förmår pröfva, emedan de icke uttalas på den enda rotvalska han förstår. På ett ställe — icke i en pamflett, icke i en tidnvings-artikel, utan i sina ofvannämnde Studierv — klagar Hr A. öfver den fördom, som Svenskarne hysa mot den tyska filosofien. et är också bekant,, söger han, huru först några vitterlekare och sedan några dagbladskrifvare, — formodhgen dock ingen 1 Litteraturföreningens Tidning, detta vredenes käril, der Pehr Daniel Amadeus Atterbom ingjuter sin galla — nunder en följd af år anpsirärgt sina krafter att göra denna fördom till så stock-svensk (?) som möjligt, äfvensom huru vmeningen (eller o-meningen) om Tyskarnes philosophie sammanhänger med en mängd andra dylika om deras litteratur, dem vi här ej beyhöfva wvidröra. Oaktadt sm orimlighet, har ,den på månget svagt själskäril (2) haft den innverkan, etc. Hvad en mängd personer, som Je åt tysk filosofi och enkannerligen åt dess tillämpning på polititiken, deremot tänka om tysk litteratur, vet Hr Atterbom icke. De finnas, som äro nog stock-svenskan, att bylla det sköna, ehvar det visar sig, utan att derföre tillbedja allt, hvad från samma håll kommer. De!ta kan tilläfventyrs komma af den lynnsyran, (säkert em slägting till magsyra), hvarmed Hr Å. i sin vrede påstår svenska nationen vara behäftad, den kyla i känslan, den slöhet pi bildningskraften, den lätja i förståndet, den ,flätja i viljan, den låghet i sinneslyftningen (?) ,den svårighet i hela tänkesättet, hvilka ögonykenligt beherska en allt för stor del af vår nation, det småstadsborgerliga politiserande, som, vaf en usel dagbladslasning mnärdt och ständigt mera förpöbledt, ru icke tillåter något enda af namienens högsta interessen komma till talsn. Men detta missnöje med ,the state of the nationn lemna vi här; vi träffa det längre fram, då vi komma till Hr A:s poesier, der det uttalar sig med en änvu mera prononcerad lynnsyra,. Lika litet vilja vi befatta oss med Hr A:s försök att göra sig lustig på absolutismens, på ymedeltidens och de servilas rustkamrars, bekostaad, eller inbilla oss, det hans läror icke leda till absolutism. Det skall icke ens falJa oss in att påminna Hr. A. om hvad han sjelf yttrar om denna vanvårdnad om språket och adetta terminologiska ordkram, som gjort så ;månget af sednare tiders filosofiska bemöpzanden till en gåta och en skrack för menniskor af till och med utmärkt själsodling; det vore icke beskedligt att tala om rep i hängd mans hus. Äfven om de hopade skällsorden mot hans motståndare — och största delen af vissa hans skrifter bestå nästan icke af annat — vilja vi nu ej vidare inlåta oss. Blott om det gröfsta af hans utfall, vilja vi ännu säga några ord. I en artikel i Litteratur-föreningens tidning berättar han följande snygga anekdot (sedermera upprepad i em hans bok): Bland de mångfaldiga djefvulska obyggligbeter, som under de ,forsta åren af denna (franska) revolution hörde till erdningen för dagen, synes den alldramest pka:akteriserande vara i Sverge obekant; den ,nemligen, att man, vederbörligt auktoriserad, försökte genom parning af skökor och ourangouiangs frambringa ett slägte af rigtigt radicala republikaner. Sedan detta försök icke lyckades, har den anda, hvarifrån det utgiek, måst nånöjas med mindre directa, men ingalunda opverksamma utvägar, att befolka jorden med liberala eller konstitutionella — apor) — Det penda djefvulskt ohyggliga är sjelfva sagan, ach att den kan efterpladdras af en professor.