Italien.
Man känner ej mera igen Rom; allt är så
dystert och öde. Verldens beherskarinna äl
sragt derhän, att en hand full bönder hålla hen-
nes avenyer tillspärrade. Guds ståthållare, för-
mår icke afväpna dem; beväpnade qvinnor hålla
stråkvägarne stängda; endast österrikiska kurirei
slippa fram, men påfvens egna icke. Rörelsen
har afstannat, och lifsmedlen begynna blifva
sallsynta och dyra. Dysterheten är sådan, at!
icke ens en Maria-dag är munter. Imedl!ertic
är det ett eget skådespel att se, buru lugnt och
tåligt folket uppförer sig. Huru skulle det nv
se ut i Rom, om de högres dårskaper äfver
finge makt med de lägre, om handlande och
värdshusvärdar, handtverkare och arbetsfoll
stängde in sig, likasom kardinalerna och de sty
rande! I sjelfva polisen håller man sig bakom
ett galler och tager folkets pengar med pappers-
saxen. Imedlertid aftager farsoten i Rom, i så
måtto, att dödsfallen minskas, men ej de in-
sjuknades antal. Kanske äro anstalterna för:
bättrade. Folket har åtminstone begynt blifva
försigtigare och något aflagt det myckna förtä-
randet af skadlig frukt. Österrikiska missionens
åkare, doktor Dietz, är synnerligen lycklig i
.olera-kurer och har af regeringen blifvit an-
nodad att uppgifva förslag till sjukdomens häm-
nande.