Italien. Man känner ej mera igen Rom; allt är så dystert och öde. Verldens beherskarinna äl sragt derhän, att en hand full bönder hålla hennes avenyer tillspärrade. Guds ståthållare, förmår icke afväpna dem; beväpnade qvinnor hålla stråkvägarne stängda; endast österrikiska kurirei slippa fram, men påfvens egna icke. Rörelsen har afstannat, och lifsmedlen begynna blifva sallsynta och dyra. Dysterheten är sådan, at! icke ens en Maria-dag är munter. Imedl!ertic är det ett eget skådespel att se, buru lugnt och tåligt folket uppförer sig. Huru skulle det nv se ut i Rom, om de högres dårskaper äfver finge makt med de lägre, om handlande och värdshusvärdar, handtverkare och arbetsfoll stängde in sig, likasom kardinalerna och de sty rande! I sjelfva polisen håller man sig bakom ett galler och tager folkets pengar med papperssaxen. Imedlertid aftager farsoten i Rom, i så måtto, att dödsfallen minskas, men ej de insjuknades antal. Kanske äro anstalterna för: bättrade. Folket har åtminstone begynt blifva försigtigare och något aflagt det myckna förtärandet af skadlig frukt. Österrikiska missionens åkare, doktor Dietz, är synnerligen lycklig i .olera-kurer och har af regeringen blifvit annodad att uppgifva förslag till sjukdomens hämnande.