TOTTalanaet TN andra Slalel, derat narnytlanac
— ständiga eller tillfälliga — intressen, ressurser
och faror, alla ömsesidiga rättigheter och för-
bindelser mot grannar och andra stater. För
att utreda detta sistnämnda, bör han vara be-
kant med alla änou gällande eller redan upp-
hörda fördrag med främmande stater, men der-
jemte äga en klar åsigt af den allmänna folk-
rätten, icke blott sådan den blifvit genom po-l
sitiva stipulationer eller gammal h-fd, utan äf-
ven sådan den borde vara, enligt natur- och
tornufts-grunder; filosofien och dess studium
får sålunda alldeles icke vara honom främman-
de. Men utom dessa oundgängliga kunskaper,
f rdrar man med skäl äfven af honom dem,
som kunna kallas hans yrkes hjelp-vetenskaper
och färdigheter, såsom naturveteuskapliga och
matematiska studier, förtrolighet med den klas-
siska litteraturen, således filologi och estetik,
grundlig kännedom i de nyare språken och,
genom Gcfning utbildad, stilistisk färdighet och
kraft. Men icke nog härmed, diplomaten be-
höfver äfven andra gåfvor, som ej genom un-
dervisning kunna forvärfvas, utan måste vara
frukten af lyckliga mnatur-anlag. Sådana äro:
mennisko-kännedom, en riktig och snabb om-
dömesgåva, sjelfbeherrskning och själsnärvaro,.
karakter-styrka utan egensinnighet, ståndaktighet:
i mödor och arbete, försigtighet, tystlåtenhet,
utan falskhet eller arglist, en redlighet, som in-
I
I
gifver aktning och fört oende, ett lätt unganges
sätt, alskvärda och fina seder och framför allt
ett sinne, som hyllar och erkänner det humana,
rättvisa och goda.
Författaren har likväl, straxt efter teckningen.
af denna bild, varit den förste att inse, ej att
ban fordrat för mycket, ty det har han verkli-
gen icke, men att han fordrat oändligt mer, än
tidens menniskor i allmänhet och hofvens men-!
niskor i synnerhet äro benägne att medge eller
ens kunna fatta, att det hehöfs. Han har der-
före genast ti!lagt:
Månge diplomater och icke-diplomater skola
troligen, vid genomläsningen af denna vår skil-
dring, helst de sista dragen deri, le och kalla;
oss drömmare; och vi veta alltför väl, att i
praktiken äro fordringarna på en diplomatisk
kandidat på långt när icke så stränga. Vi ve-
ta, att, så vidt högadelig börd och förnäma re-
lationer rekommendera kandidaten, fordras gan-
ska ofta af honom icke mer, än ett ytligt stu-
dium af några bland de ofvannämnda kunskaps-
källorna, en genom rutin lätt förvärfvad känne-
dom i formväsendet, särdeles den traditionella
courtoisien för uppsättandet af vissa noter och
statsskrifter, det ministeriella ceremonielet, samt
att för öfrigt hofmannens egenskaper äro me-
ra eftersökta än statsmannens. att förslagen-
het, talang för intrigen och förställningskonst
föredragas framför den redliga och öppna ka-
rakteren; men att åsigter, som utgå på förnufts-
enliga, framför allt kosmopolitiska ideers reali-
serande, icke sällan anses som bevis på fullkom-
lig oduglighet för den diplomatiska banan.,
Den som gör sig mödan, att se sig omkring
bland mängden af diplomater, både främmande
och inhemske, torde lätteligen kunna afgöra, i
hvilkendera bilden författaren kommit verklighe-
ten närmast, antingen i den, som han anser
borde sökas, eller i den, som han tror för det
mesta vara funnen.
Diplomatiken har, lika litet som något annat
upphöjdt och förnämt inom statslifvet, saknat
sina beundrare och loftalare. Man har prisat
henne som en mensklighetens välgörarinna, som
en fredssifterska, en försonarinna a olika intres-
sen, en skyddarinna af den svage mot den mäk-
tige o. s. v. De, som något närmare betrak-
tat saken, hafva likväl dragit alla dessa hennes
va!gerningar i något tvifvelsmål — och huru
skulle de annat kunna, då de lärde känna di-
lomaternes beskaffenhet och deras, som sändt
dem? Sjelfva Flasan, som eljest är en för-
klarad vän af diplomatiken, erkänner lik-
väl, att det vore ett lika ömtåligt som in-
tressant ämne, att undersöka efter fakta, an-
tingen diplomatiken verkligen mera stiftat
fred eller upptändt krig, antimgen hon mera bi-
behållit eller förstört. Den ofvannämnde för-
fattaren, som vi citerat, anför äfven åtskilliga
af de gravamina, hennes motståndare lägga
benne till last. För ett krig, säga desse,
som hon hindrat, har hon föranledt eller för-
längt tio andra, och dragit öfver Aerfalldiga
länder krig, som eljest skulle inskränkt sig till
ett enda land. Hon har, genom ett förvändt
användande vanställt den i sig sjelf förträffliga
ideten om en politisk jemvigt, och gjort sjelfva
detta ord till ett föremål för åtlöjet. Hon har
2