TOTTalanaet TN andra Slalel, derat narnytlanac — ständiga eller tillfälliga — intressen, ressurser och faror, alla ömsesidiga rättigheter och förbindelser mot grannar och andra stater. För att utreda detta sistnämnda, bör han vara bekant med alla änou gällande eller redan upphörda fördrag med främmande stater, men derjemte äga en klar åsigt af den allmänna folkrätten, icke blott sådan den blifvit genom po-l sitiva stipulationer eller gammal h-fd, utan äfven sådan den borde vara, enligt naturoch tornufts-grunder; filosofien och dess studium får sålunda alldeles icke vara honom främmande. Men utom dessa oundgängliga kunskaper, f rdrar man med skäl äfven af honom dem, som kunna kallas hans yrkes hjelp-vetenskaper och färdigheter, såsom naturveteuskapliga och matematiska studier, förtrolighet med den klassiska litteraturen, således filologi och estetik, grundlig kännedom i de nyare språken och, genom Gcfning utbildad, stilistisk färdighet och kraft. Men icke nog härmed, diplomaten behöfver äfven andra gåfvor, som ej genom undervisning kunna forvärfvas, utan måste vara frukten af lyckliga mnatur-anlag. Sådana äro: mennisko-kännedom, en riktig och snabb omdömesgåva, sjelfbeherrskning och själsnärvaro,. karakter-styrka utan egensinnighet, ståndaktighet: i mödor och arbete, försigtighet, tystlåtenhet, utan falskhet eller arglist, en redlighet, som inI I gifver aktning och fört oende, ett lätt unganges sätt, alskvärda och fina seder och framför allt ett sinne, som hyllar och erkänner det humana, rättvisa och goda. Författaren har likväl, straxt efter teckningen. af denna bild, varit den förste att inse, ej att ban fordrat för mycket, ty det har han verkligen icke, men att han fordrat oändligt mer, än tidens menniskor i allmänhet och hofvens men-! niskor i synnerhet äro benägne att medge eller ens kunna fatta, att det hehöfs. Han har derföre genast ti!lagt: Månge diplomater och icke-diplomater skola troligen, vid genomläsningen af denna vår skildring, helst de sista dragen deri, le och kalla; oss drömmare; och vi veta alltför väl, att i praktiken äro fordringarna på en diplomatisk kandidat på långt när icke så stränga. Vi veta, att, så vidt högadelig börd och förnäma relationer rekommendera kandidaten, fordras ganska ofta af honom icke mer, än ett ytligt studium af några bland de ofvannämnda kunskapskällorna, en genom rutin lätt förvärfvad kännedom i formväsendet, särdeles den traditionella courtoisien för uppsättandet af vissa noter och statsskrifter, det ministeriella ceremonielet, samt att för öfrigt hofmannens egenskaper äro mera eftersökta än statsmannens. att förslagenhet, talang för intrigen och förställningskonst föredragas framför den redliga och öppna karakteren; men att åsigter, som utgå på förnuftsenliga, framför allt kosmopolitiska ideers realiserande, icke sällan anses som bevis på fullkomlig oduglighet för den diplomatiska banan., Den som gör sig mödan, att se sig omkring bland mängden af diplomater, både främmande och inhemske, torde lätteligen kunna afgöra, i hvilkendera bilden författaren kommit verkligheten närmast, antingen i den, som han anser borde sökas, eller i den, som han tror för det mesta vara funnen. Diplomatiken har, lika litet som något annat upphöjdt och förnämt inom statslifvet, saknat sina beundrare och loftalare. Man har prisat henne som en mensklighetens välgörarinna, som en fredssifterska, en försonarinna a olika intressen, en skyddarinna af den svage mot den mäktige o. s. v. De, som något närmare betraktat saken, hafva likväl dragit alla dessa hennes va!gerningar i något tvifvelsmål — och huru skulle de annat kunna, då de lärde känna dilomaternes beskaffenhet och deras, som sändt dem? Sjelfva Flasan, som eljest är en förklarad vän af diplomatiken, erkänner likväl, att det vore ett lika ömtåligt som intressant ämne, att undersöka efter fakta, antingen diplomatiken verkligen mera stiftat fred eller upptändt krig, antimgen hon mera bibehållit eller förstört. Den ofvannämnde författaren, som vi citerat, anför äfven åtskilliga af de gravamina, hennes motståndare lägga benne till last. För ett krig, säga desse, som hon hindrat, har hon föranledt eller förlängt tio andra, och dragit öfver Aerfalldiga länder krig, som eljest skulle inskränkt sig till ett enda land. Hon har, genom ett förvändt användande vanställt den i sig sjelf förträffliga ideten om en politisk jemvigt, och gjort sjelfva detta ord till ett föremål för åtlöjet. Hon har 2