lörgänglighet sväfv:r äfven med sitt Damoklessvärd öfver Attonhbladismens papperskrona. Sedan allnumnheten tillräckligt länge tunnit 3ig road af Aftonhlararucs grimacer, torde national!ynnet följa sin gamla vana, sjeltständigheten och allvaret, huru mycket än Aftonbl-dspressen bemödar sig utrota dessa rena nasionella drag. Det torde möiligen tyvärr börja lida till aftonen äfven för Aftonbladet; uch murbräcko: sägas redan blifvit ej utan fram.åvg förda emot detta dagbladsvälaets lumpna grundvalar, af de litteratörer, som fö-enit sig att i det sista Aftonbladet be kämpa det gamla atsigkomna, med dess egna vapen å:löjet och grinet, hvilka vid närmare betrakt:nde jemväl torde vara de lämpligaste att använda i en sådan stid. Man har sagt ej utan framgång: ty dertill har man slutat af Aftonbladets ej otydliga nödrop, vid det nyligen skedda utgifvandet a! ånyo en nummer af sista Attonbladet. Tidningen Freja publicerar upplysande skildringar ur det inre at Aftonbladets historia, hvilka en och annan provinstidnin2 möjligen kuude få det infallet att reproducera, til allmächetens förlustande En änna tarligare rival finnes i Dagligt Allehanda, hvilken äfven en opaos tionstidning, men i tost-rländskt sinne, hvilket jemväl i sin mån synes af de Norska artikiarne, lika omfattand till innehåll, men bättre och grundligare redigerad, samt mera frimodig och upplyst. redan i hufvudst:den vunnit anseend fram!ör Aftonbladet och ho:ar likaledes göra det i landsorterna. Attonbladets g:mla vedersakare Minerva, som gett monstret så måuga smärtsamma hugg har ej kun at slukas, utan lefver ännn, för att le åt krokodiltårarne och utrifva de penninghungrande ineltvorna ur lindormens kropp, som hittills med smilets grin slingrat sig ut omkriug landet, men hvars grofva ovett och lumpna tråkighet vedervärdigt tyckes bebåda det fatala momentet. Ev hvar börjar äfven inse, att Aftonbladets såkallade liberalism, oansedt dess hala slingringar, tagit en något retrogred rigtning. Det förr så lefnadslustiga och muntert skrattande bladet börjar grubbla öfver tidens förde: f och vedermödor, det ser sig om efter sympthier, det ackorderar med polisen och förråder husliga bekymmer. Stockholms Daghlads annonser, skulle komma det ytterligare väl till pass för spaltfyllnad, och med förnämt förakt mot provinstidvingarne, törsmår det ej deras småartiklar för att betäcka hlackans dryga tomrum. Till och med Prestmöteshandlingar bliifv2 ej försmådda. Cyklopen är verkligen ädelmodig ty hn håller till godo att framsätta sina I medbröder såsom rätter vid sina aftonmåltider, och dem hau unnar böst, dem gömmer ban till sist. Att vara liberal på sådant sätt, som Attonbladet, kallas med en ristigare benämnins hjertlös, desportism eller är å!minstone nigot nära dermed beslägtadt och I ditåt ledands, Den som arbetar för hånet, ytligheten och barbariet, hvilka omöjligen kunna enas med en förnuftig frihet och redbara grundsatser, och usurI notoriskt söker göra hvarje litterir och medborgerli I oo? Je, : Orgetg reputation till sitt monopolium, kan ej helleri sjeltva -! verket vara liberal, ty hans verk går ut på helt andra ändamål, än dem han törespeglar, och föliderna lisga ej aflägsnsre, än att de äfven med en verlig urFRE o skillning kunn2 genomskådas. Vi hafve ansett oss böra lemna detta stycke ; i sin helhst, för att låta läsaren döma om arl ten af denne Författares humanistiska bildning. Det ömkligaste af alltsammans är, att uti hela I denna samling af ovett, till hvars framkrystande -I Herr Lektorns förnärmade inbilskhet påtagligen 1 samlat sina yttersta krafter, icke en gång finnes någon ny tanke, eller ens ett ord, som icSike är kopieradt utur något ställe i de ofvan angifna bladen. — Vi skole för öfrigt icke nedlåts oss till något svar på alla Hr Söderbergs oqvaden. Vi vilje blott underrätta honom om en sak, som i han, olika med hela den upplysta delen af allI mänheten, icke synes känna, nemligen att der a Pexisti: ation, dfver hvars fornärmande genon il Aftonbladets recension han jemrar sig, lider vida mindre af några anmärkningar mot ellei a framlagda misstag uti hans åsigter, än af der a löjliga ömtålighet han förråder deröfver, att ic I . —ke alla betrakta hans litterära skolariska aukto T ritet med samma undergifvenhet, som hen kar , lägga sina Gymnszsister. Denna omtålighe j uppenbarar sig nogsamt i det ohyfsade språl -loch åthäfvor, hvari Herr Söderberg efteråt ut ): farit, och förråder en inre råhet och enfaldig le högmod, hvilka åtminstone aldrig kunna räkna ar honom till prydnad. 2 — AA ÅÄÖ -—-—A OO oo —lad mm