lörgänglighet sväfv:r äfven med sitt Damoklessvärd
öfver Attonhbladismens papperskrona. Sedan allnumn-
heten tillräckligt länge tunnit 3ig road af Aftonhlarar-
ucs grimacer, torde national!ynnet följa sin gamla va-
na, sjeltständigheten och allvaret, huru mycket än
Aftonbl-dspressen bemödar sig utrota dessa rena na-
sionella drag. Det torde möiligen tyvärr börja lida
till aftonen äfven för Aftonbladet; uch murbräcko:
sägas redan blifvit ej utan fram.åvg förda emot det-
ta dagbladsvälaets lumpna grundvalar, af de littera-
törer, som fö-enit sig att i det sista Aftonbladet be
kämpa det gamla atsigkomna, med dess egna vapen
å:löjet och grinet, hvilka vid närmare betrakt:nde
jemväl torde vara de lämpligaste att använda i en
sådan stid. Man har sagt ej utan framgång: ty der-
till har man slutat af Aftonbladets ej otydliga nöd-
rop, vid det nyligen skedda utgifvandet a! ånyo en
nummer af sista Attonbladet. Tidningen Freja publi-
cerar upplysande skildringar ur det inre at Aftonbla-
dets historia, hvilka en och annan provinstidnin2
möjligen kuude få det infallet att reproducera, til
allmächetens förlustande En änna tarligare rival fin-
nes i Dagligt Allehanda, hvilken äfven en opaos tions-
tidning, men i tost-rländskt sinne, hvilket jemväl i
sin mån synes af de Norska artikiarne, lika omfattan-
d till innehåll, men bättre och grundligare redigerad,
samt mera frimodig och upplyst. redan i hufvudst:-
den vunnit anseend fram!ör Aftonbladet och ho:ar
likaledes göra det i landsorterna. Attonbladets g:m-
la vedersakare Minerva, som gett monstret så måu-
ga smärtsamma hugg har ej kun at slukas, utan lef-
ver ännn, för att le åt krokodiltårarne och utrifva de
penninghungrande ineltvorna ur lindormens kropp,
som hittills med smilets grin slingrat sig ut omkriug
landet, men hvars grofva ovett och lumpna tråkighet
vedervärdigt tyckes bebåda det fatala momentet. Ev
hvar börjar äfven inse, att Aftonbladets såkallade li-
beralism, oansedt dess hala slingringar, tagit en nå-
got retrogred rigtning. Det förr så lefnadslustiga och
muntert skrattande bladet börjar grubbla öfver tidens
förde: f och vedermödor, det ser sig om efter sym-
pthier, det ackorderar med polisen och förråder hus-
liga bekymmer. Stockholms Daghlads annonser, skul-
le komma det ytterligare väl till pass för spaltfyll-
nad, och med förnämt förakt mot provinstidvingarne,
törsmår det ej deras småartiklar för att betäcka hlac-
kans dryga tomrum. Till och med Prestmöteshand-
lingar bliifv2 ej försmådda. Cyklopen är verkligen
ädelmodig ty hn håller till godo att framsätta sina
I medbröder såsom rätter vid sina aftonmåltider, och
dem hau unnar böst, dem gömmer ban till sist. Att
vara liberal på sådant sätt, som Attonbladet, kallas
med en ristigare benämnins hjertlös, desportism
eller är å!minstone nigot nära dermed beslägtadt och
I ditåt ledands, Den som arbetar för hånet, ytlighe-
ten och barbariet, hvilka omöjligen kunna enas med
en förnuftig frihet och redbara grundsatser, och usur-
I notoriskt söker göra hvarje litterir och medborgerli
I - oo? Je, : Orgetg
reputation till sitt monopolium, kan ej helleri sjeltva
-! verket vara liberal, ty hans verk går ut på helt an-
dra ändamål, än dem han törespeglar, och föliderna
lisga ej aflägsnsre, än att de äfven med en verlig ur-
FRE o
skillning kunn2 genomskådas.
Vi hafve ansett oss böra lemna detta stycke
; i sin helhst, för att låta läsaren döma om ar-
l ten af denne Författares humanistiska bildning.
Det ömkligaste af alltsammans är, att uti hela
I denna samling af ovett, till hvars framkrystande
-I Herr Lektorns förnärmade inbilskhet påtagligen
1 samlat sina yttersta krafter, icke en gång fin-
nes någon ny tanke, eller ens ett ord, som ic-
Sike är kopieradt utur något ställe i de ofvan an-
gifna bladen. — Vi skole för öfrigt icke nedlåts
oss till något svar på alla Hr Söderbergs oqvaden.
Vi vilje blott underrätta honom om en sak, som
i han, olika med hela den upplysta delen af all-
- I mänheten, icke synes känna, nemligen att der
a Pexisti: ation, dfver hvars fornärmande genon
il Aftonbladets recension han jemrar sig, lider vi-
da mindre af några anmärkningar mot ellei
a framlagda misstag uti hans åsigter, än af der
a löjliga ömtålighet han förråder deröfver, att ic
I .
—ke alla betrakta hans litterära skolariska aukto
T ritet med samma undergifvenhet, som hen kar
, lägga sina Gymnszsister. Denna omtålighe
j uppenbarar sig nogsamt i det ohyfsade språl
-loch åthäfvor, hvari Herr Söderberg efteråt ut
): farit, och förråder en inre råhet och enfaldig
le högmod, hvilka åtminstone aldrig kunna räkna
ar honom till prydnad.
2
— AA ÅÄÖ -—-—A OO
oo
—-
lad
mm