We RP MÖR 660 en har utspelat sin roll, utom i kabinetterna s ch Upsala; ingenstådes, der nemligen en yto ring kan anses fri, får man numera af det s ippväxande och bildade slägtet höra obeir et f e taire ) proklameras såsom valspråk, mer c n i Upsala. Detta fenomen är förvånande och c kulle vara bedröfligt, om det icke vore så löjigt. Så snart de unge mannen hunnit ur skollanmet inom de unkna universitetsmurarna och C åa titta sig omkring i verlden, få aning om x let verkliga lifvet och måste brottas med detta t örflyga dessa dunster, och medborgarne skola örvånas, att ynglingarne någonsin kunnat låna I ig till uppförande af farcer och sina namn till ufärdande af programmer, så fullkomligt oför-!1 enliga med tiden och med den friboren-;: het, hvarom man lärt dem att prata. Af dem hvilka af yttre omständigheter och lycksökeri föra barndomslärorna med sig in i det medborgerliga lifvet, är det endast de vid uniuniversitetet gvarstadnande, som fortplanta traditionen och förvara den en gång påtända ul-, traistiska elden i dess renhet. En omkastning sker väl i sinom tid, nemligen när de motsatta läror, som skola efterträda de nu rådande, hunnit väl genomgå sitt stadium på andra ställen. Upsala hknar ett klädmäkleri, der man kan få rätt dugtiga plagg, men icke gerna förr, än de kunnit komma ur modet. l Deraf att politiska theorier vanligen äro en mode-vara, må man icke sluta, att de all-; tid komma att vara det, ännu mindre att de böra vara det. De hafva hitills varit det, emedan de kortsynte alltid kasta sig på motsatta ytterligheter, då de finna, att det närvarande bar brister. I stället för att pröfva, att afhbjelpa de tillfälliga bristerna, att urskilja de fel, som väsendtligen ligga i sjelfva systemet, fiån de hinder och missbruk, dem okunnigheten eller motarbetningslustan lägga i vägen för dess lyckliga gång, fäller man, i sin kortsynthet, en allmän forkastelsedom och griper med det bedragna hoppets förbittring uti äfven de vildaste, onaturligaste läror, blind för hrart det bär, blott man kommer ifrån det förra. Så förklara vien viss skolas bitterhet emot allt, hvad som heter frihet och lagliga band på de makthafvande. Man såg missbruk, man såg blodigt våld, man såg rå egoism uppstå och göra sig gällande under en proklamerad frihet; och straxt slutade man, att dessa olyckor äro nödvändiga foljder af friheten. Likaså trodde man, att det system, som man sjelf fann sig foranläten att omfatta, nödvändigt inneslöt och måste vara förenadt med alla de missbruk, med hvi!ka man sett det florera. Man bråkade sin hjerna, för att uppfinna theorier, enligt hvilka t. ex. skråväsende, ståndsskillnader o. s. v. skul:e deduceras såsom nödvändiga beståndsdelar af ewt väl ordnadt samhälle. Det gick visserligen något klent med de duktionen; och derföre fann man sig höra fly till en allmän sats, hvarutur allt, hvad man ville, och således äfven dessa utväxter på statskroppen, kunde framsofisticeras. iJenna allmänna sats var kontinuiteten, konservantismen, d. v. s. nödvändigheten att bibehålla allting gammalt och antaga ingenting nytt. Den skola, som hyllade denna sats, tog ett namn, som den trodde skulle bäst uttrycka dess syftning och kardinal lära: den kallade sig historisk. Otaliga gånger har blifvit bevisadt, att deticke hänger så ratt tillsamman med det historiska i den historiska skolans khistoriskhet, eller att hon som oftast måste örfila och hårdraga historien, för att aftvinga hevne de erforderliga bevisen, att bemälde skola ingalunda är så noga med den historiska sanmngen, i fall det befinnes, att dess jafsud, det gamla, inuehåller något liberalt; att i de olika epokerna af ett folks historia således I hänvisas egentligen till dem, som förete den I minsta folktriheten, d. v. s. att om aristokrati och och förtryck ligga nära den närvarande tiden, lemnas forntiden å sido, och tvärtom. Det ur folkets äldsta historia, dess seder och lynne ursprungna statsskick lemnas i glömska, i fall det skulle innebära mera frihet än ett sednare, utifrån importeradt, men framhålles såsom modell, i fall det, som sednare kommit, skulle befinnas mera liberalt. Med ett ord: den historiska skolans jongleri med historien är längesedan uppdagadt; men hon låter icke afskräcka sig af en dylik småsak. Bland de antiqviteter, hvarmedjhon drifvit sitt mesta spel, är katolicismen. Alldeustund egen tanke och pröfning minst af allt passa i henves kram, befanns denna religion förtväffligen tjenlig och måste uppväckas från de döda. Det har väl blifvit påstådt. att iesuiterne, som äro