We RP MÖR 660
en har utspelat sin roll, utom i kabinetterna s
ch Upsala; ingenstådes, der nemligen en yt- o
ring kan anses fri, får man numera af det s
ippväxande och bildade slägtet höra obeir et f
e taire ) proklameras såsom valspråk, mer c
n i Upsala. Detta fenomen är förvånande och c
kulle vara bedröfligt, om det icke vore så löj-
igt. Så snart de unge mannen hunnit ur skol-
lanmet inom de unkna universitetsmurarna och C
åa titta sig omkring i verlden, få aning om x
let verkliga lifvet och måste brottas med detta t
örflyga dessa dunster, och medborgarne skola -
örvånas, att ynglingarne någonsin kunnat låna I
ig till uppförande af farcer och sina namn till
ufärdande af programmer, så fullkomligt oför-!1
enliga med tiden och med den friboren-;:
het, hvarom man lärt dem att prata. Af dem
hvilka af yttre omständigheter och lycksökeri
föra barndomslärorna med sig in i det med-
borgerliga lifvet, är det endast de vid uni-
universitetet gvarstadnande, som fortplanta tra-
ditionen och förvara den en gång påtända ul-,
traistiska elden i dess renhet. En omkastning
sker väl i sinom tid, nemligen när de motsatta
läror, som skola efterträda de nu rådande, hun-
nit väl genomgå sitt stadium på andra ställen.
Upsala hknar ett klädmäkleri, der man kan få
rätt dugtiga plagg, men icke gerna förr, än de
kunnit komma ur modet. l
Deraf att politiska theorier vanligen äro en
mode-vara, må man icke sluta, att de all-;
tid komma att vara det, ännu mindre att de
böra vara det. De hafva hitills varit det, e-
medan de kortsynte alltid kasta sig på motsatta
ytterligheter, då de finna, att det närvarande
bar brister. I stället för att pröfva, att afhbjel-
pa de tillfälliga bristerna, att urskilja de fel, som
väsendtligen ligga i sjelfva systemet, fiån de hin-
der och missbruk, dem okunnigheten eller mot-
arbetningslustan lägga i vägen för dess lyckliga
gång, fäller man, i sin kortsynthet, en allmän
forkastelsedom och griper med det bedragna
hoppets förbittring uti äfven de vildaste, ona-
turligaste läror, blind för hrart det bär, blott
man kommer ifrån det förra. Så förklara vien
viss skolas bitterhet emot allt, hvad som heter
frihet och lagliga band på de makthafvande.
Man såg missbruk, man såg blodigt våld, man
såg rå egoism uppstå och göra sig gällande un-
der en proklamerad frihet; och straxt slutade
man, att dessa olyckor äro nödvändiga foljder
af friheten. Likaså trodde man, att det system,
som man sjelf fann sig foranläten att omfatta,
nödvändigt inneslöt och måste vara förenadt
med alla de missbruk, med hvi!ka man sett det
florera. Man bråkade sin hjerna, för att upp-
finna theorier, enligt hvilka t. ex. skråväsende,
ståndsskillnader o. s. v. skul:e deduceras såsom
nödvändiga beståndsdelar af ewt väl ordnadt sam-
hälle. Det gick visserligen något klent med de
duktionen; och derföre fann man sig höra fly
till en allmän sats, hvarutur allt, hvad man vil-
le, och således äfven dessa utväxter på stats-
kroppen, kunde framsofisticeras. iJenna all-
männa sats var kontinuiteten, konservantismen,
d. v. s. nödvändigheten att bibehålla allting
gammalt och antaga ingenting nytt. Den sko-
la, som hyllade denna sats, tog ett namn, som
den trodde skulle bäst uttrycka dess syftning och
kardinal lära: den kallade sig historisk. Ota-
liga gånger har blifvit bevisadt, att deticke hän-
ger så ratt tillsamman med det historiska i den
historiska skolans khistoriskhet, eller att hon som
oftast måste örfila och hårdraga historien, för
att aftvinga hevne de erforderliga bevisen, att
bemälde skola ingalunda är så noga med den hi-
storiska sanmngen, i fall det befinnes, att dess
jafsud, det gamla, inuehåller något liberalt; att
i de olika epokerna af ett folks historia således
I hänvisas egentligen till dem, som förete den
I minsta folktriheten, d. v. s. att om aristokrati och
och förtryck ligga nära den närvarande tiden,
lemnas forntiden å sido, och tvärtom. Det ur
folkets äldsta historia, dess seder och lynne ur-
sprungna statsskick lemnas i glömska, i fall det
skulle innebära mera frihet än ett sednare, ut-
ifrån importeradt, men framhålles såsom modell,
i fall det, som sednare kommit, skulle befinnas
mera liberalt. Med ett ord: den historiska sko-
lans jongleri med historien är längesedan upp-
dagadt; men hon låter icke afskräcka sig af en
dylik småsak.
Bland de antiqviteter, hvarmedjhon drifvit
sitt mesta spel, är katolicismen. Alldeustund
egen tanke och pröfning minst af allt passa i
henves kram, befanns denna religion förtväffligen
tjenlig och måste uppväckas från de döda. Det
har väl blifvit påstådt. att iesuiterne, som äro