tt Ex:ra Förvaltningen afslagit aktors och no-4( rien Holms förenade begäran, att få en uppifven — tjensteman inom vanliga Förvaltningen j! örd såsom vittne, till bestyrkande af ett skrif-: ligt och för den anklagade gynnsamt betyg. ÅTERBLICK PÅ DEN ?NYA SKOLAN. I anledning af Atterboms dikter, Andra Artikeln. Bland fosforismens utgreningar spelade Gohicismen den största relen. Man fann, att naionen skulle icke i längden kunna fästas af heosofisk naturfilosofi och skrufvade ottave rine eller sonnetter (dessa en inträdande fosfoists cripta pro exercitio), af utländsk medeltid. Den borde således lokaliseras; och man grep ill Skandinaviens s. k. hjelteålder, d. v. s. berserkeri och vikingatåg. Hit hörde i första -ummet, att de gamla fädrens vackra mythologi skulle icke blott studeras och förklaras, utan rent af göras lefvande, användas för konsten. Om detta var ett misstag, så var det dock ett ingalunda tadelvärdt misstag. Men ett verkligt; ett stort, ett löjligt misstag var försöket att förflytta — icke Götherna och deras gudar till oss. u tan — oss till Göotherna. Mer än besatta äro de historier, man vet att berätta om göthiska koloniers anläggning i aflägsna skogstrakter, om afsägelse af alla de beqvämligheter, dem vårt tidehvarfs konster och hyfsning infört i lifvet, om forntida seders och lefnadssätts återupptagande. Dessa försök strandade — icke på all männa åtlöjet, ty derpå voro Götherne beredde, utan — på de beskedliga, klena, i varma barnkamrar uppdrifna Stockholmsbarnens oförmåga att stå ut med göthiskt stuguklimat och göthiska hushållsbestyr. Gothicismen in praxi förflög således; och ännu fullkomligare foörflög den der sjelfständighetsandan , som predikade om ?män för sig. Af theorien bortnöttes äfven det mesta; och blott sådant bibehölls, som kunde tjena i smädelser mot moderna statstheorier, i utfall mot papperskonstitutionen o. 3. v. Det fenomen, som här kallades fosforism, har, under något varierade skepnader, visat sig i hela Europa. Den år den nya tidens protestantism mot de under en för voesi liknöjd epok stadgade och antagna vittra reglor, mot dessa ståltrådskarkasser, hvarpå hvar och en kunde uppspeta sitt plagg, blott han förstod föra nålen. Likasom i den religiösa och politiska protesten fordom, så hände äfven nu i den vittra: den utfördes olika i olika länder. I Tyskland (hvarifrån vi bemtade denna, likasom den förra) protesterades på en gång theoretiskt och praktiskt; i Frankrike har det begynt praktiskt, och theorien kommer nog efter, hvarpå den öfverflyttas ull Itslien och Spanien, hvilka slafviskt följde Frankrike i reglo-kratien (om vi få så säga) I England behoöfdes ingen egentlig protest, emedan Engelsmännen aldrig riktigt underkastat sig och dessutom hade (hvad der gäller mest, kanske allt) ett godt förråd gammalt (förfädrens vishet) att tära på. Utan all känning af den vittra revolutionen blef Albion dock icke. I Den svenska vitterhets-revolutionen uppsteg, såsom sagdt är, ur den tyska, men hade, ty värr, icke något praktiskt att börja med. Man fonn dock, att mednakna teorier och reglor skulle nationen icke nöja sig och man måste I derföre gripa sig an äfven prakuskt , ehuru svårt det tll sig, då en stor brist på sanna poetiska anlag forefanns. Vid sådant förhållande måste det, som skall föreställa poesi, blifva skrufvadt och torrt; och följden var, att de nya canzoner, sonnetter, ottave rime m. m., som nödtorftligen förfärdigades, förrådde lika mycken trädsmak som någonsin de rimmade krior, hvilka skulle utträngas — lika starkt skolmästrande och slafviskhet. Fr. Schlegel har sagt om Luther, att, då han protesterade mot en kanonisk doktrin, mot en positif konfession, som stämplade hvarje afvikelse till kätteri, hade han ovätt att sjel! i sin ordning uppställa en dylik doktrin, en renlärighet. Samma fel begingo fosforisterne; och en rätt lång tid har fordrats att lösgöra oss ur den nya, icke minIdre tryckande dogmatismen. Det har ändtligen skett, på det sätt att nationen ledsnat lika vid det nya, som vid det gamla, så att säkerligen knappast så många rena fosforister finnas qvar, som ovillkorliga tillbedjare af det s. k. akademiskt korrekta. Sannt är, att åtskilliga miecenater? och andre, som äro i den ställning, latt någon ton 1 vitterhet synes dem en nöd