tt Ex:ra Förvaltningen afslagit aktors och no-4(
rien Holms förenade begäran, att få en upp-
ifven — tjensteman inom vanliga Förvaltningen j!
örd såsom vittne, till bestyrkande af ett skrif-:
ligt och för den anklagade gynnsamt betyg.
ÅTERBLICK PÅ DEN ?NYA SKOLAN.
I anledning af Atterboms dikter,
Andra Artikeln.
Bland fosforismens utgreningar spelade Go-
hicismen den största relen. Man fann, att na-
ionen skulle icke i längden kunna fästas af
heosofisk naturfilosofi och skrufvade ottave ri-
ne eller sonnetter (dessa en inträdande fosfo-
ists cripta pro exercitio), af utländsk medeltid.
Den borde således lokaliseras; och man grep
ill Skandinaviens s. k. hjelteålder, d. v. s.
berserkeri och vikingatåg. Hit hörde i första
-ummet, att de gamla fädrens vackra mythologi
skulle icke blott studeras och förklaras, utan rent
af göras lefvande, användas för konsten. Om
detta var ett misstag, så var det dock ett inga-
lunda tadelvärdt misstag. Men ett verkligt; ett
stort, ett löjligt misstag var försöket att förflytta
— icke Götherna och deras gudar till oss. u
tan — oss till Göotherna. Mer än besatta äro
de historier, man vet att berätta om göthiska
koloniers anläggning i aflägsna skogstrakter, om
afsägelse af alla de beqvämligheter, dem vårt
tidehvarfs konster och hyfsning infört i lifvet,
om forntida seders och lefnadssätts återuppta-
gande. Dessa försök strandade — icke på all
männa åtlöjet, ty derpå voro Götherne beredde,
utan — på de beskedliga, klena, i varma barn-
kamrar uppdrifna Stockholmsbarnens oförmåga
att stå ut med göthiskt stuguklimat och göthi-
ska hushållsbestyr. Gothicismen in praxi för-
flög således; och ännu fullkomligare foörflög den
der sjelfständighetsandan , som predikade om
?män för sig. Af theorien bortnöttes äfven
det mesta; och blott sådant bibehölls, som
kunde tjena i smädelser mot moderna statstheo-
rier, i utfall mot papperskonstitutionen o. 3. v.
Det fenomen, som här kallades fosforism,
har, under något varierade skepnader, visat sig
i hela Europa. Den år den nya tidens prote-
stantism mot de under en för voesi liknöjd e-
pok stadgade och antagna vittra reglor, mot dessa
ståltrådskarkasser, hvarpå hvar och en kunde
uppspeta sitt plagg, blott han förstod föra nå-
len. Likasom i den religiösa och politiska pro-
testen fordom, så hände äfven nu i den vittra:
den utfördes olika i olika länder. I Tyskland
(hvarifrån vi bemtade denna, likasom den förra)
protesterades på en gång theoretiskt och prak-
tiskt; i Frankrike har det begynt praktiskt, och
theorien kommer nog efter, hvarpå den öfver-
flyttas ull Itslien och Spanien, hvilka slafviskt
följde Frankrike i reglo-kratien (om vi få så
säga) I England behoöfdes ingen egentlig pro-
test, emedan Engelsmännen aldrig riktigt under-
kastat sig och dessutom hade (hvad der gäller
mest, kanske allt) ett godt förråd gammalt
(förfädrens vishet) att tära på. Utan all kän-
ning af den vittra revolutionen blef Albion
dock icke.
I Den svenska vitterhets-revolutionen uppsteg,
såsom sagdt är, ur den tyska, men hade, ty
värr, icke något praktiskt att börja med. Man
fonn dock, att mednakna teorier och reglor
skulle nationen icke nöja sig och man måste
I derföre gripa sig an äfven prakuskt , ehuru
svårt det tll sig, då en stor brist på sanna
poetiska anlag forefanns. Vid sådant förhål-
lande måste det, som skall föreställa poesi,
blifva skrufvadt och torrt; och följden var, att
de nya canzoner, sonnetter, ottave rime m. m.,
som nödtorftligen förfärdigades, förrådde lika
mycken trädsmak som någonsin de rimmade
krior, hvilka skulle utträngas — lika starkt
skolmästrande och slafviskhet. Fr. Schlegel har
sagt om Luther, att, då han protesterade mot
en kanonisk doktrin, mot en positif konfes-
sion, som stämplade hvarje afvikelse till kätteri,
hade han ovätt att sjel! i sin ordning uppställa
en dylik doktrin, en renlärighet. Samma fel
begingo fosforisterne; och en rätt lång tid har
fordrats att lösgöra oss ur den nya, icke min-
Idre tryckande dogmatismen. Det har ändtligen
skett, på det sätt att nationen ledsnat lika vid
det nya, som vid det gamla, så att säkerligen
knappast så många rena fosforister finnas qvar,
som ovillkorliga tillbedjare af det s. k. akade-
miskt korrekta. Sannt är, att åtskilliga mie-
cenater? och andre, som äro i den ställning,
latt någon ton 1 vitterhet synes dem en nöd-