y EUR St EA ne Fn Rh nn rt tr nr iloch sker, utom tidningsskrifvare och sådane, Isom göra det till sin sysselsättuing att utspana sammankomster, öfverensstämmande med sim a smak. s Londons gränslösa storlek, som är så missr gynnande för yttringen af ett allmänt tänkesätt, -lär deremot i hög grad gynnande for uppkomsten och yttringen af en oberoende enskild o I pinion. I hela den civiliserade verlden finnes t icke ett ställe, som lemnar så fullkomligt skydd åt enuskild öfvertygelse och sjelfständighetsprin -Iciper. I en småstad kunna finnas blott två o, pmmioner: pluralitetens och minoritetens Man måste sluta sig till ett parti; man kan icke äga ; sin egen enskilda opinion, eller åtminstone icke r låta den påskina. Ju större staden är, desto -Ifullständigare är det skydd, som den enskilda opinionen kan påräkna; och ingenstädes ar det 1 tryggare än i London Der kan en man hysa i hvad öfvertygelse han behagar och behöfver fjicke göra sig ringaste möda att dölja den. InI gen bryr sig om honom eller skänker honom -Iringaste uppmärksamhet, så vida han icke gör Isig alltför utmärkt. I en sådan stad som Eidinburgh t. ex. är det ganska latt att förfölja och krossa, eller, hvad som kommer på lett ut, äta ut hvarje individ, som hyser tänkeIsätt stridande mot de två eller tre partiers, hvari samhället är deladt. I London är det så godt som omöjligt att göra detta, emedan staden är så stor, att individen undflyr uppmärksamheten, eller, om han blir bemärkt, uppstiga hundrade af samma tänkesätt och hålla honom ryggen fri. Genom frånvaron af detta slags ryggstöd finnes en hel hop skrymteri i hvarje mindre stad, d. Vv. s. en opinion finnes, som hyllas i öppen dag för verlden, och en opinion, som i tysthet hyses och endast varsamt uttalas till vänner i sällskapslifvet. Då man således talar om yttringen af ett allmänt tänkesätt öfver vissa ämnen i små samhällen, måste man alltid medgifva afdrag till ett visst belopp för skrymtan, från hvad som visar sig såsom samhällets allmänna tanka; och proportionen ökas, allt som samhället är mindre. I Den allt slukande begifvenheten på affå:er och det ifriga jagandet efter pengar, hvilka man ser i London, utgöra ett nytt skäl, att så föga allmän opinion ar utbredd. Affärer drifvas i I de flesta landsortsstäder på ett liknojdt, medgoörligt vis; känsla får blanda sig deri. I London är det icke så, affärer äro der elt allvarsamt (ämne för omtanka och drift. Ingen, som icke linträngt uti den Londonska rörelsens helgedomar, kan göra sig ett riktigt begrepp om menniskornas hängifvenhet för affärer. Boden eller kontoret äro affärsmannens hela verld. Icke en atom tanke kan afses till begrundande af nå gan bland de vigtiga planer för menskiighetens bästa, hvilka diskuteras. Det är till och med sällsynt att finna en person, som har Just att uppoffra så mycket som en timma på de allmänna angelägenheterna i den plats, der han .dväljes och rorer sig. Derföre blifva också nästan alla vigtiga lokala ärenden vanskötta. Men-: ,niskorna vilja i allmänhet icke bevaksa sina mu-. nicipala affårer. Det är högst svårt att få dem. ut och förmå dem att bivista offe.tliga samman-. komster; och derföre bedrifves all ting på skoj. och kostsamt. Knot och anklagelser fö ja; men dessa hörer man blott en aftonstund och, sedan affärs-dagsverket är slutadt, icke på dagen. Det skall icke vara någon småsak, som rycker John Bull från hans förmiddagsggöromål; han måste skakas häftigt, för att dragas fram från sin pulpet eller disk och böcker. Hela menniIskan är försjunken, begrafven, skrinlagd i affärer. Att göra pengar, är det högsta goda, det ändaI mål, hvarföre slägtet föddes och lefver. Detta (är ett sträfvande, som ej inskränkes till riktiga affärsmän endast: det genomgår hela befolkningen. Pengar! hur många tusemde, ja millioner, bafva icke. I dödat kropp och själ, för att få pengar! Bland de I högre klasserna äro de lika mycket ett föremål för oaflåtlig dyrkan, som bland de lägre; och om vi gå ned till den lagsta, finne vi samma, oro!iga omättliga hunger. Den tärande åtrån efter pengar, hvilken sålunda framträder, är på en gång löjlig och motbjudande. Bland den tjenande klassen är handen alltid beredd att emottaga den väntade skillingen; och alla, af hvilka artighet fordras under uppassningen, måste ordentligen åtnjuta sin drickspenning En afton, då vi gingo på spektaklet, kunde vi icke få någon logeplats, utan på sista bänken, der föga kunde ses eller höras. Hå, sade en beLant PN: förstår icke knenet: of vaktmästaren