i; stället att blott begagna honom såsom ett medel att sjelfve slippa förstå och handlägga saken, så skulle det stå bättre till med våra schäferier; sådane omdömen och förslager, som insändarens artikel till en del innehåller, skulle då aldrig se ljuset, och Direktörens verksamhet, som insändaren vill se utvidgad, skulle till svenska schäferi-ägarnes heder blifvit inskränkt, derigenom att dessa lärde sig sjelfva dirigera förädlingen af sina hjordar. Åntagom ett ögonblick att Direktören hade origtiga eller ensidiga åsigter i ullförädlingen, eller att han leddes af egna interessen — och hvem kan garantera att man alltid skall erhålla en så kunnig och samvetsgrann man som Hr Hofman Bang? — så skulle följden blifva att hela landets ullkultur tog en falsk rigtning, att endast de schäferier, som ägde Hr Direktörens ynnest, finge sälja afvelsdjur, och att herrar schäferiägare ändtligen genom skadan lärde sig inse, hvad de borde vetat förut, att det icke är nyttigt att stå under någons förmynderskap. Valet af en afvelsbagge kan aldrig, såsom insändaren tror, blifva slumpens, ty i de schäferier, som kunna göra anspråk på att producera sådana, böra alla bagglammen lemnas oförvandlade till 1 å 2 års ålder, då valet icke är svårare än att hvar och en landtman, som vill använda något litet studium af en sak som hörer till hans yrke, lätt kan inhemta den kännedom, som dertill är nödvändig. Det medgifves dock, att det är beqvämare atf hafva en af staten lönad Direktör, för att spara sig mödan att sjelf förvärfva kunskap. Författaren säger, att alla tidningar vid 1833 års fallande ullpris, fylldes med ullproduseenters klagolåt öfver fabrikanternes obillighet och hårdhet. Man förbisåg merendels den numera all-; mänt insedda satsen, att allt gäller hvad det kan. gälla ce. På ett annat ställe heter det, att man klagade öfver fabrikanternes gnideri. i 0. S. V. Liksom allt hvad, som rörer ullkulturen, ber jag äfven följt dessa skriftvexlingar med mycken uppmärksamhet, och jag har i detta ögomblick flera af de nämnde tidningsartiklarne liggande framför mig. Uti ingen af dem är jag i stånd att upptäcka d löjliga klagomål, som insändaren säger sig hafva läst (eller kanske blott hört talas om?) Deremot finner jag i de nummer af Aftonbladet, som innehålla några af de nämnde artiklarne, den tydligt uttryckta klagan, att en sammansättning ägde rum till ullprisernas nedtryckande under den verkliga konjunkturen, att man icke ens fick anbud på den fina ullen, och man yttrade sig deri se ett nytt bidrag till historien om nyttan af handelstvång och importförbud. Vidare hette det, (i Aftonhladet för den 14 Aug. 1885:) Vi hoppas att hädanefter lika rättvisa skall ske alla Sveriges näringsidkare, och att, ifall kladet ännu skall blifva till införsel förbudet, detsamma äfven måtte blifva händelsen med ullen. Vi hoppas att den dag skall gry, då en hel nation icke mera behöfver öfverdrifvet dyrt betala en af sina nödvändighetsvaror, blott för att skaffa beqväm utkomst åt ett litet antal individer, som icke behaga följa med sin tid. Slutligen hops vi, att äfven ullproducenterna skola förena sig till skydd för deras gemensamma interesse. En annan artikel (Aftonbl. den 23 Sept. samma år) slutar just med de orden, att man visserligen ej klandrar Fabrikanterna för det de söka att erhålla ullen för bästa möjliga pris, emedan det är naturligt; men man klandrar, att sådane mesurer tagas, hvarigenom ullprodukterna helt och hållet måste bero på eras godtycke, och priset på ull ej får bero af naturliga omständigheter Af sådan beskaffenhet var ullproducenternas klagolåt; den upprepades i samma anda i flera numror, och liknade så på ett hår insändarens egen klagolåt, att man lätt kunde falla på den ideen, att han blott omarbetat de tankar som då yttras. Insändaren anmodas derföre vänligen att uppzgitva, i hvilka tidningar den af honom citerade löjliga klagolåten af ullproducneterna stått att läsa. Forts. följer,