rpler vi äga att appfylla I stället att låta styra oss
lat tiden, hvars verkningar ofta likna stormens, som
Iblott qvarlemna bittra minen, böra vi söka att be-
I herrska de politiska vindkasten, och taga till efter-
Iföljd den kloka beräkningen, hvarmed menniskokraften
leder flodernas lopp och gör fruktbara de mest olän-
diga trakter.
Jag har förbundit Mig att försvara edra, likasom
I de öfriga Riks-ståndens och alla medborgares rättig-
heter. De sistnämnda böra icke förgätas af en sty-
relse, som, efter att hafva upphöjt landets styrka
loch anseende, endast eftersträt-ar vidmakthållandet
af en rättvis jemvigt, med bibehållande af den med-
borgerliga enigheten och det krigiska modet hos Fä-
derneslandets försvarare.
Jag skall taga noga kännedom af de önskningar, J
framställen. Jag sätter Min ära i att söka forlika
alla intressen, som äro anförtrodda åt Min vård.
Jag förnyar Eder Min försäkran om Min Kongliga
Nåd och välvilja.n
Uti Num:orna 46 och 50 af sjette Aftonbla-
det för den 24 Februari och 1 Mars d. å., åter-
finner läsaren så väl den af Hr Wegelin åbero-
pade, till Kongl Maj:t den 21 Dec. förlidet år
af Borgerskapets Aldste ingifne skrift, som Redak-
tionens deröfver yttrade åsigt. En hvar kän-
ner dessutom så väl betydelsen af dylika adres-
ser, att allt vidare ordande derom torde vara
öfverflödigt.
Så mycket mer uppmärksamhet förtjenar der-
emot H. M Konungens svar. Dess rikedom på
ämnen är förstort, att i en tidmingsartikel till
I börligen kommenteras, och det synes äfven va-
ra nog alt fästa uppmarksamheten på dem, som
till näringsfriheten stå i närmaste sammanhang.
Bland dessa sätta vi i främsta rummet refle-
xionen att vi äga alla samma ursprung. Den-
na sanning, väl icke py, men ofta förbisedd och
lika användbar mot bördsaristokratien, som mot
byråkratien och skråaristokratien, då de med
förakt mäta förtjenstens oeh arbetsamhetens an-
språk efter ahn-lederna, hofgunsten eller mäster-
brefvet. Ett stort steg till jemkning i samhälls-
medlemmarnes rättigheter är redan taget, sen det
kommit så långt, att alla lägga handen på hjertat
och ödmjukt bekänna: vi äga alla samma ursprung!
Icke mindre står den satsen, att samhällers
första grundläggare voro krigare i ett ytterst
nara sammanhang med förbättringen af våra
näringsförfattningar. — Det är väl sannt att
denna sats, inskränkt tagen, icke torde anses
äga fullkomlig tillämpning på uppkomsten af
svenska samhället, men den bildar dock en i
ögonen fallande kontrast mellan det som gifvit
många samhällen deras uppkomst, och det som
gifrer dem deras bestånd. Kriget, styrkans rätt,
d. v. s. kraften att skifta rättigheter med svtr-
det, har frambragt denna samhällsform, som sät-
ter förtjensten nedom börden och gunsten,
skickligheten nedom skråprivilegiet, som tvingar
menniskorna att förgäta likheten i ursprung och
ast bestrida hvaramdra hvad alla äga lika, plig-
ten att arbeta och rättigheten att få utöfva den
efter formåga. Freden åter är det förbehållet,
att förbattra våra lagar och inrättningar, att
borttaga det tvång styrkans rätt pålagt, och
att skifta rättigheterna efter förmågan att utöfva
de mot dem. svarande pligterna.
Då man tillförne hört så många inkast mot
förbättringen i våra institutioner och våra lagar,
och mot ailt yrkande i denna väg beständigt
fått till svar att man borde vänta på svenska folkets
långsamt mognande öfvertygelse; hur öfverra-
skande är det icke att på en gång höra för-
kunnas att vi nu kunna verkställa förbättrandet
af våra lagar och inrättningar, att vägen till de
högsta äreställen är öppen för alla, som göra
sig dertill värdige genom verksamhet, sparsam-
het, kunskaper och aktning för andras rätt.? —
Den efterlängtade tidpunkt är således inne, sem
skall göra slut på krigstillståndet och låta bör-
den och skråandan vika och öppna vägen för
arbetsamheten, kunskaperna ech medborgare-
sinnet.
AT I ev TT 2zA CA I; AF ar 11 . FR 9