förallt den lärde, stod snart sagdt som ett nåde-
hjon i förläggarns eller mecenatens förmak,
tvungen att buga så mycket djupare, ju grund
ligare och vidlyftigare hans opus var; men mån-
gen lefver ännu, som med glädje eller harm
efter omständigheterna, måste bekänna, att för-
hållandet betydligt förändrat sig. Blott i et
härseende är författare-yrket måhända mindre
lönande, ty det ger kanske ej lika lätt samma
odelade lön af ära, som i fordna tider. Täflan
vållar detta, och författarns egenkärlek bör trö-
sta sig med den gamla satsen, att allt gäller all
hvad det kan gälla. De högsta platserna inom
vetenskap och komst äro nu lika många som
förr, ja till ech med flera, men de täflande äre
ock flera, och ju högre en hvar af dem upp-
stiger, dess mindre synes den som står öfverst;
men han är ändock öfverst, oeh högre har man
äfven tillförne aldrig kommit.
Om allmänhetens olika sätt att läsa ett arhe-
te nu och förr, hafva vi redan nämnt något i
en not ofvanför, och änana ej heller här gå djupare
in i detta ämne; det är klart att, nu som förr, en
hvar läser i enlighet med sitt ändamål, repete-
radt kvad han vill tro eller kunna citera, efter-
tänksamt hvad han vill undersöka eller dissekera,
flygtigt hvad han blott vill för ögonblicket nju-
ta. Endast en enda fråga ville vi göra de mån-
ga, som, för att synas grundliga, hjelpa till att
jemra sig öfver tidens ytlighet och grundlighe-
tens förfall: hafva de sjelfve någonsin skrif-
vit något grundligt? Med denna fråga kunde
man möta dem, som i sina utlåtanden, betän-
kanden och underdåniga hemställningar klaga öf
ver tidens böjelse för ytlighet; man kunde till
en sådan jeremiad-författare framställa den frå-
san: har tit. sjelf författat eller eljest uttänkt
något grundligt?
mn KARE RR RR RR RR