denna tillämpning i våra Sedeläror och Kat
cheser. Men de borgeliga lagarne sålla all
jemt de gamla grofva Sörbrytelserna och slär
pa de finare arterna af bedrägeri igenom, ur
der det verlden blifvit slug nog att öfva eger
nytta och falskhet, utan att låta stämpla s
till tjuf eller falskt vittne. Civilisationen h:
likväl mycket förfinat och förädlat begreppe
om oegennytta och ärlighet; felet är blott
att lagarne tillåta den som vill, att neka ti
den allmänt antagna åtskilnaden mellan rä
och orätt. Våra konservative äro icke sen
att predika, att lagarne böra lämpas efter fol
ket; men de draga deraf den slutsatsen, a
lagarne böra blifva oförändrade, emedan d
icke inse att solket, d. v. s. sederna oc
bruken förändras. Den åter, som vet, at
lagarne böra ej blott gå i bredd med bildnin
gen, utan till och med trampa denna på hä
larne, begriper lätt, att de gamla lagarne fö
handel och rörelse icke mer passa till vå
tid, emedan de ännu alltjemt för de finart
arterna af bedrägeri göra en bokstaflig tillämp.
ning af naturrättens så att säga gröfsta satser,
Författarns irring i afseende på närvarande
tiders skriftställeri är icke blott en irring om
orsaker, utan äfvea en irring om faktum.
Man misstager sig kanske icke om man anta-
ger, att denna irring härrör från oförmågan
att finna sig i ett af demnya förhållanden dem ei-
vilisationen medför. Författaren finner väl
naturligt, att civilisationen nedsätter individens
anspråk att höja sig öfver alla andra, men
skrifställaregenkärleken gör det svårt att finna
sig vid en ordning, som äfven imom skrift-
ställenet inför den grundsatsen att en ann
är så god som en ann. Denna egenkärlek har
förledt författaren till den slutsats att det grundliga
skriftställeriet nu vore mindre produktivt och
mindre lönande än förr. Detta är hkväl falskt.
Låt oss till en början indela de skrifter, som
finnas, i vetenskapliga, vittra och åt konver-
sationen egnade. När funnos så många, så
fullständiga vetenskapliga skrifter som nu?
Ej blott bibliotekerna utan äfven prefesso-
rer, ja sjelfva studenterna äga sin Lacroix, sin
Lalande, sin Berzehus, sin Cuvier, sin Kant...
sin Scheller, sin Gesenius, och Gud vet hvil-
ka andra, journaler och tidskrifter oberäkna-
de, och aldrig var lärdomen mindre förlägen
än nu, att omkring sig samla allt hvad hon
för sitt studium, eller för att se hur ve-
tenskapen för ögonblicket står, kan åstunda.
Och i vitterheten! Hvilken tidpunkt företedde
så många, så allmänt eftersökta vittra alster, som
den närvarande. Icke nog att man förgudar de
stora författarne, man gör till och med rättvisa
åt de små; härvöfver behöfva ord icke spillas.
Skrifter for konversationen voro i äldre tider
nästan okända, det vore således löjligt, att i
afseende på dem anställa någon jemförelse. De-
la vi åter nutidens skrifter i sådane som äro be-
räknade för skoluppfostran och sådane, som
afse den allmänna folkbildningen, så är den
civiliserade tidens öfvervigt icke mindre, När
fanns någonsin en sådan mängd skolböcker, en
sadan ifver att fullkomna dem som nu? Och des-
sa många, för de icke vetenskapligt bildade,
beräknade magasiner och encyklopedier, denna
låckmat för att gifva insteg åt tankan på förde-
larne af större och gruasdligare kunskap, med
dem vågar ingen forntid täfla. Att grundliga
afhandlingar nu skulle sakna efterfrågan, är rent
af ett misstag, hvilket existensen af grundliga
afhandlingar redan tillräckligt vederlägger. Al-
drig hafva författare, de grundliga främst, del
mindre grundliga dernäst, haft så mycket skäl
att prisa civilisationen som nu. Hvad de for-
dom med smicker och kryperi måste rt
sig af furstar och mecenater såsom en nådegåf-
va, det uppbära de-nu, mot qvitto, såsom ett
laga fang. Redan i Sverige har den nya tidens
liberalism mot författare af högre rang låtit er-
fara sig, och detta ej blott mot de nu lefyande,
utan till och med mot de hädangångne, d. v.
dessas rätts innehafvare, hvilka nu ofta erhålla
mera för rättigheten till ett verks omtryckning,
än författaren bekom för första upplagan. S
beten utgifvas nu af enskilda med en förlags-
kostnad, vida öfverstigande hvad regeringen nå-
gonsin på ett förlag vågat, och en man med
den kunskap och det omdöme, som erfordras
för att afhandla ett ämne grundligt, och fram-
ställa det tydligt, är nu för sin bergning nästan
lika tryggad, som slöjdidkaren, handlanden el-
ler embetsmannen. Detta tycks ej vara mycket,
men det är vida mer än hvad man fordom