.
9 Ör EE OOSHUT då KUUSKaAPEIS Sprid
ning, genom motarbetande af komibinations
andan, genom förbjudande af framsteg i de kon
ster, som ge lifvet behag och beqvämlighet, oc!
genom en bom för rikedomens och produktio.
nens tillväxt? Visst icke. De fördelar, son
civilisationen icke kan meddela, och dem hon
i sitt ojusterade tillstånd, äfven har någon fal
lenhet att förstöra, kunna ändock stå tillsam.
man med civilisationen, och det är endast i före.
ning med civilisationen, som de kunna bära sin:
skönaste frukter. Allt, hvad vi löpa fara at
förlora, kunna vi rädda; allt, hvad vi hafvc
förlorat, kunna vi återvinna och bringa till er
förut okänd fullkomlighet, men icke genom at
slumra och lemna sakerna åt sig sjelfva, lik:
litet, som genom ett löjligt försökande af vår:
krafter mot dess oemotstindliga gång, endas
genom ätgärder, som kunna sammansmälta med
denna gång och leda den.
Olägenheterne äro, att individen bortblandas
och blifver maktlös 1 trängseln, och att sjelfvc
den individuella karakteren blir slapp och för-
svagad. Mot det första onda ar botemedlet er
större och fullkomligare kombination mellan in-
divider, för det andra nationella uppfostrings-
anstalter och statsformer, beräknade på den in-
dividuella karakterens stärkande.
Då ernåendet af det förra målet berer på en
omstöpning af sjelfva sammanlefnadsyvanorna, så
kan det tillvägabringas endast gradvis, allt som
I nödvändigheten inses; men omständigheterna hål-
la just nu på att påtvinga oss det. Framför
allt i Stora Britannien, som så långt öfverträffar
hela den öfriga verlden i hastigt hopande af ri-
Ikedom, föregår för närvarande en verkan at
den af folkmängdens och kapitalernas betydliga
tillväxt förorsakade minskningen af vinst på det
i handel och rörelse nedlagda kapital, nemligen
att handlande och producenter i smått hastigt
försvinna, då det blifvit omöjligt för dem att
lefva af sin ringa imkomst; och allt slags nä-
ring och rörelse komma allt mer och mer i
hände:na på stora kapitalister, desse må nu va-
ra rika individer eller bolag, bildade genom
sammanläggande af många små kapitaler. Vi
äro icke bland dem, som tro, att denna saker-
nas gång skall alldeles göra slut på den indi-
viduella täflan, eller att alla landets produktiva
krafter skola inom någon gifven tid ledas af
och all rörelse bedrifvas till fördel för en all-
män association af hela samhället. Men vi tro,
att den ofantliga tillväxten af täflande i alla
affärs-grenar och i alla yrken — hvilken allt
mer och mer ökar svårigheten att vinna fram-
gäng endast genom egen duglighet, men allt
mera ökar lättheten att vinna den genom ett
fagert sken — skall möta en återhållande prin-
cip uti samverksamhets-andans utbredande; att
uti hvarje öfverfylld näringsgren skall uppstå
bland individerna en benägenhet att så förena
sitt arbete eller sina kapitaler, att afnämaren kan
välja, icke emellan otaliga individer, utan mel-
lan några få bolag. Täflan skall blifva lika
liflig som någonsin; men de täflandes antal skall
inskränkas inom sådana gränsor, att de kunna
handteras.
En dylik samverksamhets-anda behöfves bäst
bland de intellektuella klasserna och yrkena. Det
ir omöjligt att beräkna, huru mycket människo-
arbete, och arbete af det kostbaraste slaget, nu
örspilles, och det på det oförsvarligaste vis, genom
orist på kombination. IHvilket skådespel före-
er icke t. ex. det medicinska yrket! In lyck-
ig praktiserande läkare, öfverhopas med mera
rbete än en dödlig kan medhimna, och han
erkstaller det så summariskt, att det ofta vore
ältre att låta bli; i närmaste gator bo tjuge o-
yckliga män, som hvardera med lika mycken
röda och kostnad blifvit uppfostrad att förrätta
amma arbete och möjligen är lika skicklig, men
om nu ser. sin skicklighet oanvänd och svälter
brist af arbete. - Med bättre anstalter skulle
e tjuge utgöra en korps af subealterner under j
n lyckligare anförare, som (antaget, att han
erkligen är den skickligaste läkaren af hela säll.
capet, och icke blott den lyckligaste bedraga-
mn) slösar tid på att bota folk för hufvudvärk
ch hjertklappning, hvilket han, em det bät-
e hushållades med mensklighetens krafter, kun-
e öfverlåta åt sina underordnade, under det
an använde sin mognare erfarenhet och sina
fvor på studium och behandling af de mera
vecklade och svåra fall, hvaröfver vetenska-
n ännu icke spridt tillräckligt ljus, och hvar-
I vanliga kunskaper och talanger icke skulle
rslå. Sålunda kunde hvars och ens gafvor
ifva tilloadasiarda aAach dan höacta öl.