AM I VV ve MP nn Op
genom sin blotta ställving i lifvet, en hög grad 4
af personligt anseende. Med undantag af de hö-
ga embetena i staten, finnes knappast något,
som frestar ärelusten hos män i deras belägen-
het. Då en man af den högre adeln kunde få
dessa embeten, blott han sökte dem, och dåjl
han kunde innehafva dem med mindre besvär,
än han skötte sin enskilda egendom, då voroj
de visserligen rätt angenäma besittningar för dy-!
lika personer; men då de blifva befattningar un-
derkastade arbete, oro och obehagligheter och
dessutom icke kunna fås, utan att köpas med
någon på förhand nedlagd möda, då visar erfa- :
renheten, att bland personer, ovande att upoffra
sina nöjen och sin beqvämlighet, finnas högstl.
få, på hvilka höga embeten verka såsom retme-
del till verksamhet, eller hos hvilka de framlåc-
ka någon karakters kraft. Sålunda inträffar det, E
att i högt civiliserade länder, och i synnerhet il
England ,medelklassernas energie nästan helt och
hållet inskränkes till penningeförvärf, och att
de högre klassernas nästan är utdöd.
En annan omständighet finnes, hvaruti vi få
söka anledningen till mycket både af de- onda
och de goda egenskaper, som utmärka vår ci-.
wvilisation framför fordna tiders råhet. En af ci)
vilisationens verkningar, för att icke säga en af
dess beståndsdelar, är, att åsynen af, till och
med tanken på all plåga mer och mer skaffas
ur åsynen af de klasser, som i full mått åtnju-
ta bildningens fördelar. Tillståndet af oupphörlig
personlig konflikt, som omständigheterne i hela.
forntiden gjorde nödvändig, och hvarför svårli-;
gen någon kunde freda sig, i hvad ställning i
samhället han måtte vara, vande nödvändigtvis
hvar och en vid skådespelet af grofhet, råhet
och våld, vid den ena otämjeliga viljans kamp
med den andra, och vid att tillfoga eller lida
plåga. Dessa saker voro således icke så revolte-
terande för de bästa och mest människoälskande
män i fordna dagar, som de äro för våra; och
vi se i häfderna deras upförande ofta sådant,
att det skulle anses ytterst känslolöst hos en.
person nu för tiden. De brydde sig mindre om.
att tillfoga smärta, emedan de brydde sig min-,
dre om sjelfva smärtan. Då vi läsa om Grekers
och Romares eller våra egna förfäders gärnin-!
gar, som utvisa känslolöshet för mänskligt lidan-
de, få vi icke tro, att de personer, som begin
go dessa gärningar, voro så grymma, som vi
måste vara, innan vi göra något dylikt. Den!
plåga, de tillfogade, voro de vande att frivilligt:
underkasta sig och af obetydliga skäl; den syn-
tes dem icke ett så stort ondt, som den synes
och verkligen är för oss; ej heller förnedrade
den deras sinnen. För närvarande kan man i
jemnförelse med fordom säga, att behofvet af
personlig konflikt man och nan emellan har
försvunnit. — Alla de oundvikliga delar af sam- !
hällsbestyret, hvilka tvinga någon att vara ome-
delbara verktyget för eller ögonvittne af tillfo-!
gandet af plåga, hafva genom allmän öfverens-
kommelse blifvit öfverlemnade åt särskilda, få-!
taliga folkklasser : domaren, soldaten, kirurgen,
slagtaren, bödeln. För de flesta personer af;
välstånd är hvarje plåga, utom de af en tillfäl-,
lighet eller sjukdom förorsakade, föga känd ge-
nom egen erfarenhet, nästan endast genom be-
rättelse. Ju högre en menniskoklass står i för-
fining, desto mera är detta förhållandet, ty förfi-
ningen består uti att så längt som möjligt hålla
ur sin åsyn ej blott egentlig plåga, utan allt,
som kan vara stötande eller oangenämt för den
känsligaste menmska. Detta låter sig göra en-
dast genom mekaniska anstalter, som endast fin-
nas under ett tillstånd af högt drifven civilisa- c
ion. De flesta plågor och obehaghgheter synas
outhärdligare för dem, som ej hafva erfarenhet.
deraf, än för dem, som äro mycket bekanta :
lermed. Deraf kommer, att, i jemnförelse med ,
ordna tider, hos de nyare civiliserade samhäl- s
ens förfinade klasser finnes mera älskvärdt och h
iuman och mindre af det heroiska. Det he-
oiska består rätteligen uti beredvilligheten att
;
w
Nea . o . . Vv
ör ett stort ändamål göra och lida, men egent- si
igen att göra hvad som är plågsamt eller oan-l,,
) Detta gäller om England, der 1:0o adeln är
rik och 2:o man hunnit bortnöta de gamlalh
begreppen, att en af statens högste embets-
män icke är annat än en representerande siff-
ra. I andra länder, där de högförnäme oftalde
äro hungrige, stretar man ännu, och vill icke lst
släppa reservationsrätten och oantastligheten,
emedan de högförnäma inse, att om dessa gå
förlorade, de höga embetena måste uphörala
att vara de högförnämas arfvedel. Ovanligalha