HERR ERKEBISKOP WALLINS TAL
vid Kongl. Vetenskaps- Akademiens
sammanträde d. 31 Mars,
har utkommit af trycke.. Detta sätter oss
i tillfälle att anställa några betraktelser, dem
vi ej efter blotta åhöramdet af det mandiliga
föredragst ville kungöra, och för hvilka vi ej
heller i den relation, vi om sammanträdet af-
gåfvo, ägde utrymme. Enligt hvad vi som ha-
stigast i nämnde relation yttrade, har detta tal
flera ställsn, som påminna om samma mäktiga
stämma, hvilken vid invigningen af den nya
kyrkogården, vid den nedgående solens sista
stålar lyste död och förgängelse öfver de
skaror af tusenden, som vandrat ut att inviga
den nya staden,? den de byggt åt sig, för att
bo tyst och fredligt tillsamman, sedan de äflats
och trängis i lifvets mångfalldiga bestyr. Hit
räkna vi den herrliga teckningen af Samuel
Ödman, öfver hvilken akademien slagit sin
medalj för året, och vi kumna ieke underlåta
anföra ett stycke af denna teckning, såsom ett
bevis på, att den stora förmåga, som Sverjge så
länge beundrat i Hr W:s teckuingar af märkli-
ga persouligheter — dessa lediga och kraftiga
få drag, som varit tillräckliga att skänka en tyd .
ligare bild, än ofta den mest utförliga och
konastmässiga målning förmått framställa — att
denna förmåga, hvarmed den unge prestmannen
väckte uppseende, fianes oafkortad qvar hos
den gamle, sedan han genom mödor och bekym-
mer och ansträngningar arbetat sig upp till hög-
sta platsen inom kyrkan.
Auonu så heter det om Ödman, vid 40 års
ålder en bortgörmd skolmästare för allmogens
barn i en kapellförsamling, blef han af denna
akadami framdragen i det ljus, der han, under
andra 40 år, skulle frägda en lärostol vid rixets
första Universitet. Denna lärostol blef den ge-
nast intagna och mer ej lemmade sjuksängen,
och hans hela yttre verld slöt sig inom de fyra
väggar, som med honom hunno åldras. Men
för lärgiriga ungdomsskaror, gående och kom-
mande, förelästes, utan afbrott af åren, från
denna kateder sanningens eviga löror. Der lig
den glade Vise och, med aftärd hand, på sitt
bräde äfver bröstet, skref böcker åt verlden,
bibliotheker till uppväxande slägters undervis-
ning, mannaåldrars vade mecum och de gam-
les aftonro. Dit kommo, utifrån verldslifvet
och ljusa dagen, sora allt ser ech hör, de klo-
ke och lärde, lystne att få veta mera; oeh den
instångde enslingan hade mycket att säga dem
i tumgomåls uttydning, folks och lämders kun-
skap, Guds kunskap. Den skumögde Siaren,
som ej rest utom sin kammare, hade underrät-
telser att meddela från norra och södra hemis-
feren, förtäljde för de undrande, hvad märk-
ligast skett, hvad vigtigast uppfannits eller up-
täckts, förr eller nyss, mellan jordens båda po-
ler. Mellanåt, ur djupsens nöd, reste han upp,
ej den lama, stoftbundua kroppshyddan, men
sia ofängslade själ i helig fröjd och sjöng, vid
sin harpas ljud, på toner ur eget hjerta, en
sing i högre ehoren om Försonaren på Go!
gatha och Försonaren på Oljoberget.
yäMen då vi gifva en välförtjent hyllning åt de
delar af detta tal, i hvilka Hr W:s kraft ut-
vecklar sig otvungen och af egen drift, måste
vi dock erkänna, att andra delar deraf finnas,
som ögonskenligen ditkommit ex officio, eller
emedan de måste dit, emedan vissa kinkiga sa-
ker, dem man ej var säker att få gillade af
allmänna rösten, bordelappas, öfversmetas, för-
yllas, så godt ske kunde. Hr W. ansigs
dertill skicklig, och var det mera än någor.
Det kunde nemligen förutses att talarens kraft-
fulla lynne skulle äggas af opinionens halsster-
righet att ogilla hvad Akademien dock nödgades
försvara, samt att det storartade i talarens tan-
kegång och maner skulle åt detta försvar gifvaj
en hög och ädel färg. i
s DM In förnt hafra vi vttrat acc omM dvulikal