HERR ERKEBISKOP WALLINS TAL vid Kongl. VetenskapsAkademiens sammanträde d. 31 Mars, har utkommit af trycke.. Detta sätter oss i tillfälle att anställa några betraktelser, dem vi ej efter blotta åhöramdet af det mandiliga föredragst ville kungöra, och för hvilka vi ej heller i den relation, vi om sammanträdet afgåfvo, ägde utrymme. Enligt hvad vi som hastigast i nämnde relation yttrade, har detta tal flera ställsn, som påminna om samma mäktiga stämma, hvilken vid invigningen af den nya kyrkogården, vid den nedgående solens sista stålar lyste död och förgängelse öfver de skaror af tusenden, som vandrat ut att inviga den nya staden,? den de byggt åt sig, för att bo tyst och fredligt tillsamman, sedan de äflats och trängis i lifvets mångfalldiga bestyr. Hit räkna vi den herrliga teckningen af Samuel Ödman, öfver hvilken akademien slagit sin medalj för året, och vi kumna ieke underlåta anföra ett stycke af denna teckning, såsom ett bevis på, att den stora förmåga, som Sverjge så länge beundrat i Hr W:s teckuingar af märkliga persouligheter — dessa lediga och kraftiga få drag, som varit tillräckliga att skänka en tyd . ligare bild, än ofta den mest utförliga och konastmässiga målning förmått framställa — att denna förmåga, hvarmed den unge prestmannen väckte uppseende, fianes oafkortad qvar hos den gamle, sedan han genom mödor och bekymmer och ansträngningar arbetat sig upp till högsta platsen inom kyrkan. Auonu så heter det om Ödman, vid 40 års ålder en bortgörmd skolmästare för allmogens barn i en kapellförsamling, blef han af denna akadami framdragen i det ljus, der han, under andra 40 år, skulle frägda en lärostol vid rixets första Universitet. Denna lärostol blef den genast intagna och mer ej lemmade sjuksängen, och hans hela yttre verld slöt sig inom de fyra väggar, som med honom hunno åldras. Men för lärgiriga ungdomsskaror, gående och kommande, förelästes, utan afbrott af åren, från denna kateder sanningens eviga löror. Der lig den glade Vise och, med aftärd hand, på sitt bräde äfver bröstet, skref böcker åt verlden, bibliotheker till uppväxande slägters undervisning, mannaåldrars vade mecum och de gamles aftonro. Dit kommo, utifrån verldslifvet och ljusa dagen, sora allt ser ech hör, de kloke och lärde, lystne att få veta mera; oeh den instångde enslingan hade mycket att säga dem i tumgomåls uttydning, folks och lämders kunskap, Guds kunskap. Den skumögde Siaren, som ej rest utom sin kammare, hade underrättelser att meddela från norra och södra hemisferen, förtäljde för de undrande, hvad märkligast skett, hvad vigtigast uppfannits eller uptäckts, förr eller nyss, mellan jordens båda poler. Mellanåt, ur djupsens nöd, reste han upp, ej den lama, stoftbundua kroppshyddan, men sia ofängslade själ i helig fröjd och sjöng, vid sin harpas ljud, på toner ur eget hjerta, en sing i högre ehoren om Försonaren på Go! gatha och Försonaren på Oljoberget. yäMen då vi gifva en välförtjent hyllning åt de delar af detta tal, i hvilka Hr W:s kraft utvecklar sig otvungen och af egen drift, måste vi dock erkänna, att andra delar deraf finnas, som ögonskenligen ditkommit ex officio, eller emedan de måste dit, emedan vissa kinkiga saker, dem man ej var säker att få gillade af allmänna rösten, bordelappas, öfversmetas, föryllas, så godt ske kunde. Hr W. ansigs dertill skicklig, och var det mera än någor. Det kunde nemligen förutses att talarens kraftfulla lynne skulle äggas af opinionens halssterrighet att ogilla hvad Akademien dock nödgades försvara, samt att det storartade i talarens tankegång och maner skulle åt detta försvar gifvaj en hög och ädel färg. i s DM In förnt hafra vi vttrat acc omM dvulikal