träga genom sin korst. Forut kunde tonkons näserna hänföras till tveons klasser, komponis! och exekutörer, men denna tid är förbi. Ieg tenkorstuär, undastagande sångare af en hög rang, ken lingre framtrsda sårom blott exeki tör ; låter ban höra sig, så är det tiltika siso organ för sina egna toner och käaslor. Mit en följd af denna exekutörernas förändrade stäl ming ör ait man vid bedömandet af desamn nu också utgår från en annan ståndpuakt. U förandet har bhfvit kompositiouen underordnad det är förnämligsst på dennas sedvare som p blkens slutliga och afgöravde dem grundar si Jeg her sett denza sanning på det fullkomlig ste bezräfted under mitt vistande i Londo Här befivna sig för närvarande tvepne pianofo tespeleres båda två konsinärer af den högs rang, newmligep Hertz och Thaiberg. Det eri: gen iviivel stt ju den förre af dessa står i mi kanisk färdichet högre, men man föredrar de sedrare och allmånna tänkesättet är honom mt Ja gunsvgi. Det är i hans kompositioner, så dsna de utgå under havs hand, en känsla, so: löper så varmt igenom dem, det är en sjal i har touer, som klagar så rorande, som utalar sj så full af kädek och älskbghet, att åkörarn sinnen försjuuka 1 vällust, vaggade af sköna bi der; i hans spel är miet u.omordentligt, sol uppvöcker förvåning, men det är någonting, sor varaktigt fövgslar och intsger. Då Ole Bull for sta gångsa kom tll England, ådreg han sig ge nast alimär uppmärksanmsbet. Man börde tal: om att en ny Pagsnivi, ävrvu större än dev gam la, hade stigit opp, och wvyhfkerheten stegrade på det högsta. Det fanns många, som hör den usdertuile Italienaren och hvilka pu brun no af begär att sjelfva öfvertyga sig, om det verk ligen ver möjligt, act Paganinis spel, som d hitills anxseit eupphinnehgt, icke sllenast blifvi uvpprådt utan till ochsmed öfverträffadt; en följc bäraf blef att tilloppet för stt höra Bal! i början var alideles utomordertligt.: Allmänna meviogen om Bulls spel utbildsde sig snar och stadnade dervid, ett, om ben icke ofverträffade Pagazcini, han likväl i alla afseenden iutog närmaste platsen efier hovom; jag får tillörg2, innan jag går vidare, att detta ännu är allmänna owmdörset om honom i England. Hvarföre bar då tilleppet, som i begynnelsen var så stort, seden atisgit? Emedan nyfikenbeten,, som också 1 början var! så stor, efterhavd blivit tillfredsställd och sålunda altagit. Hvarföre har Bull icke varit i ståvd att ivgifva en varaktigare beundran, som för allid skulle fastet mängdens ynnest vid hozom? Orraken härtil ligger i Burls tidigare kompositioner. Det är en gammal och ssnn anmärkning, att det gemenligen finnes ett bufvudfel med xlla kompositioner, skrifna af viriveser att utföras af dem sjelfva, nemligen ena ofverlastning af sådana manerer, partier och kenstgrapp, i hvilka konsnären har sin största! och mest lysande styrks, men hvsrigenvom sompositionen ovillkorligen törlorar i harmoui, jemohet ech skönhet. Detta fel visar sig näppelgen någenstädes mera tydhgt ön i Bulis första arbeten, i hans Polacca Guerriesa och i hans såkallade stora konsert. Då Bull som exekutör har uppsvängt sig till den största höjd osh förstått alt besegra en mängd före honom oöfvervunna svårigheter, då hen tilika synes i sina första arbeten hafva hafi för efsigt att göra sina triumfer öfver instrumentet obestridda och i ögonen fallande, så hafva dessa kompositioner blifvit en nästan oafbruten kedja af kraftansirängningar och strider mellan konstnären och hans violin, och det inre i dem, det som skulle uppvärma hjertan och fängsla åböraren, försvinner nästan helt och hållet; deras skönhet står som ett skälfvande harn bland kämpande atihleier eller lik en späd blomma, som qväfves och förlorar sig i skugoan af jättevåixter. Ett annat fel med Bulls första kompositioner är ett alltför synligt sträfvande efter originalitet, en originshtet, som yttar sig i kapriciösa afbrott, omotiverade öfverångar osh bisarra imitationer. Det var lätt utt finna, det Paganinis originalitet varit den, som svafvat Bull för ögonen, som ryckt honom med sig och afhål!lit honom från att följa sina egna ivgilvelser. Men origineliteten hos Paganini var naturlig och sann; just derigerom och blott derigenom var han viriuos. När man satt midt emot honom och betrakisde honom, var det omöjligt alt draga i tvifvelsmål, det hfvet var gänget ur hans inversta själ in i dessa ovaniga och uacerbga skapelser, och dei var icke det mins: intressanta att iaktiaga huruledes ens egen vr krets iforåändrades och hurnledes hvarje före