så att det hela företeäde bilden af en ceremoni in-
om Ordens egna murar. I sjelfva gudstjensten före-
kom ingenting amnat afvikande från våra vanliga kyr-
kobruk,, än att vid slutet Ordensledamöter framträd-
de till altaret och knäböjande vid detsamma motto-
o välsignelsen.
Föredraget från predikstolen utgjordes af tvenne
delar, nemligen först en predikan till dem som ute
vandra, — samt derefter ett kort tal tll de In-
vigde.
,Den homiletiska delen var af den genren, för
hvilken man på sednare tider uppfunnit det, i vart
tycke, serdeles passande namnet: Religionstal. Fan-
tasien spelar i dem hufvudrolen och Christendomens
höga läror framdansa deruti bildrika och färgglänsan-
de såsom hägringw på hafvet: likasom dessa albilda
de stundom ganska troget det evangeliska ordets fa-
sta land; men hjertat, som söker en osviklig ankar-
grund för sitt hopp och sin tro, anar att de äro
temma luftsyner och förblifver kallt Emellertid vil-
je vi icke bestrida talaren talang i det antydda ma-
neret: hans bildspråk var vackert, någon gaug hävlö-
rande, endast för vidt utsträckt. Oss gladde isyn-
nerhet att höra en predikant, hvilken vi tör tillfället
borde amse såsom bekännare af Ordenssamfundets
religion, i förenämnde blomsterskrud likväl fram-
ställa Evangelii grundläror rena och oförvrängda, —
nemligen i Talet till oss utevandrande., Så myc-
ket mera stötte det oss sedan, att i allokutionen till
de Invigde höra desse prisas såsom sanningens hög-
ste innehafvare, mensklighetens ledare till dess rätta
mål, det Konungsliga presterskapet, o. s. v Med
all vördnad för det upphöjda i Samhället, Kyrkan
och Menskligheten, som Frimurarnes Orden sluter
mom sin krets, erkänne vi vår olörmåga att inse
det något annat än Christi Evangelium, af ett christ-
ligen sinnadt presterskap förkunnadt, är eller kan
blifva någon christens Khögsta vishet. Vill man
åter förespegla oss en esoterisk upplysningsgrad, hö-
e än deu vår enfaldiga Evangeliska tro kan bibrin-
ga, — hvarföre handlar man då icke öppet, hvarföre
säger man oss icke, att Christi Kyrka blott är ett
kapell i Murarenas tempel, eller måhända blott en
religion tör plebejer, hvilken de högt upplyste ej
mer behöfva. Då vete vi hvad vi skole tänka och
kongo icke falla på den föreställningen, att hela ce-
remjonien endast var en demonstration, för att visa
oss, det vi skole höra och ändock icke förstå och
se och ändock icke begripart. Vi höre en Samfun-
dets tolk predika den Korslästes Evangelium, vi se
Namfundets ledamöter mangrant nedfalla för altaret
och der af Evangelii tjenare emottaga välsignelsen
(i sanning en vacker ceremoni!) Hvad kunne vi
deraf annat fatta, än att Ordensförbundet vill visa
Oss, som utom äro, att det ej mindre än vi hyllar
och dyrkar Guds uppenbarelse i Christo, och att det
af Christi anda vill låta helga sitt för oss undangöm-
da verk och i och med detsamma gilva oss en bor-
gen, att det intet annat verkar än hvad med denna
anda enligt är. Och med en sådan borgen — ligt
farsen — huru skulle vi annat än vara belätne?..
en så uppträder samme Talare och förer till de
Vetande ett annat språk, än det han talat till oss, i
okunnighet famlande, och flyttar, i samma Ögonblick
han vänder sig från Församlingen till Ordensbröder-
ne, Sanningens ljusastaka från den Christna Kyrkans
öppna altarbord under Mureriets hermetiskt tillslutna
skäppa. Kan detta förlikas med förnuftig slutkoust?
Äro byggmästarne på en gång störe och mindre än
den hörnasten, som de först lägga till grund och
sedan bortkasta. Eller äro de allena Christi rätta
Apostlar och Hans andas sanna barn?... Huru stor
är då icke Christenhetens blindhet och villfarelse,
som ej hämtar sina troslärare uteslutande ur detta
samtund, celler rättare : som icke genast låter döpa
sig till Murare, i stället för till simpla Christue?....
För vår del kunna vi icke häfva denna motsägelse
på annat sätt, än att vi antage, det predikanten ut-
-ckte sin enskilta beundran för det ljus han inom
Orden — förväntade; men hvilket densamma (så
boppas vi) aldrig utlofvat
I — MMM