så att det hela företeäde bilden af en ceremoni inom Ordens egna murar. I sjelfva gudstjensten förekom ingenting amnat afvikande från våra vanliga kyrkobruk,, än att vid slutet Ordensledamöter framträdde till altaret och knäböjande vid detsamma mottoo välsignelsen. Föredraget från predikstolen utgjordes af tvenne delar, nemligen först en predikan till dem som ute vandra, — samt derefter ett kort tal tll de Invigde. ,Den homiletiska delen var af den genren, för hvilken man på sednare tider uppfunnit det, i vart tycke, serdeles passande namnet: Religionstal. Fantasien spelar i dem hufvudrolen och Christendomens höga läror framdansa deruti bildrika och färgglänsande såsom hägringw på hafvet: likasom dessa albilda de stundom ganska troget det evangeliska ordets fasta land; men hjertat, som söker en osviklig ankargrund för sitt hopp och sin tro, anar att de äro temma luftsyner och förblifver kallt Emellertid vilje vi icke bestrida talaren talang i det antydda maneret: hans bildspråk var vackert, någon gaug hävlörande, endast för vidt utsträckt. Oss gladde isynnerhet att höra en predikant, hvilken vi tör tillfället borde amse såsom bekännare af Ordenssamfundets religion, i förenämnde blomsterskrud likväl framställa Evangelii grundläror rena och oförvrängda, — nemligen i Talet till oss utevandrande., Så mycket mera stötte det oss sedan, att i allokutionen till de Invigde höra desse prisas såsom sanningens högste innehafvare, mensklighetens ledare till dess rätta mål, det Konungsliga presterskapet, o. s. v Med all vördnad för det upphöjda i Samhället, Kyrkan och Menskligheten, som Frimurarnes Orden sluter mom sin krets, erkänne vi vår olörmåga att inse det något annat än Christi Evangelium, af ett christligen sinnadt presterskap förkunnadt, är eller kan blifva någon christens Khögsta vishet. Vill man åter förespegla oss en esoterisk upplysningsgrad, höe än deu vår enfaldiga Evangeliska tro kan bibringa, — hvarföre handlar man då icke öppet, hvarföre säger man oss icke, att Christi Kyrka blott är ett kapell i Murarenas tempel, eller måhända blott en religion tör plebejer, hvilken de högt upplyste ej mer behöfva. Då vete vi hvad vi skole tänka och kongo icke falla på den föreställningen, att hela ceremjonien endast var en demonstration, för att visa oss, det vi skole höra och ändock icke förstå och se och ändock icke begripart. Vi höre en Samfundets tolk predika den Korslästes Evangelium, vi se Namfundets ledamöter mangrant nedfalla för altaret och der af Evangelii tjenare emottaga välsignelsen (i sanning en vacker ceremoni!) Hvad kunne vi deraf annat fatta, än att Ordensförbundet vill visa Oss, som utom äro, att det ej mindre än vi hyllar och dyrkar Guds uppenbarelse i Christo, och att det af Christi anda vill låta helga sitt för oss undangömda verk och i och med detsamma gilva oss en borgen, att det intet annat verkar än hvad med denna anda enligt är. Och med en sådan borgen — ligt farsen — huru skulle vi annat än vara belätne?.. en så uppträder samme Talare och förer till de Vetande ett annat språk, än det han talat till oss, i okunnighet famlande, och flyttar, i samma Ögonblick han vänder sig från Församlingen till Ordensbröderne, Sanningens ljusastaka från den Christna Kyrkans öppna altarbord under Mureriets hermetiskt tillslutna skäppa. Kan detta förlikas med förnuftig slutkoust? Äro byggmästarne på en gång störe och mindre än den hörnasten, som de först lägga till grund och sedan bortkasta. Eller äro de allena Christi rätta Apostlar och Hans andas sanna barn?... Huru stor är då icke Christenhetens blindhet och villfarelse, som ej hämtar sina troslärare uteslutande ur detta samtund, celler rättare : som icke genast låter döpa sig till Murare, i stället för till simpla Christue?.... För vår del kunna vi icke häfva denna motsägelse på annat sätt, än att vi antage, det predikanten ut-ckte sin enskilta beundran för det ljus han inom Orden — förväntade; men hvilket densamma (så boppas vi) aldrig utlofvat I — MMM