) Disgracen säger en modern Machiavelli ä
den aristokrstiska monarkiens vebikel. At
der finns disgrace, bevisar att der finns grace
de äro de håda ytterligheterne i hofven
2ctus gratix, från hvilka Jagens eviga för-
dömelse måste vara bannlyst. Lagen är til
för massan, gracen och disgracen för den pri
vi!egierade. Lagen har ej rätt att disgraciera,
ty hon gör inga gracer. Lagen kan altsi
icke gälla för den privilegierade, som redar
i vaggan blifvit invigd åt gracernas och dis:
gracernas skifiande äfventyr. Hvarken der
förra eller den sednare bör å la regle tillöm-
pas utan af monarkens personliga tycken, el
ler deras, som hafva hans öra; och objektets
konst att göra sig älskvärd, att göra sig lyc
ka, eller ait mankera i någotdera, bör b2-
samma monarkens omdöme. Men skulle en
. privilisierad händelsevis så faufilera sig med
triviala bestyr, att massan misstar sig om den
l:g, som bör tillämpas, så bör monarken ge-
: nom en snabb disgrece rädda den oförsig-
tige, och såmedelst, på samma gång som han
vpprätthåller sitt eget avseende och lagens
bereda den fallne en väg till upprättelse.
Massan känner sig rörd, vär den högt upp-
satte som sig bör . möter sitt fall med ett
gracieust Herren gaf och Herren tog, och
säger med glädje när gracen åter inträder:
Hersem tog och Herren gaf.
Red:s. not.
ts) Det är eljest en allmön tanka, att den civi-
la vägen tll statens höga embeten icke är på
långt när den vanligaste. Red:s not: