ne i Spanien voro så ryktbara för sin kännedom om
de hemliga vetenskaperna, ansågos två bröder af Al-
moraridernes sekt, Juzef och Yra, för de vwisaste
bland sin nation och för de i Kabalas hemligheter
mest hemmastadde. De voro emellertid ännu icke
rika; men en dag samlade de alla sina bemödanden,
för att tvinga afgrunds-andarne, att förskaffa dem
äreställen och rikedomar.
Djefrvulen, som nödgades gifva efter för deras be
srvärjelser, lät nu slottet Monteza uppstiga ur jorden,
hvilket blef deras egendom; han uppfyllde deras kol-
fertar med guld, och fästade vid sin frikostighet blott
ett enda vilkor; han fordrade neml., att de skulle äga
det gemensamt och lefva tillhopa i godt förstånd.
De lofrade det med fast beslut att hålla förbundet;
de visste icke att en satanisk makt, fästad vid gul-
det och väldet, förmår deras ägare, att glömma de för-
bindelser de ingått i fattigdomens och motgångens ti-
Ider. De sade för sig sjelfva, att då de alltid lef-
vat i fullkomlig enighet, skulle det vara dem lätt, att
äfven hädanefter göra det. Ehuru kloka de voro,
visste de likväl icke, att emellan dem, som dela mak-
ten, är ingen endrägt möjlig, och knappt några da-
i gar hade förflutit, förrän Juzef Ben-Huth sade för sig
I sjelf: jag skulle vara vida lyckligare, om jag vore
ensam ägare af Monteza. Genom de trollkonster
han förstod, kom han äfven jorden att darra; den
klippa, på hvilken slottet ligger, öppnade sig, under
Yra Ben-Huths fötter, uppslukade honom, tillslöt
sig ater, och öppnade sig å nyo, för att framställa
ett lik, så förfärligt sönderslitet, att det ej var möj-
ligt att urskilja någon af dess lemmars former.,
Juzef Ben-Huth hade knappt föröfvat detta brott,
förr än han, fast för sent, påminte sig det kontrakt,
han afslutat med djetvulen, och det löfte han gifrit,:
att lefra i godt förstånd med sin bror. Han rille fly
och fara öfver till Afrika; han hoppades, att, då han
förändrade hembygd, skulle han bringa djefvulen på
villspår, liksona man genom flykten villseför en van-
lig fordringsägare. Han upptyllde derföre med guld
en ofantlig kista och reste af, för att gå om bord i
Alicante. Men djefvulen var lika slug som han; han
hade nemligen insmugit sig i hans kista, under det han
inlade sina maravedis och sina: mahosmediner. Som
han imedlertid der hade svårt att andas, gjorde han
i bottnen ett stort hål, genom hvilket penningarne
föllo på vägen. Juzef Ben-Huth blef icke varse detta,
ty han var mycket tankspridd, och hade ytterst brådt-
om att komma under segel och 4tå lemna Spanien.
När han nu ville öppna sin kista, för att betala far-
tyget, som han köpt, funnos der inga penningar, men
i deras ställe djefvulen, och, tillägger den vördige
fadren Don Geronimo Blascar, i sin bok kallad:
Exelencias de la gloriosa ciudad de Aliean-
te, från denna händelse her ordspråket kommit:
att hafva djetvulen i sin börs,, Satan tog nemligen
här Juzef i strupen, och törde hans kropp och själ
— man vet icke hvart.
Hvrad myntet vidkommer, som blifvit utsådt på
vägen, så förvandlades det till sten, men det bihe-
håller ännu sin ursprungliga form, och stenarnas run
da skapnad ger det utseende af silfvermynt. Dessa
stenar äro af olika dimensioner; deribland hafva nå-j
gra blott en nagels tjocklek och andraen hatt-;
kulles. De lärde kalla dem lentikular-stenar, men
folket i landet benämner dem rätt och slätt: djef-
vulens mynt. Det finnas många sådana på fälten i-
kring Alicante, och det är med stenar af det slaget,
som mördaren ihjelslog sitt offer, äfvensom det var
under en hop dy:ika liket igenfanns.
Don Manuel de Basabru nekade allt hvad han för-
mådde, att han haft minsta del i mordet. Man er-
inrade honom, att de varor, Cisiaco Martinez haft sig
2nförtrodda, funnos hos honom, Han återkom nu
till sitt förra system och försäkrade, att de tillhörde
honom; man konronterade honom med köpmannen,
som afsändt dem, men icke desto mindre vidblef han
sitt föregifvande.
Hvad innehålla då dessa packor? frågade Alkal-
den den anklagade. — Det är icke svårt att för-
klara,, svarade han; det är nog att läsa hvad som
står skrifvet derpå: silfverkärl och guldtackor, gran-
låtsarbeten af jern och annat.
Köpmannen utbrast härvid i ett skratt, som hvar-
ken Alkaldens närvaro eer sakens allvar kunde åter-
hålla. Hvad det skulle vara roligt,, sade han slut-
ligen, om den stackars Martinez icke vore död,
hvarvid han höll sig i sidan och stora tårar kommo
i hans ögon. När han slutligen återkom från sitt
skratt, sade han: silfverkärl! joo, det skall man se!
nej, kärl af förtennt bleck, vasos de lata —
Och hvad betyder då bokstafven P? frågade den
anklagade. — Det är en abreviation af pulita
tata, poleradt, vackert jernbleck. Den anklagade
upphäfde härvid en djup suck. ,Men det är ju att
bedraga hederligt folk! — ,Hvad, hvad! sade köp-
mannen, som nu äfven blef ond, ,vet, att jag ickel
bedrar någon, det är präktigt jernbleck från fabriken
Ronda, vid Gibraltar. Säga, att jag bedrar allmän-
heten, jag, som på sjelfva utanskriften säger, att en
annan del af godset är mindre godt, nemligen spa-
darne. — Hvad,, sade den anklagade, der är ju
guldtackor (palacra) — Nej,, sade köpman-
nen, följande med fingret bokstätverna, der står
Pala crasa, grofva spadar, cadenas de hi-
erro y ostros, jernkedjor och annat
Mannel de Basabru blef alldeles förkrossad af den-
na förklaring. De otydligt skrifna bokstäfverna hade
sålunda förledt honom till der tro, att packorna in-
nehöllo stora skatter, och derigenom lockat honom
till hans missgerning Man öppnade packorna, som
bestyrkte köpmannens uppgift, och han dömdes till
döden.
Den prest, som följde honom till afrätts-platsen,
förmanade honom nitiskt, att anropa Guds barmher-
tighet; men alla hans föreställningar kunde ej aflocka
delinqventen annat än dessa ord, åtföljda at en djup
suck: det var således bara förtennt bleck!
I
I
Såsom bekant, bekommer hvarje författare,
sa La
KE Cr
MMMM
-— AV — VE
sm