ne i Spanien voro så ryktbara för sin kännedom om de hemliga vetenskaperna, ansågos två bröder af Almoraridernes sekt, Juzef och Yra, för de vwisaste bland sin nation och för de i Kabalas hemligheter mest hemmastadde. De voro emellertid ännu icke rika; men en dag samlade de alla sina bemödanden, för att tvinga afgrunds-andarne, att förskaffa dem äreställen och rikedomar. Djefrvulen, som nödgades gifva efter för deras be srvärjelser, lät nu slottet Monteza uppstiga ur jorden, hvilket blef deras egendom; han uppfyllde deras kolfertar med guld, och fästade vid sin frikostighet blott ett enda vilkor; han fordrade neml., att de skulle äga det gemensamt och lefva tillhopa i godt förstånd. De lofrade det med fast beslut att hålla förbundet; de visste icke att en satanisk makt, fästad vid guldet och väldet, förmår deras ägare, att glömma de förbindelser de ingått i fattigdomens och motgångens tiIder. De sade för sig sjelfva, att då de alltid lefvat i fullkomlig enighet, skulle det vara dem lätt, att äfven hädanefter göra det. Ehuru kloka de voro, visste de likväl icke, att emellan dem, som dela makten, är ingen endrägt möjlig, och knappt några dai gar hade förflutit, förrän Juzef Ben-Huth sade för sig I sjelf: jag skulle vara vida lyckligare, om jag vore ensam ägare af Monteza. Genom de trollkonster han förstod, kom han äfven jorden att darra; den klippa, på hvilken slottet ligger, öppnade sig, under Yra Ben-Huths fötter, uppslukade honom, tillslöt sig ater, och öppnade sig å nyo, för att framställa ett lik, så förfärligt sönderslitet, att det ej var möjligt att urskilja någon af dess lemmars former., Juzef Ben-Huth hade knappt föröfvat detta brott, förr än han, fast för sent, påminte sig det kontrakt, han afslutat med djetvulen, och det löfte han gifrit,: att lefra i godt förstånd med sin bror. Han rille fly och fara öfver till Afrika; han hoppades, att, då han förändrade hembygd, skulle han bringa djefvulen på villspår, liksona man genom flykten villseför en vanlig fordringsägare. Han upptyllde derföre med guld en ofantlig kista och reste af, för att gå om bord i Alicante. Men djefvulen var lika slug som han; han hade nemligen insmugit sig i hans kista, under det han inlade sina maravedis och sina: mahosmediner. Som han imedlertid der hade svårt att andas, gjorde han i bottnen ett stort hål, genom hvilket penningarne föllo på vägen. Juzef Ben-Huth blef icke varse detta, ty han var mycket tankspridd, och hade ytterst brådtom att komma under segel och 4tå lemna Spanien. När han nu ville öppna sin kista, för att betala fartyget, som han köpt, funnos der inga penningar, men i deras ställe djefvulen, och, tillägger den vördige fadren Don Geronimo Blascar, i sin bok kallad: Exelencias de la gloriosa ciudad de Alieante, från denna händelse her ordspråket kommit: att hafva djetvulen i sin börs,, Satan tog nemligen här Juzef i strupen, och törde hans kropp och själ — man vet icke hvart. Hvrad myntet vidkommer, som blifvit utsådt på vägen, så förvandlades det till sten, men det bihehåller ännu sin ursprungliga form, och stenarnas run da skapnad ger det utseende af silfvermynt. Dessa stenar äro af olika dimensioner; deribland hafva nå-j gra blott en nagels tjocklek och andraen hatt-; kulles. De lärde kalla dem lentikular-stenar, men folket i landet benämner dem rätt och slätt: djefvulens mynt. Det finnas många sådana på fälten ikring Alicante, och det är med stenar af det slaget, som mördaren ihjelslog sitt offer, äfvensom det var under en hop dy:ika liket igenfanns. Don Manuel de Basabru nekade allt hvad han förmådde, att han haft minsta del i mordet. Man erinrade honom, att de varor, Cisiaco Martinez haft sig 2nförtrodda, funnos hos honom, Han återkom nu till sitt förra system och försäkrade, att de tillhörde honom; man konronterade honom med köpmannen, som afsändt dem, men icke desto mindre vidblef han sitt föregifvande. Hvad innehålla då dessa packor? frågade Alkalden den anklagade. — Det är icke svårt att förklara,, svarade han; det är nog att läsa hvad som står skrifvet derpå: silfverkärl och guldtackor, granlåtsarbeten af jern och annat. Köpmannen utbrast härvid i ett skratt, som hvarken Alkaldens närvaro eer sakens allvar kunde återhålla. Hvad det skulle vara roligt,, sade han slutligen, om den stackars Martinez icke vore död, hvarvid han höll sig i sidan och stora tårar kommo i hans ögon. När han slutligen återkom från sitt skratt, sade han: silfverkärl! joo, det skall man se! nej, kärl af förtennt bleck, vasos de lata — Och hvad betyder då bokstafven P? frågade den anklagade. — Det är en abreviation af pulita tata, poleradt, vackert jernbleck. Den anklagade upphäfde härvid en djup suck. ,Men det är ju att bedraga hederligt folk! — ,Hvad, hvad! sade köpmannen, som nu äfven blef ond, ,vet, att jag ickel bedrar någon, det är präktigt jernbleck från fabriken Ronda, vid Gibraltar. Säga, att jag bedrar allmänheten, jag, som på sjelfva utanskriften säger, att en annan del af godset är mindre godt, nemligen spadarne. — Hvad,, sade den anklagade, der är ju guldtackor (palacra) — Nej,, sade köpmannen, följande med fingret bokstätverna, der står Pala crasa, grofva spadar, cadenas de hierro y ostros, jernkedjor och annat Mannel de Basabru blef alldeles förkrossad af denna förklaring. De otydligt skrifna bokstäfverna hade sålunda förledt honom till der tro, att packorna innehöllo stora skatter, och derigenom lockat honom till hans missgerning Man öppnade packorna, som bestyrkte köpmannens uppgift, och han dömdes till döden. Den prest, som följde honom till afrätts-platsen, förmanade honom nitiskt, att anropa Guds barmhertighet; men alla hans föreställningar kunde ej aflocka delinqventen annat än dessa ord, åtföljda at en djup suck: det var således bara förtennt bleck! I I Såsom bekant, bekommer hvarje författare, sa La KE Cr MMMM -— AV — VE sm