Ia huset väckt, och med förvåning såg man nu Orsaken till bullret. En häst utan ryttare stötte oupphörligt emot porten med sina bakfötter. Öfverraskmingen blef likväl ännu större, när man igenkände Ci: riacos höst. Mau misstänkte, att mulåsnedrifvaren somnat under vägen, att hästen sasnafvat och han fallit af, samt nu ensam återkom till stallet. Man öppnade således för honom, men han gick icke öfver tröskeln, utan vände om igen i kort galopp och med sänkt hufvud på vägen till Albacete. Man ville fatta honom vid tygeln, men han lät ingen nalkas sig; mean anmärkte att han badade i svett, och vid den gryende dagens obestämda ljus trodde man sig varseblilva spår af blod, som blandades med fradgan, hvarmed hans mahn var betäckt. Tio Melchor förstod då att någon olycka händt Ciriaco, och .begaf sig. åtiöljd af tvenne väl beväpnade män, utpå den väg han hade tagit. Ungefär en lieu ifrån Monforte, märkte man att jerden var uppgräfd; man följde spåret, som gick. igenom ett ouppodladt fält. Der upptäckte man, i en graf, under en hop stenar, qvistar och gräs, den n olycklige Ciriaco Martinezs döda kropp, genomborrad af en kula. Hans hufvud var äfven på ett förfärligt sätt sargadt. Tio Melchor underrättade härom Alkaderna i Monforte och Monover. Man slog! larm i kringliggande byar, och Jagens tjenare begålYo sig ut på alla håll, för att förfölja missdådarena. i Man insåg smart, att de icke tagit vägen åt Madrid;! man riktade sålunda efterspaningarne åt ett annat håll, men som det första steg man tagit till deras upptäckande visat sig fruktlöst, började mnitet snart afsvalna, och mörda ren skulle ha sluppit undan lika: så väl som många andra, om försynen icke bestämt, att han ej skulle blifva ostraffad. Några dagar derefter, befann sig Juan de la Rosa, erdinarie postiljon till Cadiz, i byn Caracuel, nära. Ciudad-Real, dit ryktet om det begångna mordet ännu ej hunnit; han var van att i Madrid stanna på samma värdshus, la Arzemileria på Toledo-: atan, som Ciriaco Martinez, och förvånades derföre icke litet öfver, att se dennes mulåsnor förda af en annan. En af dem hade isynnerhet ådragit sig hans uppmärksamhet, och han kunde icke misstaga sig om, att det verkligen var densamma, ty han hade sjelf ägt henne en längre tid, och sållt heune till Ciriaco en månad förut, samt hade ännu att fordra betalningen. Den främmande, som han tillfrågat derom, hade emellertid påstått, att han hade varit ägare deraf mer än ett år. j Tillspord af Alkalden, om hvem de packor tillhörde, hvarmed hans djur voro lastade, hade han? först svarat, att de voro hans egna; men då embets-: mannen anmärkte, att sådant icke var serdeles sanno-:; likt, återkallade han sitt första svar, och sade sig hafva fålt dem af en som lemnat honom dem nära Jan, för att föra dem till Badajoz. Dessa uppgifters osannolikhet, och de tydliga motsägelser, de innehöllo. skulle kanhända likväl. ännu icke synts tillräckliga, att berättiga till mannens arresterande; men det finns öfverallt nyfikna personer, färdiga till gissningar. Man hade läst adressen på packorna : Vasos de P. lata m, m., och slöt deraf, att den, som förde sådana skatter, troligen var en utskickad från Gomez. Denne Don Carloss general hade, så berättar man, hättigt förföljd af drottningens trupper, nödgats nedlgräfva en stor del af det byte, han tagit i Cordova; han hade derföre gömt dem i en af de numera Öfvergilfna grufvorna, som träffas Öfverallt i; Linaress kullar; en af hans förtrogne hade fått upp-; drag att hemta dessa dyrbara artiklar och föra dem : till Portugal, der han ärnade inskeppa dem till Eng-: land Det är en af Gomezs förtrogne, ropade man nu med eu mun, .man bör hålla honom fast, och återgitva kyrkorna de heliga käril, som fråntagits dem!n — Alkalden gaf efter för dessa uppmaningar och qvarhöll främlivgen, som sade sig heta Don Manuel de Basabru och vara hemma i Solsona i Cata-!. lonien Emellertid förmådde Juan de la Rosas uppgifter embetsmännen att underrätta sig om Ciriaco Martinezs öde. De fingo snart veta, att han blifvit mördad, och tvekade nu icke i att antaga Manuel de Hasabru för gerningsmannen. Man förde honom således i fängelse i Alicante; en mängd vittnen athördes. Följande var den uppgift ett af dem gjorde: Jag heter Juan Pacheco; jag är 35 år gammal och : bor i byn Monferte. I sista dagarne af förliden månad, nalkades mina soda-örter sin mognad; men som j räfvarne äro galna efter larfver, som lägga sig i den-I! na Örts rötter? och de, för att komma åt dem, skulle l kunna på en enda natt förstöra hela plantager, : nödgades vi, hvar och en i sin tur, hålla vakt öfver vår skörd.v Min vakttur var nu inne. Jag hade således vid qvällens början lagt mig ner bland några buskar, hyvaritrån jag kunde öfverse hela fältet, utan att sjelf vara synlig: Jag h hade en stund befunnit mig i denna ställning, då jag såg en person, som jag ej kände, men som, till växt och hållning. mycket liknade den anklagade, nalkas och krypa ned bakom några mindre buskar, som stodo längs vägen. Han var. liksom jag, väpnad med en bössa. Jag tänkte, att han ville jaga räfvar, och jag sade till mig sjelf, att, som han ställt sig så nära mig, kunde jag sofva tryggt, emedan han, under det han vakade för sig sjelf, äfven skulle vaka för mig; jag öfverlemnade mig således åt sömnen. Jag kan ick e bestämdt säga vid hvad tid på natten jag uppväcktes genom ett buller af klockor, hvarefter ett bössskott helt och, hållet uppskakade mig ur sömnen, För f-n. sade jag till mig sjelf, det är besynnerliga räfvar, som sätta klockor på sig, för att komma och rycka upp våra sodaörter., Jag lyfte litet upp hufvudet, och såg på vägen en rad at lastade mulåsnor; derefter en karl, omkullkastad på marken, samt ändtligen den, som jag sett gömma sig, och hvilken nu vir sysselsatt att plundra honom., Och hvarföre,, sade Alkalden, gick ni ej tilll dens hjelp, som man höll på att mörda? t vm —s SA ss Svar. Man har alltid saoct mig: hvar och en för