Ia huset väckt, och med förvåning såg man nu Orsa-
ken till bullret. En häst utan ryttare stötte oupp-
hörligt emot porten med sina bakfötter. Öfverrask-
mingen blef likväl ännu större, när man igenkände Ci:
riacos höst. Mau misstänkte, att mulåsnedrifvaren
somnat under vägen, att hästen sasnafvat och han
fallit af, samt nu ensam återkom till stallet. Man
öppnade således för honom, men han gick icke öfver
tröskeln, utan vände om igen i kort galopp och med
sänkt hufvud på vägen till Albacete. Man ville fatta
honom vid tygeln, men han lät ingen nalkas sig;
mean anmärkte att han badade i svett, och vid den
gryende dagens obestämda ljus trodde man sig var-
seblilva spår af blod, som blandades med fradgan,
hvarmed hans mahn var betäckt. Tio Melchor för-
stod då att någon olycka händt Ciriaco, och .begaf
sig. åtiöljd af tvenne väl beväpnade män, utpå den
väg han hade tagit.
Ungefär en lieu ifrån Monforte, märkte man att
jerden var uppgräfd; man följde spåret, som gick.
igenom ett ouppodladt fält. Der upptäckte man, i
en graf, under en hop stenar, qvistar och gräs, den n
olycklige Ciriaco Martinezs döda kropp, genombor-
rad af en kula. Hans hufvud var äfven på ett för-
färligt sätt sargadt. Tio Melchor underrättade här-
om Alkaderna i Monforte och Monover. Man slog!
larm i kringliggande byar, och Jagens tjenare begål-
Yo sig ut på alla håll, för att förfölja missdådarena. i
Man insåg smart, att de icke tagit vägen åt Madrid;!
man riktade sålunda efterspaningarne åt ett annat
håll, men som det första steg man tagit till deras
- upptäckande visat sig fruktlöst, började mnitet snart
afsvalna, och mörda ren skulle ha sluppit undan lika:
så väl som många andra, om försynen icke bestämt,
att han ej skulle blifva ostraffad.
Några dagar derefter, befann sig Juan de la Rosa,
erdinarie postiljon till Cadiz, i byn Caracuel, nära.
Ciudad-Real, dit ryktet om det begångna mordet
ännu ej hunnit; han var van att i Madrid stanna på
samma värdshus, la Arzemileria på Toledo-:
atan, som Ciriaco Martinez, och förvånades derföre
icke litet öfver, att se dennes mulåsnor förda af en
annan. En af dem hade isynnerhet ådragit sig hans
uppmärksamhet, och han kunde icke misstaga sig
om, att det verkligen var densamma, ty han hade
sjelf ägt henne en längre tid, och sållt heune till
Ciriaco en månad förut, samt hade ännu att fordra
betalningen. Den främmande, som han tillfrågat der-
om, hade emellertid påstått, att han hade varit äga-
re deraf mer än ett år. j
Tillspord af Alkalden, om hvem de packor till-
hörde, hvarmed hans djur voro lastade, hade han?
först svarat, att de voro hans egna; men då embets-:
mannen anmärkte, att sådant icke var serdeles sanno-:;
likt, återkallade han sitt första svar, och sade sig
hafva fålt dem af en som lemnat honom dem nära
Jan, för att föra dem till Badajoz. Dessa uppgifters
osannolikhet, och de tydliga motsägelser, de inne-
höllo. skulle kanhända likväl. ännu icke synts till-
räckliga, att berättiga till mannens arresterande; men
det finns öfverallt nyfikna personer, färdiga till giss-
ningar. Man hade läst adressen på packorna : Va-
sos de P. lata m, m., och slöt deraf, att den,
som förde sådana skatter, troligen var en utskickad
från Gomez. Denne Don Carloss general hade, så
berättar man, hättigt förföljd af drottningens trupper,
nödgats nedlgräfva en stor del af det byte, han tagit
i Cordova; han hade derföre gömt dem i en af de
numera Öfvergilfna grufvorna, som träffas Öfverallt i;
Linaress kullar; en af hans förtrogne hade fått upp-;
drag att hemta dessa dyrbara artiklar och föra dem :
till Portugal, der han ärnade inskeppa dem till Eng-:
land Det är en af Gomezs förtrogne, ropade man
nu med eu mun, .man bör hålla honom fast, och
återgitva kyrkorna de heliga käril, som fråntagits
dem!n — Alkalden gaf efter för dessa uppmaningar
och qvarhöll främlivgen, som sade sig heta Don Ma-
nuel de Basabru och vara hemma i Solsona i Cata-!.
lonien
Emellertid förmådde Juan de la Rosas uppgifter
embetsmännen att underrätta sig om Ciriaco Marti-
nezs öde. De fingo snart veta, att han blifvit mör-
dad, och tvekade nu icke i att antaga Manuel de Ha-
sabru för gerningsmannen. Man förde honom såle-
des i fängelse i Alicante; en mängd vittnen athördes.
Följande var den uppgift ett af dem gjorde:
Jag heter Juan Pacheco; jag är 35 år gammal och :
bor i byn Monferte. I sista dagarne af förliden må-
nad, nalkades mina soda-örter sin mognad; men som j
räfvarne äro galna efter larfver, som lägga sig i den-I!
na Örts rötter? och de, för att komma åt dem, skulle l
kunna på en enda natt förstöra hela plantager, :
nödgades vi, hvar och en i sin tur, hålla vakt öfver
vår skörd.v -
Min vakttur var nu inne. Jag hade således vid
qvällens början lagt mig ner bland några buskar,
hyvaritrån jag kunde öfverse hela fältet, utan att sjelf
vara synlig: Jag h hade en stund befunnit mig i denna
ställning, då jag såg en person, som jag ej kände,
men som, till växt och hållning. mycket liknade den
anklagade, nalkas och krypa ned bakom några min-
dre buskar, som stodo längs vägen.
Han var. liksom jag, väpnad med en bössa. Jag
tänkte, att han ville jaga räfvar, och jag sade till
mig sjelf, att, som han ställt sig så nära mig, kun-
de jag sofva tryggt, emedan han, under det han va-
kade för sig sjelf, äfven skulle vaka för mig; jag
öfverlemnade mig således åt sömnen. Jag kan ick e
bestämdt säga vid hvad tid på natten jag uppväck-
tes genom ett buller af klockor, hvarefter ett böss-
skott helt och, hållet uppskakade mig ur sömnen,
För f-n. sade jag till mig sjelf, det är besynner-
liga räfvar, som sätta klockor på sig, för att komma
och rycka upp våra soda- örter., Jag lyfte litet upp
hufvudet, och såg på vägen en rad at lastade mul-
åsnor; derefter en karl, omkullkastad på marken,
samt ändtligen den, som jag sett gömma sig, och
hvilken nu vir sysselsatt att plundra honom.,
Och hvarföre,, sade Alkalden, gick ni ej tilll
dens hjelp, som man höll på att mörda? t
vm —s SA ss
Svar. Man har alltid saoct mig: hvar och en för