RA RR OR v hade Hr Kammarrättsrådet icke erhållit annan una I derrättelse, än att det förskott Hr KanslirådetfuppFÅ burit, icke varit obetydligt. Vidare berättade Hr Kammarrättsrådet, uppågfrågor, framställde dels at Kongl. GeneralTullstyrelsen, fldels af Advokatfiskalen Printzensköld, att anlednintjgen hvarföre Tullförvaltaren Finer uppgifvit att han tl lemnat lån och förskotter, varit den Hr KammarI marrättsrådet anbefallda undersökning rörande förhållanderna med tulluppbörden i Maj månad förliTldet år, samt den omständighet, att räkenskaperne -lutöfrer stadgad tid uteblifvit; att Tullförvaltaren Fi-Iner för Hr Kammarrättsrådet anfört, att uppbörden S laf sådane orsaker icke kunnat behörigen redovisas; oeh att Hr Kammarrättsrådet af grannlagenhet föri ltegat hvad Finer rörande de af denmwe meddelte lö, neförskotter Hr Kammarrättsrådet anförtrott. el Af den anledning att Kontrollören Middendorff, på sätt protokollet för den 20 dennes visar, omför målt, att Finer för henom erkänt att han, Finer, till en af begge aktad persan lemnat löneförskott, tillt I frågades nu Kontrollören Middendortf om denne I person blifvit af Finer namngifven och i sådan händelse, hvilken det vore, hvaruppå Middendorff för-I klarade, att Kanslirådet Walerius varit dem som Finer uppgifvit; men deremot hade Finer aldrig för a I Middendorff omnämnt att Hr Presidenten af Billbergh I häftade hes Finer för lån eller törskotter. -I Efter Advokatfiskalens fråga, huruvida icke Hr -I Kammarrättsrådet med kännedom em dessa förskottj ters tillvaro samt om det hinder, som deraf skulle möta för uppbördsmedlens redovisning, gjorde sig il underrättad om förskotten meddelats af dessa medel -J eller af de till förefallande utbetalningar från kassörskontorets räkning i banken utassignerade medel, för1 I mälde Hr Kammarrättsrådet att förskotten utbetalats ; af desse sednare, destohelldre som uppbörden måst FI till hela sitt belopp redovisas. Adrokatfiskalen Printzensköld anmärkte härvid at tl detta syntes oförklarligt då Hr Kammarrättsrådet, på sätt omförmäldt är, uppgifvit att Finer såsom orsak dertill att uppbörden icke kunnat behörigen redovisas, åberopat de utlemnade förskotten. ) Hr Kammarrättsrådet yttrade, att uppbördsoch I kassamedlen icke borde förblandas och att det var I desse sednare men icke uppbörden som Finer af J ofvan vppgilne skäl förmåält sig icke kunna redovisa. Då Hr Kammarrättsrådet, på sätt här ofvan omförmåles, uppgifvit att anleduingen hvarföre Finer erkänt det han till Hr Kanslirådet Wealerius utlemnat I förskott, varit den anbefallda och af Hr Kammarrättsrådet i Maj månad verkställda undersökning, huru kunde då denna undersökning, som haft afseende, icke på kassaförvaltningen, utan på tulluppbörden, föranleda Tintr att upptäcka de meddelta förskotten. Härå svarade Hr Kammarrättsrådet, att ehuru tulluppbördens ställning utgjort egentliga föremålet för undersökningen, hade densamma likväl blifvit utsträckt äfven till kassamedlen; och hade Hr Kammarrättsrådet så väl då, som sedermera, som oftast erinrat Finer om de felande förslagens afgifvande. Hr Kammarrättsrådet Winroth fick, då för närvarande några ytterligare frågor icke voro att till Hr Kammarräåttsrådets besvarande franaställa, nu afträda; hvarefter Notarien Thollander, uppå derom gjord begäran, förekom och under förmälan att han, sedan sista förhöret i förevaramde mål, af Tullförvaltaren Finers enka sökt utforska allt hvad hon kunde hafva sig i saken bekant, ingaf en så lydande promemoria: De yttranden jag förmält mig hafva hört af Enkefru Finer, angående hennes förmodan att mannen emottagit uppbördstullförvaltaretjensten med balans, har jag till protokollet citerat, sådane jag under flygtige samtal med Enkefrun, och utan aning om nödvändigheten att nogare lägga dem på minnet, uppfattat och erinrat mig dem; men då fråga i anledning deraf blifvit väckt cm Enkefru Finers personliga inställelse till förhör inför Kongl. General Tullstyrelsen, har jag, för att om möjligt vore, söka bespara henne det både smärtande och obehagliga uti ett sådant uppträdande, af henne gjort mig närmare4 underrättad om allt hvad hon kunde hafva att med; dela i det ämne, som nu utgör föremål för undersökning, och har Enkefrun dervid uppgifvit: att dål! t Å hennes man, samma dag tullförvaltaretjensten efter Bjurström skulle, enligt hvad mannen förut omtalat, tillsättas, eller den 5 November 41828, hemkommit till middagen, hade han synts nedslagen och icke så glad, som hon förväntat i händelse han blifvit uträmrd till tjensten, hvadan hon frågat honom om han icke fått densamma; Finer hade derpå svarat; jo visserligen, men jag har också fåttn hustru med stor hemgift samt på Fruns ytterligare ld fråga hvad han menade dermed, endast tillagt: Jag!h får dock anse det såsom accord tör tjensten. I öfrigt har Fru Finer aldrig hört sin man oemtala att han åsamkat sin balans, eller ens tälla några yttranden, som kunnat gifva henne anledning att ana sådant. pr NEN Väl hade han, i anledning af Grefve von Rosens IR fe inträffade obestånd visat oro och ledsnad, samt på fö sednare tiden understundom varit tung till sinnes,! 0 men icke yppat orsaken dertill, hvilken Frun likväl b förmodat vara den, att han lidit förluster genom utåningar, dem hon dock icke trott vara större än ans löneinkomster kunnat medgifva, äfvensom Fru inr erinrade s — hafva hört sin man, vid ett tillille då någon nfunnit sig hos honom och begärt då ån eller löneförskott, med otålighet och ängslan ttra: om jag än låg på bår så slipper jag dem inte, Några vidare upplysningar än desse har Enkefru mer förklarat sig icke äga att meddela, och då jag) en r fullt öfvertygad om uppriktigheten af en sådan tes enmes försäkran vågar jag i ödmjukhet hemställa, uruvida icke hennes personliga hörande i målet må nses öfverflödigt. Och tillkännagaf efter uppläsandet häraf, Advokat-sk iskalen Printzensköld, det han tills vidare afstod hv än sitt om Fru Finers hörande tillförne gjorde lj;k rkande. ande (Forts. e. a g. ätt