na orsak ligger ej heller i karlarnas komplexion utan i felaktiga anstalter. Man vet, att sko till soldaterna förfärdigas i stora beställningar efter vissa mått: de små karlarne hafva smi fötter, att skorna äro ganska rymliga; de gi derföre med lätthet, och få inga sår; ty häl oc tår blifva icke klämda; men som de stora kar. larne hafva stera hölar, samt breda och lång: fötter; hvilket eljest är en naturfödsel, fast e en prydlig; men man står med fast säkerhet pi stora och breda fötter; och som tillika soldatskorna icke äro nog breda, stora och långa, så blifva fötterna klämda; denna klämning förorsakar först ömhet och sedan sår; och slutliger blifva karlarne af det myckna gåendet så besvärade, att vid hvarje steg känna de en olidelig smärta. Hvilken följd är då mera naturlig, är att de blifva marodörer? Och ändock vore saken lätteligen bulpen dermed, att de fingo så stora skor, att foten fu!lt rymdes deri. Men sådant sker aldrig, så lämge vederbörande hafva den uträkning, att det går mindre läder åt, när skorna göras smala och korta, än med breda bottnar och fullkomlig längd. Här ser man tydligen orsaken, hvarföre just de, som säkrast voro att påräkna vid det gamla Svenska krigssättet, som kallas fälla bajonett, ofta varit panvändbara, då deremot det lilla folket, af vilket man tyckt sig kunna med bandkraft slå ned ett helt dussin, förvärfvat sig en oförtjent crigsära för öfverlägsen härdighet i krig. Quisofta i Mars 1837. D: Munck af Rosenschöld.