veriråadeise al deras fordringar, förklara de sig
straxt för hennes fiender. (Yttrande af ovilja på
era ställen inom kammaren.)
Talarea sökte nu visa, att fel å ömse sidor
blifvit begångna i anseende till expeditionen tll
Konstantineh, att man, för att realisera ministd-
rens och marskalkens afsigter, behöft 30 mil-
lioner och 50,000 man, hvilket kammaren sä-
kert icke beviljat, samt öfvergick derefter till
sitt hufvud-thema, som ver att visa, det kolo-
nien icke förtjenade att bibehållas. Man har,
sade han, sökt framställa Algier som eit slags
säkerhetsventil för Frankrike; jag deremot hål-
ler före, att det är för oss en fara, ett kräftsår.
Det är vårt Irland. (Talrika reklamationer)
Det är en källa för oupphörliga vådor och
bekymmer, så väl i framgången som i motgån-
gen. (Låt så vara då!)
När vi saga sådant, vi Anti-Ålgierare, söker
man tillstoppa vår mun med utropet: Skola vi
då öfverge det! jag svarar: hvarföre icke göra
det, om sådant befanns nyttigt! Om vi öfver-
gåfve keolenien, skulle vi icke längre der gifva
verldem skådespelet af ett förödelse-, rof- och
plundringskrig. Redan hafva 15 000 af våra
soldater omkommit på Afrikas jord; vi depen-
sera der 40 millioner om året, och det för ett
grymt resultat. Om hvarje skattskyldig hade
på sin förteckning: så och så mycket för Al-
gier, om derpå stod huru många eentimer han
måste betala derför, så skulle beslutet om öf-
vergifvandet snart bli fattadt. Icke utan öfver-
raskning har jag list i en utkommen skrif
(Marskalkens brechyr) att mar för Algiers öfver-
gifvande bjudit 100 millioner Franc: åt Frank-
rike, och 3 millioner åt underhandlaren. Gif-
ven oss denne oförskräckte spekulants adress,
på det vi snart måtte kunna negociera med ho-
nom. Många ledamöter af denna kammare
skulle, jag aasvarar derför, till och med vilja
gifva honom Algier för intet, och jag, för min
del, vore benägen, att gifva homom någet e-
mellan. (munterhet.)
Mine Herrar, vid det första kanonskott, som
lossas vid Rhen — jag kan ej förutse stunden,
men den måste inträffa — skola vi nödgas öf-
verge Algier. (Nej, nej! från flera håll.)
Jag frågar styrelsen, hvad Algier då är för
oss? Ar det blotta staden? Är det Mitidjia? är
det landet, som innehafvås af de fordne Beyer-
nes vasaller, eller det område, som sträcker sig
ändastill öknen Sahara? År 1830. hade, om
man får tro vissa försäkringar, en korps natio-
nalgarde varit tillräcklig, att försvara vår eröf-
ring; sedermera behörfdes dertill 10,000 man;
vidare 22 till 27,000. och med Hrr Thiers och
Clauzels system erfordras nu 200 millioner
och 200,000 man.
Man stöter sig på det skymfliga i, att del
skulle se ut som om vi afstede kolonien åt ut.
länningen. Nå väl, anläggen då i Afrika et
vidsträckt etablissemeat, dit J kunnen taga e
tillflykt i händelse åf ett krig; arvämden derpi
20 till 30 millioner om så behöfs; med ett ord,
gräfven en hamn i Afrika; denna åtgärd skall
vara nyttigare än alla åsyftade expeditioner, och
den främmande diplomatiken skall icke visa sig
oroad deröfver. (i centern, rätt väl!) Ett an-
nat oundgängligt element för en god kolonisa-
tion är inrättandet i Afrika af en civilförvalt-
ning, som den rniilitära är underkastad. Dess:
ider äro icke nya, de hafva blifvit till er fram-
ställda af tvenne bland edra kommissiener, des-
sa fattiga kommissioner, som man alltid satt
sido vid diskussionen (skratt); men det är lik-
väl endast genom sådene medel, som man kar
hindra Algier från att inkräkta på budgetten.
För närvarande äger Algier oss vida mer, än
vi äga Algier.
Hr Jaubert öfvergick nu till Frankrikes all-
männa styrelse. Man har, fortfor han, sagt,
det styrelsen hade händerna fulla med vyammäk-
tiga lagar. Jag för mim del skulle vilja säga:
styrelsens vanmäktiga händer äro fulla med la-
gar! (Lång och fortsatt munterhet till vea-
sterj. — Allt ifråa den ärefulla tidpunkt, då
Casimir Perier uppsteg till makten, ända till d.
22 Februari, var administrationen i en ständig
tillväxt. Men från den dag, då dess förnämsta
organer söndrades, ha vi förlorat mycken ter-
räng; Vi amdra ointresserade mennisker ha för-
gäfves uitömt alla våra bemödanden för att hin-
dra denna bedröfliga söndring. Nu är makten
öfverlemnad i nya händer. Man skall lära kän-
ma detta kabinetts ledamöter på deras gerningar;
jag för min del trer, att de icke kunna anrat
än kryssa, och att det ej är dem gifvet att ge-
nom en djerf och säker mamöver föra statens