veriråadeise al deras fordringar, förklara de sig straxt för hennes fiender. (Yttrande af ovilja på era ställen inom kammaren.) Talarea sökte nu visa, att fel å ömse sidor blifvit begångna i anseende till expeditionen tll Konstantineh, att man, för att realisera ministdrens och marskalkens afsigter, behöft 30 millioner och 50,000 man, hvilket kammaren säkert icke beviljat, samt öfvergick derefter till sitt hufvud-thema, som ver att visa, det kolonien icke förtjenade att bibehållas. Man har, sade han, sökt framställa Algier som eit slags säkerhetsventil för Frankrike; jag deremot håller före, att det är för oss en fara, ett kräftsår. Det är vårt Irland. (Talrika reklamationer) Det är en källa för oupphörliga vådor och bekymmer, så väl i framgången som i motgången. (Låt så vara då!) När vi saga sådant, vi Anti-Ålgierare, söker man tillstoppa vår mun med utropet: Skola vi då öfverge det! jag svarar: hvarföre icke göra det, om sådant befanns nyttigt! Om vi öfvergåfve keolenien, skulle vi icke längre der gifva verldem skådespelet af ett förödelse-, rofoch plundringskrig. Redan hafva 15 000 af våra soldater omkommit på Afrikas jord; vi depensera der 40 millioner om året, och det för ett grymt resultat. Om hvarje skattskyldig hade på sin förteckning: så och så mycket för Algier, om derpå stod huru många eentimer han måste betala derför, så skulle beslutet om öfvergifvandet snart bli fattadt. Icke utan öfverraskning har jag list i en utkommen skrif (Marskalkens brechyr) att mar för Algiers öfvergifvande bjudit 100 millioner Franc: åt Frankrike, och 3 millioner åt underhandlaren. Gifven oss denne oförskräckte spekulants adress, på det vi snart måtte kunna negociera med honom. Många ledamöter af denna kammare skulle, jag aasvarar derför, till och med vilja gifva honom Algier för intet, och jag, för min del, vore benägen, att gifva homom någet emellan. (munterhet.) Mine Herrar, vid det första kanonskott, som lossas vid Rhen — jag kan ej förutse stunden, men den måste inträffa — skola vi nödgas öfverge Algier. (Nej, nej! från flera håll.) Jag frågar styrelsen, hvad Algier då är för oss? Ar det blotta staden? Är det Mitidjia? är det landet, som innehafvås af de fordne Beyernes vasaller, eller det område, som sträcker sig ändastill öknen Sahara? År 1830. hade, om man får tro vissa försäkringar, en korps nationalgarde varit tillräcklig, att försvara vår eröfring; sedermera behörfdes dertill 10,000 man; vidare 22 till 27,000. och med Hrr Thiers och Clauzels system erfordras nu 200 millioner och 200,000 man. Man stöter sig på det skymfliga i, att del skulle se ut som om vi afstede kolonien åt ut. länningen. Nå väl, anläggen då i Afrika et vidsträckt etablissemeat, dit J kunnen taga e tillflykt i händelse åf ett krig; arvämden derpi 20 till 30 millioner om så behöfs; med ett ord, gräfven en hamn i Afrika; denna åtgärd skall vara nyttigare än alla åsyftade expeditioner, och den främmande diplomatiken skall icke visa sig oroad deröfver. (i centern, rätt väl!) Ett annat oundgängligt element för en god kolonisation är inrättandet i Afrika af en civilförvaltning, som den rniilitära är underkastad. Dess: ider äro icke nya, de hafva blifvit till er framställda af tvenne bland edra kommissiener, dessa fattiga kommissioner, som man alltid satt sido vid diskussionen (skratt); men det är likväl endast genom sådene medel, som man kar hindra Algier från att inkräkta på budgetten. För närvarande äger Algier oss vida mer, än vi äga Algier. Hr Jaubert öfvergick nu till Frankrikes allmänna styrelse. Man har, fortfor han, sagt, det styrelsen hade händerna fulla med vyammäktiga lagar. Jag för mim del skulle vilja säga: styrelsens vanmäktiga händer äro fulla med lagar! (Lång och fortsatt munterhet till veasterj. — Allt ifråa den ärefulla tidpunkt, då Casimir Perier uppsteg till makten, ända till d. 22 Februari, var administrationen i en ständig tillväxt. Men från den dag, då dess förnämsta organer söndrades, ha vi förlorat mycken terräng; Vi amdra ointresserade mennisker ha förgäfves uitömt alla våra bemödanden för att hindra denna bedröfliga söndring. Nu är makten öfverlemnad i nya händer. Man skall lära känma detta kabinetts ledamöter på deras gerningar; jag för min del trer, att de icke kunna anrat än kryssa, och att det ej är dem gifvet att genom en djerf och säker mamöver föra statens