målen ren. Då ban en gång kastade, gick
ned och befallde honom, att väl harpa spa
nemålen, Men han svarade sturskt; jag sa
då, att om ban ej visste hut, skulle jag anm
la honom hos Kapten vid Kon:s eget värfva
Reg:te till prygel. Sådant har jag ej fått i m
tid, svarade han, och på Professorns ord s
streffsr ingen mig. Jag vill då göra det sj
invände jz2g. Xom an, genmälte han m
vredgad tröst och uppsyn, so sollen sie b
merken, hvad en Svensk duger till emot
Preussare. Jag ansåg då hela Svenska nati
nen skymfad i min person, och som jag st
utanför logeportarne, ville jag gå in till konor
men han stod innanför, liksom förskansad
tvenne bräder, inom hvilka den kastade råg
låg. Han ville hindra mig, vid det jag tran
pade öfver med ena foten, ock jag tyckte m
vara fattad af jernhandskar i axlarna; men d
dröjde dock icke två minuter, förrän jag ms
növrerat med honom så, att han låg framstuk
öfver logebalken; då jag blott sade: här ser dt
att en Sversk kan lägga en Preussare i erdnin
till den afsträffaing, som han förtjenat. Stig n
upp, och gör spannmiålen res; annars förvise
du ifrån mitt arbete.? Samma dag kom mi
bror till mig på eftermiddagen; då jag bad ho
nom stiga ned på logan, och se en Preussare
märkvärdig för sin styrka, då min bror fråga
de honom om allahanda. Sällan ser man nå
gon Svensk, sade min bror sedan, som ser s
frisk och krafifall ut; hvarpå jag berättade da
gens händelse. Detta intraffade om vintren 1819
eller samma år, som jag under lägerstiden, p
genvägen mellan Hölstofta och Hervadskloster
red mig ner i en myra, som såg ut såsom ei
grön äng, då jag först begaf mig till två samman
bygda längor, och fick en yngling att följa met
mig; men vi kunde ej med gemensamma kraf
ter röra den nedsjunkna hästen ur stället; eme
dan vår ställniog var obeqvämlig. Mem di
ynglingen yttrade, att han ej kuede skaffa folk
att taga upp hästen, emedan alla voro lång
borta på höhöstaad, så invände jag: du skal
då få vara ett vittne, att jag är karl att hjelp:
mig sjelf; och derpå tog jag sjelf upp hästen i tre
tag. Jag gaf ynglingen sedan 24 sk. för dei
han skulle visa mig en säker väg till lägers-
platsen; under ridten frågade jag homom, hvem
han trodde jag var, då han sade, att han kun-
de se på mina ridkläder med gula knappar, att
jag var en husar. Jag är ingen husar, gen-
mälte jag; och bland sjutton tusen man vid
lägret, lär näppeligen någom kunna göra det ef-
ter, hvartill du varit ett vittne, utan här skall
du se, att jag är em prest; hvarpå jag kmräppte
upp min ridjacka och visade honom min svar-
ta rock. När jag sedan kom fram, 1t0og jag in
i Ljunghy, och begaf mig till ett värdshustält,
der jag helsades af en gammal akademikamrat,
en Med. Doctor Frese, hvilken jag ej hade sett
sedan 1804. Han räckte mig handen från mid-
dagsbordet och sade: hvad du är blek oeh af-
mMagrad, sedan vi träffades sist! du skulle lydt
mina råd, tillade han, då jag varnads dig för
alt ständigt sitta inne och läsa för mycket.
När fråga är om fälttåg och soldatlif, och
krigsstrapager, så är äfven fråga om kraft och
styrka; och derföre ansåg jag mig icke hafva
mer afvikit ifrån mitt ämne, än att jag lämpli-
gen skall återgå dertill. Afven jag skulle såsem
soldat hafva blifvit marodör; ty min natur i
hela min ungdomstid var att äta såsom tre man,
så ofta jag hede något, liksom Gotlob Schultz;
och det är egentligeri kan, som fört mig till den
övertygelsem, att stora och starka karlar blifva
i fält inga marodörer, om de få ransener efter
sin natur, såsom alla i första ledet borde
hafva; men när de alltjemt skola lefva på för-
knseppning med sina två marker bröd, så falla
allt mer och mer deras krafter, så att de till
slut ej kunna bära sin egen kropp, mindre sin
packnisg och sitt gevär. Jag är ytterligare förd
till denna öfvertygelse, sedan jag fått i min
ljenst en afskedad soldat vid Krenobergs reg:te,
en motsats till Gottlob Schultz, en Jites oan-
enlig figur, som gerna berättar om 1813 och
1814 årens fälttåg i Tyskland och Norrige, och
skryter af, att bafva hållit ut hela tiden, då de
store måste ofia åka efter på vagnar. Men på
tillfrågan bekänmer han, att kan aldrig kunde
ita upp sina två marker bröd, utam sålde den
na marken till en amnan soldat, som var af
ovanlig storlek och styrka. Hvad är ock na-
urligare än att sådane karlar måste allt merl:
och mer afmattas, som ej få underhåll efter na-
urens bekof?
Men det giftes änmöä em orsak. hvarföte de