målen ren. Då ban en gång kastade, gick ned och befallde honom, att väl harpa spa nemålen, Men han svarade sturskt; jag sa då, att om ban ej visste hut, skulle jag anm la honom hos Kapten vid Kon:s eget värfva Reg:te till prygel. Sådant har jag ej fått i m tid, svarade han, och på Professorns ord s streffsr ingen mig. Jag vill då göra det sj invände jz2g. Xom an, genmälte han m vredgad tröst och uppsyn, so sollen sie b merken, hvad en Svensk duger till emot Preussare. Jag ansåg då hela Svenska nati nen skymfad i min person, och som jag st utanför logeportarne, ville jag gå in till konor men han stod innanför, liksom förskansad tvenne bräder, inom hvilka den kastade råg låg. Han ville hindra mig, vid det jag tran pade öfver med ena foten, ock jag tyckte m vara fattad af jernhandskar i axlarna; men d dröjde dock icke två minuter, förrän jag ms növrerat med honom så, att han låg framstuk öfver logebalken; då jag blott sade: här ser dt att en Sversk kan lägga en Preussare i erdnin till den afsträffaing, som han förtjenat. Stig n upp, och gör spannmiålen res; annars förvise du ifrån mitt arbete.? Samma dag kom mi bror till mig på eftermiddagen; då jag bad ho nom stiga ned på logan, och se en Preussare märkvärdig för sin styrka, då min bror fråga de honom om allahanda. Sällan ser man nå gon Svensk, sade min bror sedan, som ser s frisk och krafifall ut; hvarpå jag berättade da gens händelse. Detta intraffade om vintren 1819 eller samma år, som jag under lägerstiden, p genvägen mellan Hölstofta och Hervadskloster red mig ner i en myra, som såg ut såsom ei grön äng, då jag först begaf mig till två samman bygda längor, och fick en yngling att följa met mig; men vi kunde ej med gemensamma kraf ter röra den nedsjunkna hästen ur stället; eme dan vår ställniog var obeqvämlig. Mem di ynglingen yttrade, att han ej kuede skaffa folk att taga upp hästen, emedan alla voro lång borta på höhöstaad, så invände jag: du skal då få vara ett vittne, att jag är karl att hjelp: mig sjelf; och derpå tog jag sjelf upp hästen i tre tag. Jag gaf ynglingen sedan 24 sk. för dei han skulle visa mig en säker väg till lägersplatsen; under ridten frågade jag homom, hvem han trodde jag var, då han sade, att han kunde se på mina ridkläder med gula knappar, att jag var en husar. Jag är ingen husar, genmälte jag; och bland sjutton tusen man vid lägret, lär näppeligen någom kunna göra det efter, hvartill du varit ett vittne, utan här skall du se, att jag är em prest; hvarpå jag kmräppte upp min ridjacka och visade honom min svarta rock. När jag sedan kom fram, 1t0og jag in i Ljunghy, och begaf mig till ett värdshustält, der jag helsades af en gammal akademikamrat, en Med. Doctor Frese, hvilken jag ej hade sett sedan 1804. Han räckte mig handen från middagsbordet och sade: hvad du är blek oeh afmMagrad, sedan vi träffades sist! du skulle lydt mina råd, tillade han, då jag varnads dig för alt ständigt sitta inne och läsa för mycket. När fråga är om fälttåg och soldatlif, och krigsstrapager, så är äfven fråga om kraft och styrka; och derföre ansåg jag mig icke hafva mer afvikit ifrån mitt ämne, än att jag lämpligen skall återgå dertill. Afven jag skulle såsem soldat hafva blifvit marodör; ty min natur i hela min ungdomstid var att äta såsom tre man, så ofta jag hede något, liksom Gotlob Schultz; och det är egentligeri kan, som fört mig till den övertygelsem, att stora och starka karlar blifva i fält inga marodörer, om de få ransener efter sin natur, såsom alla i första ledet borde hafva; men när de alltjemt skola lefva på förknseppning med sina två marker bröd, så falla allt mer och mer deras krafter, så att de till slut ej kunna bära sin egen kropp, mindre sin packnisg och sitt gevär. Jag är ytterligare förd till denna öfvertygelse, sedan jag fått i min ljenst en afskedad soldat vid Krenobergs reg:te, en motsats till Gottlob Schultz, en Jites oanenlig figur, som gerna berättar om 1813 och 1814 årens fälttåg i Tyskland och Norrige, och skryter af, att bafva hållit ut hela tiden, då de store måste ofia åka efter på vagnar. Men på tillfrågan bekänmer han, att kan aldrig kunde ita upp sina två marker bröd, utam sålde den na marken till en amnan soldat, som var af ovanlig storlek och styrka. Hvad är ock naurligare än att sådane karlar måste allt merl: och mer afmattas, som ej få underhåll efter naurens bekof? Men det giftes änmöä em orsak. hvarföte de