ger mig för edra fötter, hvarpå fruntimren
svarade ; jag kysser edra händer ). — Dessa
sednare helsningar vexlades också på gatan, men
emellan herrarne blett då man ville vara myc-
ket höflig, annars: a Dios Senor, eller också
å la disposicion de Usted (till er tjenst). De
man tager afsked efter introduktion, yttra ge-
menligen värden ech värdinnan: här liar ni edert
hus, jag och allt hvad det innehåller äro
till eder tjenst. Man blifver då bjuden att
ofta förnya besöket, och om det dröjer innan
man återkommer, får man heta: ingrato (otack-
sam). När man frågar huru en närvarande eller
frånvarande person mår, åtföljes svaret gemen-
ligen af, till eder tjenst, ofta utan reflexion
huruvida denna mening är passande; så svara-
de vid ett tillfälle en person, som lidit af tand-
värk, på tillfrågan huru det stod till med hen-
nes tänder: de äro bra, till er tjenst.
Det är ett annat besynnerligt bruk, att erbju-
da allt hvad som faller en annan i hågen eller
väcker dess uppmärksamhet t. ex.: om man
berömmer en annans ur, svarar alltid den an-
dra framräckande uret: här är det, det är e-
dert om ni vill. Detta är väl ett menings-
löst galanteri — förmodligen ifrån riddartiderna,
hvilket man ej får taga al pit de la letra (ef-
ter orden) utan att anses för ohöflig; men så
lingt går likväl stundom ridderligheten ännu,
att då en sålunda gjord offert blifvit antagen,
ägaren till det anbudna afstått det utan invänd-
ning.
Om man på ett värdshus sätter sig vid ett
bord bredvid en Chilgn, händer ej sällan att
denne, om än alldeles okänd, i tysthet vid li-
qvidem betalar den andres förtäring. i
(Fortis. följer.)
4) Det är kinkigt att häruti göra misstag. En
utlänning helsade ea gång ett frumimmer
med: jag kysser edra händer; men blef
hastigt tillrättavist utaf henne med: längre
ned, barbar !