YA ÅN s honom, han tål väl vid) Stdan) läder skall ha sådan smörja. Öman tyckteväl, att Röjholm blef oskäligt behandlad, och föreställde sig till och med, att han kunde sätta lifvet till; men hvad ville Öman, en gammal gubbe, söra? Han var rädd ait få stryk sjelf och vågede ej blanda sig i saken. Gesällen Norström erkände, att hax med er brödkäpp gifvit Röjbolm ?tre nyp, men hel sakta. Norström hade, lika med Wikström, trott, att Röjholm endast var trilsken. Deremot nekade Norström, att ban uppmanat Wikström att slå. Gesällen Granberg erkände, att han haft dei af Öman uppgifne yttrandet: sådant läder skal ha sådan smörja, dertill Granberg blifvit föranledd af sin öfvertygelse, att Röjholm varit vä förtjent af stryk, men stt han skulla ljuta do: dea deraf, hade Granberg hvarken åsyftat eller ens kunnat föreställa sig. Östergren, också en arbetare i Hr Piehls bageri, afgaf härefter sin berättelse, som till större delen öfverensstämde med Ömans. Enligt Ö:: förmenande, hade ingen ovänskap tillförene varit rådande emellan Röjholm och Wikström, hvilken sedrare ofta yttrat om Röjholm: de är den beskedligaste gosse jag har. Innan uppträdet i bageriet började, hade gesällen Norström uti drängkammaren då han skulle väcka up Röjholm, gifvit honom ett par slag för munnen, så att blod kom ut, hvaröfver Rojholn blifvit förbittrad. Då Wikström, på sätt föru är uppgifvet, slagit af qvastkäppen, hade han. innan han tog till vedträdet, i alla vrår set sig om efter ett annat straffinstrument, men e funnit något tjenligare. Röjholm hade bed Wikström sluta opp och ropat till honom: ?sl? inte ihjel mig, men Wikström gaf till svar: Jag kan inte mer än dö för dig, din rackare, och fortfarit att slå honom, till dess Röjholn Bedföll sanslös, hvarefter Wikström upprest honom och skuffat honem omkull emot brödplåtarne. — Röjhelm låg der stilla en stund, mer reste sig snart åter upp i sittande ställning. Wikström gick då fram till honom och frågade, on han ej ville arbeta, dertill Röjholm svarade, at han icke kunde. Detta hade till påföljd, at Wikström ännu en gång slog till honom medc vedträdet, så att han, under upphäfvanude af et jemmerrop, föll baklänges ner. Sedan blef har utburen på gården för attsvalkas. Norström ville föra in homem igen, men fick ej för Wikström, förrän efter en god qvart, då Röjholn åter inbars. Huru Röjhelm, sem krupit upp pi torkugnen, sedermera derifrån nedföll, hade Östergren icke sett. Blodig i ansigtet var han förut Ytterligare hade Wikström sedermera frågat, on Röjholm ej ville gå upp och arbeta, samt Röj holm svarat: nej, jag orkar inte. En gång på morgonea hade Röjholm försökt uppstiga men fallit omkull öfver en vedtrafve. Derifrår spades han till spånhögen och blef der Hliggande till framåt klock. 11, då han, ehuru met möda och raglande, framgick till ugnen der Wikström sted, stadnade och såg på honem, utar att säga något, men föll straxt derefter omkul öfver sumphålet, eller den förut omtalade af sågade vattentunnan. Blodet aftvättades och er ren skjorta ikläddes Röjholm, som derefter uppbars på kammaren. Flera minuter sednare kon drängen Jansson ner och yttrade: Nu är de förbi med Magnus. Bageriarbetaren Andersson, som härefter hördes, hade jemnväl under det Röjholm af Wikström misshandlades, hört den förre bedja Wikström låta bli att slå honom, under yttrande: Jag orkar inte arbeta. Andersson hade gjort Wikström föreställning öfver hans hårdhet emot Röjholm, men Wikström svarade: om du inte vill hålla käften på dig, så skall du få sådant med, hvarefter Andersson ej vågat vidarelägga sig uti det. Norström och Granberg uppmuntrade Wikström att slå under yttrande, att Pöjbolm väl kunde tåla vid. Drängarne Holmqvist och Jonsson hade ej varit med i bageriet och kunde följaktligen ej upplysa, huru der tillgått, men Holmqvist hade sett, att gesällen Norström förut på aftonen, då han skulle väcka Röjhbolm, slagit honom för munnen så att blod kom ut. Såsom Åktor, är Advokatfiskalen Fredholm tillkållad, för att i målet föra embetstalan. — AA -AL RA 0 2 an.