YA ÅN s
honom, han tål väl vid) Stdan) läder skall
ha sådan smörja. Öman tyckteväl, att Röj-
holm blef oskäligt behandlad, och föreställde
sig till och med, att han kunde sätta lifvet till;
men hvad ville Öman, en gammal gubbe,
söra? - Han var rädd ait få stryk sjelf och vå-
gede ej blanda sig i saken.
Gesällen Norström erkände, att hax med er
brödkäpp gifvit Röjbolm ?tre nyp, men hel
sakta. Norström hade, lika med Wikström,
trott, att Röjholm endast var trilsken. Dere-
mot nekade Norström, att ban uppmanat Wik-
ström att slå.
Gesällen Granberg erkände, att han haft dei
af Öman uppgifne yttrandet: sådant läder skal
ha sådan smörja, dertill Granberg blifvit för-
anledd af sin öfvertygelse, att Röjholm varit vä
förtjent af stryk, men stt han skulla ljuta do:
dea deraf, hade Granberg hvarken åsyftat eller
ens kunnat föreställa sig.
Östergren, också en arbetare i Hr Piehls ba-
geri, afgaf härefter sin berättelse, som till större
delen öfverensstämde med Ömans. Enligt Ö::
förmenande, hade ingen ovänskap tillförene va-
rit rådande emellan Röjholm och Wikström,
hvilken sedrare ofta yttrat om Röjholm: de
är den beskedligaste gosse jag har. Innan upp-
trädet i bageriet började, hade gesällen Norström
uti drängkammaren då han skulle väcka up
Röjholm, gifvit honom ett par slag för mun-
nen, så att blod kom ut, hvaröfver Rojholn
blifvit förbittrad. Då Wikström, på sätt föru
är uppgifvet, slagit af qvastkäppen, hade han.
innan han tog till vedträdet, i alla vrår set
sig om efter ett annat straffinstrument, men e
funnit något tjenligare. - Röjholm hade bed
Wikström sluta opp och ropat till honom: ?sl?
inte ihjel mig, men Wikström gaf till svar:
Jag kan inte mer än dö för dig, din rackare,
och fortfarit att slå honom, till dess Röjholn
Bedföll sanslös, hvarefter Wikström upprest ho-
nom och skuffat honem omkull emot brödplå-
tarne. — Röjhelm låg der stilla en stund, mer
reste sig snart åter upp i sittande ställning. Wik-
ström gick då fram till honom och frågade, on
han ej ville arbeta, dertill Röjholm svarade, at
han icke kunde. Detta hade till påföljd, at
Wikström ännu en gång slog till honom medc
vedträdet, så att han, under upphäfvanude af et
jemmerrop, föll baklänges ner. Sedan blef har
utburen på gården för attsvalkas. Norström
ville föra in homem igen, men fick ej för Wik-
ström, förrän efter en god qvart, då Röjholn
åter inbars. Huru Röjhelm, sem krupit upp pi
torkugnen, sedermera derifrån nedföll, hade Öster-
gren icke sett. Blodig i ansigtet var han förut
Ytterligare hade Wikström sedermera frågat, on
Röjholm ej ville gå upp och arbeta, samt Röj
holm svarat: nej, jag orkar inte. - En gång
på morgonea hade Röjholm försökt uppstiga
men fallit omkull öfver en vedtrafve. Derifrår
spades han till spånhögen och blef der Hlig-
gande till framåt klock. 11, då han, ehuru met
möda och raglande, framgick till ugnen der Wik-
ström sted, stadnade och såg på honem, utar
att säga något, men föll straxt derefter omkul
öfver sumphålet, eller den förut omtalade af
sågade vattentunnan. Blodet aftvättades och er
ren skjorta ikläddes Röjholm, som derefter upp-
bars på kammaren. Flera minuter sednare kon
drängen Jansson ner och yttrade: Nu är de
förbi med Magnus.
Bageriarbetaren Andersson, som härefter hör-
des, hade jemnväl under det Röjholm af Wik-
ström misshandlades, hört den förre bedja Wik-
ström låta bli att slå honom, under yttrande:
Jag orkar inte arbeta. Andersson hade gjort
Wikström föreställning öfver hans hårdhet emot
Röjholm, men Wikström svarade: om du inte
vill hålla käften på dig, så skall du få sådant
med, hvarefter Andersson ej vågat vidareläg-
ga sig uti det. Norström och Granberg upp-
muntrade Wikström att slå under yttrande, att
Pöjbolm väl kunde tåla vid.
Drängarne Holmqvist och Jonsson hade ej
varit med i bageriet och kunde följaktligen ej
upplysa, huru der tillgått, men Holmqvist hade
sett, att gesällen Norström förut på aftonen, då
han skulle väcka Röjhbolm, slagit honom för
munnen så att blod kom ut. Såsom Åktor, är
Advokatfiskalen Fredholm tillkållad, för att i
målet föra embetstalan.
— AA
- - -- AL RA 0 2 - an. - -