Hvad detta beträffar, gör den unga herre
henne likväl orätt, och det är hvad han äfver
till ändå någoa tröst upptäcker i en påföljand
scen. Hvad han i första ögonblicket tagit fö
ett hånande lättsinne, för en isande, onaturlig
köld, är intet annat än den oskyldigaste barns.
lighet, en fullkomlig brist på allt slags menni-
skokänrnedom, och följaktligen en total oförmå-
ga att ana hans situation; med ett ord, en nai-
vetd, så Gud förskone oss från maken!
Herr Anatole har i sia första förtviflan vela
skynda derifrån ännu samma timma, under fö-
rebärande för den gamle välgöraren af sin oe-
motståndliga längtan att träffa sitt hjertas ut-
korade, hvilken befinner sig... Hvar? i Pa-
ris?? Ja, i Paris! Och det är med största mö-
da herr Senanges kunnat öfvertala honom att
åtminstone icke resa förr än dagen derpå. Men
efter sednare entrevuen med den unga frun tyc-
kes ifvern ha betydligt svalnat hos herr Ana-
tole, han skulle måhända icke vara obenägen at!
stanna qvar hur länge som helst. Det är visst
sannt, att Adele icke älskar honom, men kär-
leken kan ju komma med tiden, och i alla fall
ligger äfven i den systerliga vänskap, hon o-
nekligen till det minsta hyser för honom, nå-
gonting så ljuft, så romaneskt, så interessant!
Nu blir det likväl tillfälligtvis gubbens tur
att påskynda sin unga väns resa. Posten med-
för just ett affärsbref, hvars innehåll sätter de
SeEnanges i tillfälle att genast kunna erbjuda A-
-natole en den förmånligaste beställning i Elsas;
och eftersom den kära gossen i alla fall gör sig
så brådtom från stället, för den der lilla mag-
netens skull, som ni vet, i Paris. så är det så
godt att han beger sig åstad ju förr dess bättre
för att emottaga den lediga platsen.
Men att skiljas vid den älskade utan att få
mellan fyra ögon lätta sitt bjerta från den svå-
ra börda, som trycker detsamma, vore honom
icke möjligt, och han skickar derför till Adele,
med den vackra Marie, mjölkkammarförestån-
derskan på godset, några rader med utsatt tid
och rum för ett rendezvous samma qväll. Hän-
delsevis går denna biljett galet till herr Sdnan-
ges sjelf. Ehuru den hvarken är adresserad el-
ler undertecknad, upptäcker gubben snart —
hans ögon äro icke nog svaga att misstaga sig
om Anateles handstil — hvarifrån skrifvelsen
härleder sig, och, efter några omvägar, äfvenle-
des till hvem den varit ärnad, oeaktadt Ana-
tole, för att skingra all misstanka om ett när-
mare förhållande mellan honom och Adeöle, för-
säkrar att mötet gällt ingen annan än dem täcka
brefbärerskan sjelf, den han af ett ögenblicks
infall. . .. hvad vet jag?
Senanges, i sin hemliga öfvertygelse om A-
nateles broitsliga afsigter mot hans hustru, låter
honom i få men betydelsefulla ord förstå, att
förbindelsen mellan dem båda, fostersomen och
välgöraren, från derna stund är bruten, och hål-
ler derpå i enrum med sin fru, i anledning at
den upptäckt han gör henne, att hon är älskad
af Anatole, och att denne på ett bedrägligt sätt
velat undanstjäla gubben dess enda skatt, en rätt
rörande föreläsning om unga flickors farliga be-
lägenhet vid första inträdet i verlden, och så
vidare, allt ganska vackert och ömt; I samning
denna föreläsning kommer temligen i grefvens
id, ty på vissa symptomer, såsom den oför-
ställda glädje Adele erfar vid underrättelsen om
itt Anatole älskar henne, eller det uttryck af
harm, man skulle nästan säga svartsjuka, hvar-
med hon vid ett föregående tillfälle bemöter A-
natoles yttrande om kärleksaffären i Paris, skul-
le man tre, att en viss aning om någonting un- .
derligt, som kallas kärlek, börjar morgna sig, !
vättre sent än aldrig, i den sköna fruns jung-
ruliga hjerta. Det är för sent att tänka på bur,
edan fogeln flugit sin väg. Gubben handlar
lerföre ganska slugt i att, medan tid är, göra
ng fullt säker om det vackra barnet; han före-
täller henne allt godt han gjort och ännu vill
söra för henne, han erdentligt ockrar med sin
rälgörenhet, och Adåle försäkrar, att hon icke
tt ögoublick skulle tveka att i valet mellen A-
iatole och den gamla herren försaka den förra.
)ch bon snyftar och suckar, det arma kräket!
TA må
Lu
Aj, aj, aj! l
Men Herr Anatole känner sig efter sista upp-
rädet med sin välgörare och Adele, olyckligare,
n någonsin; han har förlorat Herr de Senan-l?
es aktning och äfven Adöles, de hafva båda
emligen tydligt förklarat det; hvilken skamlös-
et, har Adåle sagt, att bli kär i min mjölk-.
ammarförestånderska ! O, min Gud! hvartill
kulle det tjena att längre dragas med ett lif,