sarmmantränga dem i stadens mest bebodda trak ter. Ehuru bagarenma icke för närvarande kun na hålla bod hvar som helst, kan likvalalbmän heten köpa bröd hvar den vill och således de dena finner det bästa. Tåflan dem emellan exi sterar sålunda redan. Upphäfdes åter distrikter ra och hvarje bagare finge rättighet att hålla s minga bodar han ville, skulle de förmögnare sl unc.r sig hela rörelsen, hvilken såluada stan nade i några få monopohsters händer, hvilket för. hållzodes skadlighet påstås redan vara ådagalagd i afseende på amdra näringar inom hufvudstaden. Vederbörlig koutroll öfver brödets beskaf fenhet vere då icke eller möjlig. Bagare-embetet har från äldre tider uteslutande rättighei att försälja äfven torrt bröd; på hvilket en viss taxa är utsatt, som bestämmer dess vigt och pris; ea del af stadens salu-accis erlägges a begsreva; en allmän försäljningsfribet skulle medföra cembetets upplösning, och hufvudstaden derigencin gå miste om sin säkerhet, att äga jemn till.iog på bröd o. s. Vv. Dessa invändningar har Kemmers-kollegium upptagit till besvarande. ; Det anser till em början bagareembetets ovilja öfver en ålagd skyldigbei att hafva bodar äfvea i stadens aflägsna trakter ej förtjena rimgaste uppnärksamhet, i härdelse en fri brödförsäljning vere nyttig för alimanheten; att det skulle för egen fördel nödgas draga förserg om att varan ej saknades på de sialien, der afnämare funnes; ait brödförsäljnisg redan sker på näringsställena, hvarföre också i. ex. ingem brödbrist yppat sig på Kungsholmen, ehuru der blott finnes em enda bagarebod; att allmänheten, som köper sitt bröd för dagen , sbar svårt för att anställa jemnförelse eme::an det bättre och det sämre, samt vanligen måste taga det i grammskapet: att tåflans nytta zu åberopas som skäl för de många spridda bedarva, då man åter förut flera gånger, då fråga varit om rättigheten att försälja kött hvar som heldst, anfort nödvändigheten af slagtarbodarnes samlande på ett ställe, på det allmanheten måtte äga tillfälle, att anställa jemnförelser och välja. Det kunde vara allmänheten likgiltigt, huru måaga bagare funnes, endast det fanns godt bröd. Sådant vore likväl nästan mindre fallet i Stock-. hoim än i rikets andra städer, der vanligen ett. bättre och mera välsmakande bröd finnes, än i Stockholm, ehuru dess bagare borde äga större skicklighet i sitt yrke och vara försedda med ! est tillräckligt förråd god spamnmil, nör de äga uteslutande rättighet, att förse hufvudstadens invånare med denna nödvändighetsvara, hvars införsel och försäljning deremot är landtmannen tillåter i flera andra städer. I synnerhet är var rans dålige beskaffenhet märkbar i anseende till det grofva brödet, hvilket för det närvarande sällan erbålles till försvarlig godhet, och hvarföre äfven de flesta större hushåll ej köpa deti hos bagaren, utem amtingen skaffa sig. det från landet, eiler låta baka det hos så kallade husbagare. -Desse sistnämnde vore således de, som hufvudsakligen skulle förlora gexom den fria försäljningea af tort bröd; men om dem vore här! icke fråga, utan om de större bagariidkarena, i hvilkas näring imedlertid ör till den betydligare p delen beräknad på det finare brödet. Dei kommer för öfrigt icke så mycket an på en närings idkares förmögenhet, som icke snarare : på dets nit och dit, kvarmed harm sköter sin rörelse; EE men kapitalullgången vore i alla fall för hvarje Il sådan es sak af vigt, som aldrig bilefve utan sin js senila mfiytelse. Man borde imedlertid icke IE låta afskräcka sig af näringsidkarenas vanhgen af k städerxas Magistrater understödda rop på intcång j i deras rörelse, och deras undergång, i händelse nåS gon frihet. bereddes näringarme. Då sålunda nyligen ! f fråga var om rättighet för hvem som helst att e å hufvudstadens torg sälja mjöl, gryn eller oma-u len spanamål i små partier, bade Spannwmåls-!dc och Viiiualie-handelssecieteten. afstyrkt sådant under öderopande af det lidande, som derige-jhb nom skulle drabba dem. ÖfverStåthållarer upp-!II lyste likväl, att denna frihet redam i långliga ti-q der existerat, utan alt societeten hvarken förutjF klagat derofver, eller tyckts serdeles lida deraf. t r e n s I Flera exempel kunde äfven anföras såsom bevis derpå, att frihet i näringarna och den större täflan, som derigenom uppkomme, ej för den flitige och omtänksartme: äldre idkaren medförde förlust af arbetsförtjenst och utväg till bergping, utan:endast ar vådlig fsr den oskickligelk och försumlige. Detta gälde för bagerihandte-t ringen, så väl som för alla öfriga märingar.? i Saluaccisem behöfver ej nödvändigt utgöras afjfö