29 befaller: att vll Erkehiskep och Bi-
skopar utnämne Konungen ena af de tre, som
föreslagse blifvit ; heter det i Minerva: ?utaf
hvilka trenne Konungen täckes till det lediga
embetet utmämna en.
Det låg icke inom möjlighetems gräms att be-
strida der vördnadesbiudande factum, att Sveriges
hela presterskap gifvit enhälligt sin önskan till-
känna, att Biskop Wallin och ingen annan målte
blifva den Svenska Kyrkans Chef — ett för-
hållande, som evident framstår genom den eer-
hörda skillnaden i röstantal inem sjelfva Erke-
stiftet, om tillsättande af hvars högeta styres-
man nu är fråga, och der Biskop Wellin er-
hållit några humdrade röster, men Biskop af
Wingård, hvilken är uppförd på ett af de sed-
nare rummen å Erkebiskopsförslaget, blott nå-
gra och tjugu. Lika litet lät det bestrida sig,
att Biskop Wallin äger om vår Svenska Kyrka
stora, ojemförligt stora förtjenster, hvarosa alla
partier äro ense så, alt t. ex. Svenska Mi-
nerva begagnar nära rog samma uttryck, som
finnes i Skildringar ur det inre af dagens
historia, eller att igen sedan Erkebiskop
Spegels tid gjort sig så förtjent af vårt Zion
som Wallin. I stället att mu glädja sig öfver
det lika sällsporda som fröjdefulla factum, att
omsider ett tillfälle inträffat, då em utnämning
kuade ske, för hvilken alla opimioners fårg-
skiftningar skulle hålla Komnl. Maj:ts vishet och
rättvise räkning: hvad gör ministerems erkämda
organ? Jo, den låter förstå, att i en tidpunkt
sådam som den närvarande, är det icke lär-
dom, snille, Christligt sinne och em mängd
amdra goda egonskaper, som gifvå anspråk i
och böra tagas i betraktande, vid tillsättande afen
I Erkebiskop, utan — den egna fallenheten för —
riksdagsintriger! Att denna åsigt varit i säck inwan
den kom i påse framstår klart, då mam besin-
nar, att Minervas acsvarige utgifvare, med an-
I däktigt och förkrossadt bjerta hållit tal vid
I Svenska Bibelsällskapets allmänna sammankomst,
och att Herr Expeditioms-sekreteraren Askelöf!
följaktligen ej lärer personlig en sätta så Ltetj
värde på det Christliga sinnet ech på mång-
den af endra gods egenskaper, som det eljest
nu vill synas af hans ministeriella tidming. O-
visst kan ock vera, om Rikets presterskap, for-
semladt vid en riksdag, skulle tega särdeles väl
upp, att man lemnat utan afseende dess enhäl-!
ligt vitryckta önskan och förtroerde, för att!
omfatta ett, kanske tillfälligt, kanske ock förbe-
redt resultat, i akt och mening, som den maini
steriella organen mu cförklarat, att gifva en hyll-
ning åt riksdagstaktiken på bekostnad af de der
småsakerna : lärdom, snille, Christligt sinne
och en mängd andra goda egenskaper.
Denna ministeriella åsigt ar imedlertid så ka-
rakteristisk, att Svensks Mimervas blad den 13
Mars 1837 sannolikt varder åberopadt uti im-j
lednirgen till någon blend de mångfaldiga an-
märknings- anledningar, med hvilka man torde!
kunna förutse att nästa Riksdags Konstitutions-
utskott varder sysslesatt.
Ministörens organ ultrycker likväl imdirekt sitt
bekymmer deröfver, att det skulle hafva sina
betänkligheter, att helt och hållet lemna utan j!
afseende förtjenster, sådane som Biskop Wollins, j
understödda af ett helt Rikes Presterskaps en- f
hälliga kallelse. Väl vetamde, att äfven den ic
störste man är en menniska och att hvarje men-!s
niska miste hafva sina svagheter, vänder Sven-l:
ska Minerva sig, å ministerens vägnar, listigt!s
nog, effenihgen till Biskop Wallie sjelf, för atts
tamgera bans smula fåfängas fibrer ech reta ho-i1
G
E
nom att undanbedja sig uträcningen, för glo-
riolen att hänga fast vid något sitt yttrande tio
till tol! år sedan, att Biskepen önekat lefva och !t
dö bland Storkyrkoförsamlingens ledamöter. Ce
nom afsägelserna både när Westerås ech Lin-
köpings Stift sednaste gången voro lediga, harjk
Doktor VWallin tllräckligt visat pålitligheten aflå
sina ord med sina gerningar. Han hor faktiskts
ådagalagt, hvad han sagt, dot hans änskanr
varit att stadna på den plats han har ochldå
i den krets han lefver. Men hittills har hanjb
eldrig svikit sin pligt, äfven då dess upp-s
ylande kestat uppeffringea af ex önskan. Ocklu
huru uppfyllde han vid detta tillfälle sin pligtsi
met Sveriges Rikes Presterskaps enhälligt ut- h
ryckta förtr oende, om han på en gång gaf det-st
a ull spillo, samt i och med detsammma be-j lå
öfvade sin Konung det kamske enda och ypper- h
ta tillfället att göra en befordran, hvaraf fälten
kulle repa upp och bergen återsvara? det j di
delade bifallet, från Torneå till Ystad: — och är
letta för att tillfredställa sie enskilda önskan ilm
fseende på bostad ech umgängeskrets samt möj- d
igivis älven den lilla fåfängan att hafva försmått!m
er