talan föra skola, vara betänkte på att häru!
skaffa rättelse !
n-
ec (Insändt.)
ko ) Ett projekt rörande indelta Armeens Jä
en Zare lärsr vara å bane, som väl försvarar sit
g- rum bland andra af dylik natur, som nutiden
mm härförare utkasta.
Meningen lärer nemligen vara, att indelta ar
småens jägare, hvilka nu fortfarande utgöras a
samma folk och endast då behofvet det kräfve
utbytas — skola hädanefter hvart år ombyta
till Ys:del — och alltså hvarje karl i regemen.
tet i sin tur blifva jägare.
Hvad nytta desse jemna ombyten kunna med:
föra, är ej så lätt ett inse, — olågemheterne
deremot falla lättare i ögonen.
Ånser man jägare-tjenstgöringen för möde-
sammare än linie-infanteristens, hvilket den un-
der krig ofelbart är, så fordrar visserligen bil-
ligheten, att hvarje indelt soldat, som tjenar fö
lika lön, i sin tur får vidkännas den mödosam-
mare tjenstgöringen — men i sakernes närva-
rande ställning kan ett dylikt ombyte ej tillvä-
gabringas utar både linie-infanteri- och jigare-
vapnets skada. Den mödosammare tjenstgörin-
gen bör derföre godtgöras jägaren genom en ti-
digare pensionsrätt eller högre aflöning, men
icke genom det föreslagna ombytet.
Exercisen för linie-infanteriet är för mycket
skiljd från den för jägarne, att en infanterist
vid sitt inträde i jägareledet kan hafva någon syn-
nerligen stor nytta af hvad han lärt som inpfanterist.
Visserligen blir en del af hans fordna exorcis he-
nom till gagn, men det oaktadt åtgår bestämdt
3 års möten, innan han hunnit lära sig jägare-
exercisen, och hans omusikaliska öron tord:
fordra ärnu längre tid innan de igenkänna de
-32 signaler med jägarehorn och 6 med jägare-
pipa, som vårt Exercis-reglemente för armcens
jägare tll fot innehåller, och hvilka böra kän-
nas af hvarje väl exercerad jägare. Det är lätt
Jatt inse, det genom dessa ombyten uppstår ett
förhållande, hvilket väl ej kan vara menin-
gen, nemligen att hälfien af armdens jägareper-
Isomal, äfven med årliga möten, fortfarande all-
tid kommer att blifva rekryter eller oexercera-
de; ty så snart en soldat tjent som jägare de
gifne åren, samt nätt och jemnrt hunnit lära sig j
jägare-tjenstgöringen, skall han åter bli linie-
infanterist.
Nu uppstår en annan fråga: är ej en rekryt-
skola nödig för den mye inmfanteristen, som 0-j
felbart fortare glömt inmfanteri- än lärt jägare-
exercisen?
År det dessutom gifvet, att hvarje seldat är:
tjenlig till jägare? Nej, ingalunda!
Hvar och en lär nogsarat ha sig bekant, att;
en jägare bör hafva åiskillige egenskaper fram- t
för en linie-infanterist. — PBessutom innehåller !
det anförde Jägare-reglementet i sin inledning,
att till jägare endast raskt, lifligt ech be- s
gripligt folk antages. Nu frågas: bestå våra l
bataljoner endast af folk med desse egenskaper?
Nej! blir troligen svaret — och dermed är upp-
lyst att icke hvarje soldat passar till jägare.
Om man deremot, som uu bör ske, ur ett re-
gemente af cirka 1000 man utväljer 150 af de
till jägare mest passande, så är det väl sanno-
likt, att denma jägare-division blir tjenstbarare
u;
och ojemnförligt bättre än den, som bildas ef- n
a
ter turen i kompaniernes kommendör-rullor. I b
detta sednare fallet kunde händelsen så stälm- N
aktigt foga, alt ett större eller mindre antal af—
de till jägare-tjenstgöringen kommenderade sol-
dater utgjordes af gamla, styfbenta, lomhörda L
och svagsymta pensionsgubbar — ganska tjen-
liga sujetter för den hastiga manöver- och sig-
nal-exercisen.
Kunde man få hvarje indelt soldat så exerce Re
ad och instruerad, att ban ömsom kunde an-hå
rändas som jägare och ömsom som linie-infanterist, h
llt efter behofvet, vore det visserligen bäst; ! ye
nen att med så korta möten som bestås armeen,
ch hvilka ofta alldeles indragas, begära denna bö
lubbla instruktien, är snart sagdt att begära
rimligheter.
Oreda är allt hvad man med desse många,
lika oeh vidlyftige instruktioner skallj — tad-
omma.
Vill man en sak, så måste man vilja med-
en, och vill man att hvarje indelt soldat skall
e
;
Å
(
t
unna tjenstgöra som både linie-imfanterist och! —
ägare, så måste mölena förlängas till 2 å 3 I
månader årligen; men det kestar, Gudi klagadt, Rq
enningar. — Skulle desse deremot fattas, —
vilket hos oss väl ej kan hefarac — 88 tarda
pla
må
