ilning 1 stallet. VPatrioten Nar BalUukda, MES råntagit våra ord sin rätta betydelse, dels vantällt den oförtydbara msenizg, som innefattas i åra yttranden, då de läsas i sin helhet och i itt behöriga sammanhang. Då vi, med föranedande af Justitie-ministerns berättelse och Stztstidningess deruppå grundade utlåtande om svenska allmogens välstånd, först utvecklade våra åsigter i detta änne, anade vi i sanning icke möjligheten af förebråelsen, att dymedelst hafva, på sätt Patrioten uttrycker sig, nedlåtit oss till klander, så mycket enödigare och kraftlösare, som det måste medgifvas vara småaktigt och orättvist och symbarligen fostradt under ögonblick af kinkigt lymme. Vid ämnets allvarliga begrusdamde hafva vi dock stadgat öfvertygelsen, att våra, i förening dermed våekta frågor äro af ett så stort allmänt intresse, att vi, långt ifrån att behöfva ångra, det vi deruppå fästet allmänhetens uppmärksamhet, kunna utan bäfvan, utan venk framsträda till deras fortsatta behandling och närmare utveckling. Statstidningen anser det vara en karrikatur på allmoge, att uzder denma benämnisrg hänföra den del af arbetande klassen, som ieke tillhör de besuina?. ÅAfven igom denna klass vill således Statstidmingen uppdraga ståndsskilnad. Nå väl! Vi skola, i arledning häraf, betrakta arbetande klassen i tvenne afdelmingar, besutna samt obesutna, eeh börja nu med de sednare. Utan någon röst i de representativa rådslagen, beror den vebesutna arbetspersonslen helt och hållet af de båda Statsmakternmas godtycke. Genom allmänna bevillningars fastställande kunna Rikets Stämder, efter behag, taxera hela nationen, ech genom bestämmandet af spamnraålstullen utöfvar ofta regeringem ett väsemiligt inflytande på den första nödvändighetsvarams dyrket. Låga skatter och låga spannmålspriser äro naturligtvis af högsta materiella intresse för de. fattiga. Låtem oss nu tillse, huru detta intresse bevakas. I fråga om personella skatten göres inger åtskilnad på stånd och vilker, utan bestämmes den lika öfver allt. När den fattige, sem ofta icke eger en skilling, på sin Debetsedel har att för sitt hushåll årligen betala, från 3, 4, 5 till och med 8 riksdaler Banko och deröfver, så är han utam tvifvel högre taxerad än någon annan; ty af intet blir intet ech der ingen annan tillgång än det uslaste husgeråd finmes, der måste en skatt af några riksdaler förekemma enorm. Vi anse således att de fattiges rätt i denma del är af Rikets Ständer, BondeStåndet ingalunda undantaget, eftertänkligt förbisedd, heldst skattafskrifoing, ehuru stundom mindre sällsynt, likväl är ganska svår att tillvä-. gabringa, Att äfven regeringen anser den lägsta folkklassen vara högt beskattad, kan slutas af dess afslag på 1834 års Ständers begäran om den förvillande Bankoräkningers upphörande. : Något annat skäl till vägran att antaga en enda riksdalers benämning eller riksdaler kurant, motsvararde nuvarande riksgäldsräkningen, lär icke: kunna uppletas, än fruktan, att siffrans skenbara förhöjning till 50 procermt på Debetsedlarne skulle väcka oro hos massan af folket. Hvad åter pris på lifsmedel vidkommer, så röjer sig vanligen hos båda statsmakterne gemensamt en bestämd syftning, att, så mycket på dem askommer, bereda högt värde på spannmiålen, hvars prisstegriug icke allenast inverkar betydligt på tillvexten af embetsmännens löner, utan äfven, efter kvad Riksdagsförhandlingarne utvisa, jeraväl i öfrigt påstås vara till en viss grad nyttig. Till råga på detta, den obesutna arbetsklassens missöde, har bemödandet att medelst Tullförfattningarne uppjaga sädesprisen, umder sednare åren vunnit styrka af den filantrepiska åsigten, att brännvinets missbruk mildras, genom rudimateriens dyrhet. . Undersökom nu, om något deremot är gjordt till de fattiges fördel. Felkundervisningen, som från det allmännas sida är lemnad helt och hållet utan uppmärksamhet och utan annat stöd, än det som jianefattas uti dem, åt lärarne vid några enskilda skeolstiftelser, beviljade tjenstårsberäkming, är, nekom det icke, så vanvårdad, att Bomde-Ståndet visst icke sakmat anrledning till sin, i detta afssende, vid sisia Riksdag gjorde kraftiga framställning. Ty värr befinnes ännu frågan derom i det beklagansvärda skick, att man äger anledning befara, att denna vigtiga angelägemhet icke röner något Högre deltagande, och att således ingen förändring deruti är, för närvarande, att hoppas. Föga bättre är förhållandet med fattigvårds anstalterne. Visserligen är det stadgadt, att hvarje socken skall draga försorg om sina fattiga, men huru ofullständiga och bristfälliga äro icke i allmänhet åtgärderne för detta ändamål? När