ilning 1 stallet. VPatrioten Nar BalUukda, MES
råntagit våra ord sin rätta betydelse, dels van-
tällt den oförtydbara msenizg, som innefattas i
åra yttranden, då de läsas i sin helhet och i
itt behöriga sammanhang. Då vi, med föran-
edande af Justitie-ministerns berättelse och Stzts-
tidningess deruppå grundade utlåtande om sven-
ska allmogens välstånd, först utvecklade våra å-
sigter i detta änne, anade vi i sanning icke
möjligheten af förebråelsen, att dymedelst haf-
va, på sätt Patrioten uttrycker sig, nedlåtit oss
till klander, så mycket enödigare och kraftlö-
sare, som det måste medgifvas vara småaktigt
och orättvist och symbarligen fostradt under ö-
gonblick af kinkigt lymme. Vid ämnets all-
varliga begrusdamde hafva vi dock stadgat öf-
vertygelsen, att våra, i förening dermed våekta
frågor äro af ett så stort allmänt intresse, att
vi, långt ifrån att behöfva ångra, det vi derup-
på fästet allmänhetens uppmärksamhet, kunna
utan bäfvan, utan venk framsträda till deras
fortsatta behandling och närmare utveckling.
Statstidningen anser det vara en karrikatur
på allmoge, att uzder denma benämnisrg hänföra
den del af arbetande klassen, som ieke tillhör
de besuina?. ÅAfven igom denna klass vill
således Statstidmingen uppdraga ståndsskilnad.
Nå väl! Vi skola, i arledning häraf, betrakta
arbetande klassen i tvenne afdelmingar, besutna
samt obesutna, eeh börja nu med de sednare.
Utan någon röst i de representativa rådslagen,
beror den vebesutna arbetspersonslen helt och
hållet af de båda Statsmakternmas godtycke. Ge-
nom allmänna bevillningars fastställande kunna
Rikets Stämder, efter behag, taxera hela natio-
nen, ech genom bestämmandet af spamnraålstul-
len utöfvar ofta regeringem ett väsemiligt infly-
tande på den första nödvändighetsvarams dyrket.
Låga skatter och låga spannmålspriser äro na-
turligtvis af högsta materiella intresse för de.
fattiga. Låtem oss nu tillse, huru detta intresse
bevakas. I fråga om personella skatten göres
inger åtskilnad på stånd och vilker, utan be-
stämmes den lika öfver allt. När den fattige,
sem ofta icke eger en skilling, på sin Debetse-
del har att för sitt hushåll årligen betala, från
3, 4, 5 till och med 8 riksdaler Banko och
deröfver, så är han utam tvifvel högre taxerad
än någon annan; ty af intet blir intet ech der
ingen annan tillgång än det uslaste husgeråd
finmes, der måste en skatt af några riksdaler fö-
rekemma enorm. Vi anse således att de fatti-
ges rätt i denma del är af Rikets Ständer, Bonde-
Ståndet ingalunda undantaget, eftertänkligt för-
bisedd, heldst skattafskrifoing, ehuru stundom
mindre sällsynt, likväl är ganska svår att tillvä-.
gabringa, Att äfven regeringen anser den läg-
sta folkklassen vara högt beskattad, kan slutas
af dess afslag på 1834 års Ständers begäran om
den förvillande Bankoräkningers upphörande. :
Något annat skäl till vägran att antaga en enda
riksdalers benämning eller riksdaler kurant, mot-
svararde nuvarande riksgäldsräkningen, lär icke:
kunna uppletas, än fruktan, att siffrans skenba-
ra förhöjning till 50 procermt på Debetsedlarne
skulle väcka oro hos massan af folket. Hvad
åter pris på lifsmedel vidkommer, så röjer sig
vanligen hos båda statsmakterne gemensamt en
bestämd syftning, att, så mycket på dem askom-
mer, bereda högt värde på spannmiålen, hvars
prisstegriug icke allenast inverkar betydligt på
tillvexten af embetsmännens löner, utan äfven,
efter kvad Riksdagsförhandlingarne utvisa, jera-
väl i öfrigt påstås vara till en viss grad nyttig.
Till råga på detta, den obesutna arbetsklassens
missöde, har bemödandet att medelst Tullförfatt-
ningarne uppjaga sädesprisen, umder sednare å-
ren vunnit styrka af den filantrepiska åsigten,
att brännvinets missbruk mildras, genom rudi-
materiens dyrhet. . Undersökom nu, om något
deremot är gjordt till de fattiges fördel. Felk-
undervisningen, som från det allmännas sida är
lemnad helt och hållet utan uppmärksamhet och
utan annat stöd, än det som jianefattas uti dem,
åt lärarne vid några enskilda skeolstiftelser, be-
viljade tjenstårsberäkming, är, nekom det icke,
så vanvårdad, att Bomde-Ståndet visst icke sak-
mat anrledning till sin, i detta afssende, vid si-
sia Riksdag gjorde kraftiga framställning.
Ty värr befinnes ännu frågan derom i det be-
klagansvärda skick, att man äger anledning be-
fara, att denna vigtiga angelägemhet icke röner
något Högre deltagande, och att således in-
gen förändring deruti är, för närvarande, att hop-
pas. Föga bättre är förhållandet med fattigvårds
anstalterne. Visserligen är det stadgadt, att hvar-
je socken skall draga försorg om sina fattiga,
men huru ofullständiga och bristfälliga äro icke
i allmänhet åtgärderne för detta ändamål? När