NORGE.
Norska tidningarnes, anmärkningar vid svarei
på adressea äro i korthet följande:
Man må väl beklaga att Storthinget 1815 in-
genting företog i afseende på den i förenadt
Svenskt och Norskt Statsråd bestämda unions-
flaggan , hvilken visserligen ej bhfvit föreslagen
af någen sorsk man. Ådressens syfte varinga-
lunda att förneka det de röda och hvita färgorne
verkligen äro Norska, utan blott att erinra, att
det sätt, på hvilket dessa färger blifvit använde
i unionsflaggan, är alldeles främmande för Norge,
och utan tvifvel skall Norska regeringen söka
rätta detta misstag om adressens mening. Vid
Norska vapnets bruk af Svenska konungar, må gö-
ras den anmärkning, att det endast blifvit an-
vändt i hjertskölden, och öfver denna hum in-
gen beklagat sig. Norges gruadlag, om ock
sanktionerad den 10 November 1814, är likväl,
enligt konventionen i Moss, grundad fpå grundla-
gen den. 17 Maj samma år, och denna innehöll
redan den 1 S, som försäkrar Norges sjelfstän-
dighet. Storthinget har ej begart att Norge skall
nämnas framför Sverge i unionella handlingar,
än mindre i Svenska; men i Norska handlingar
bör Norge likasom i Norska Riksakten nämnas
förut. Traktater hafva visserligen ansetts som
grund till förvärfvande af stater, men sjelfva Kie-
ler-traktatens 4 innehöll att Nerge skulle ut-
göra ett konungarike, förenadt med Sverge; att
Norrmännen dessutom ej erkände denna traktat,
är bekant. Historien visar väl att Norge 1536
förklarades för er Dansk provins, och detta bör
tjema den närvarande generationen till en kraf-
äg varning att så vårda sin frihet och sina rät-
tigheter, att ett dylikt våld aldrig mer må öfver-
gå Norska folket; imedlertid kunde väl anmär-
kas, att, då Konung Fredrik III 1660 förvärf-
vade envåldsmakten, Danmark ej mer ägde rätt
att anse Norge som provins, hyilket tydligen vi-
sar sig af Norges Rikes Ständers Revers till H.
Kongl: Maj:t på arfverättighet och suveränitet
den 7 Aug. 1661, hvilkem står vid sidan af
Danska rikets Revers d. 16 Nov. 1660. Ko-
nungens Statsråd synes ej tydligen hafva fram-
ställt att Norge icke ens, efter den Kongl. Re-
solutionen af den 13 April 1835, har samma
garantier för diplomatiska ärenders behandling
som Sverge;- ty ingen konstitutienel ansvarighet
kan gerna åläggas den medlem af Norska Stats-
— rådet, som kallas att öfvervara föredragningen af
ärender;- dem en Svensk embetsman ensam hand-
lägger. Au Norge utgör en proportionnel andel
af de diplomatiska omkestnaderna, så snart det