NORGE. Norska tidningarnes, anmärkningar vid svarei på adressea äro i korthet följande: Man må väl beklaga att Storthinget 1815 ingenting företog i afseende på den i förenadt Svenskt och Norskt Statsråd bestämda unionsflaggan , hvilken visserligen ej bhfvit föreslagen af någen sorsk man. Ådressens syfte varingalunda att förneka det de röda och hvita färgorne verkligen äro Norska, utan blott att erinra, att det sätt, på hvilket dessa färger blifvit använde i unionsflaggan, är alldeles främmande för Norge, och utan tvifvel skall Norska regeringen söka rätta detta misstag om adressens mening. Vid Norska vapnets bruk af Svenska konungar, må göras den anmärkning, att det endast blifvit användt i hjertskölden, och öfver denna hum ingen beklagat sig. Norges gruadlag, om ock sanktionerad den 10 November 1814, är likväl, enligt konventionen i Moss, grundad fpå grundlagen den. 17 Maj samma år, och denna innehöll redan den 1 S, som försäkrar Norges sjelfständighet. Storthinget har ej begart att Norge skall nämnas framför Sverge i unionella handlingar, än mindre i Svenska; men i Norska handlingar bör Norge likasom i Norska Riksakten nämnas förut. Traktater hafva visserligen ansetts som grund till förvärfvande af stater, men sjelfva Kieler-traktatens 4 innehöll att Nerge skulle utgöra ett konungarike, förenadt med Sverge; att Norrmännen dessutom ej erkände denna traktat, är bekant. Historien visar väl att Norge 1536 förklarades för er Dansk provins, och detta bör tjema den närvarande generationen till en krafäg varning att så vårda sin frihet och sina rättigheter, att ett dylikt våld aldrig mer må öfvergå Norska folket; imedlertid kunde väl anmärkas, att, då Konung Fredrik III 1660 förvärfvade envåldsmakten, Danmark ej mer ägde rätt att anse Norge som provins, hyilket tydligen visar sig af Norges Rikes Ständers Revers till H. Kongl: Maj:t på arfverättighet och suveränitet den 7 Aug. 1661, hvilkem står vid sidan af Danska rikets Revers d. 16 Nov. 1660. Konungens Statsråd synes ej tydligen hafva framställt att Norge icke ens, efter den Kongl. Resolutionen af den 13 April 1835, har samma garantier för diplomatiska ärenders behandling som Sverge;ty ingen konstitutienel ansvarighet kan gerna åläggas den medlem af Norska Stats— rådet, som kallas att öfvervara föredragningen af ärender;dem en Svensk embetsman ensam handlägger. Au Norge utgör en proportionnel andel af de diplomatiska omkestnaderna, så snart det