antingen ett underverk sker, eller att Hagar på
intet vis är, hvad förf. velat göra henne till,
I öfrigt är Serena snarare en skön bild i en
I poetisk tafla af himmelen, än en jordisk varelse.
Vi beundra och kanske tillbedja henne, men
hon väcker tillika en känsla af vemod.
Patriarkerne? och Englarne och Himmel-
riket äro vackra saker; vi frukta dock, att månge
skola anse det för mycket idylhskt för hvardagslifvet.
Förf. måste bafva tänkt på Filemon och Bau-
cis. Sådant kan vara sant, kar äfven målas;
men målas i detalj kan det svårligen; våra ö-
i gon tåla icke att länge se på en sådan glans.
I Korta vinkar — touches, som Fransmannen
säger — kan man uthärda, men vill icke ger-
na visas omkring i hvarje vrå, vare sig i
I himmelriket eller i helfvetet. Bilderne mäste
som hastigast och i obestämda konturer simma
förbi det halfvakna ögat; men att anatomiseras
eller stadigare fattas i ögat, det tåla de ieke.
Ma chöere möre hörer icke till dessa luftiga
bilder, utan tål mycket väl att se i ansigtet.
Hon är i sitt hvardagslag förträfflig, ja måster-
lig; och sjelfva hennes besynrerlgheter, fördo-
mar och halsstarrigheter äre natursanna. Svä-
gerskorne, med sina svagheter och sitt gnabb,
äro teeknade med eöfverträflig finhet. Hvem
har icke känt Elsa och mamsell Tutten? hvem
har icke varit hundrade gånger i sällskap med
prostinnan Rhen och hennes dotter? Högst skat-
te vi dock familjen v. P., med dess bildning
och förnäma bekantskaper. Det är natur och
isanning, om natur (eller rättare omatur) och san-
ning (eller rättare osanning) någonsin funnits.
Hvad fröken Hellevi Husgefvel anbelangar, så
lär. hon icke ämnmad att vara löjlig; men Gud
vet, om bon icke blifvit det — i sitt fågelbo.
Deremot är hennes tråkigbets-martyrdom i fä-
, dernehuset så lifslefvande, att läsaren är färdig
latt dränka sig sjelf af bara tanken på ett sådant
lidande. Det är;tvifvel urderkastadt, om
gonsin en Svensk författare målat dylika familje-
länden med sådan mästarehand:
Just då vi slutat ofsanstående, få vi oss till-
sändt ett poem af Btr till författarinnan af Gran-
narne, hvilket icke olämpligt kan få en plats i
sammanhang med denna recension:
(Efter läsningen af Grannarna.)
Tack för sist på Svanön! Tiden stannar
Vid din teckning: den är sann och rik,
Alla goda tro sig vara Grannar
Till ditt hjertas sköna Rosenvik.
Deromkring som insjö ligger verlden
Spegelklar: — man ser hvart moln deri,
Och hvart grund, hvar holme ut på fjerden
Visar du åt dem, som ro förbi.
Diktens Himlavagn, bespänd med örnar
Eller dufvor, drar dig hvart du vill:
Med en vink du tämjer skogens björnar
Och de dansa för din pipas drill.
Men vårt hjerta i sin minsta åder,
Hvarje suck, i vida rymden spilld,
Känner du — vår tanke du förråder
Och vår dröm förvandlar du i bild.
I
I
Hur i Qvinnans drag du Jet förena
Allt, som gör oss hennes åsyn kär!
Blid och skär och älsklig, som Serena,
Hög, allvarlig, såsom Ma chöre mere!
Mest af alla dock Författarinnan
Sjelf vi älska, mera dag från dag. —
Skrif! du får ej tröttna! dessförinnan
Byt i högtid allt vårt hvardagslag.
Doppa penseln i en stjernas strålar
Eller pennan i ett bläckhorn blott,
j
1
j
Nyttja dolk till vapen eller — nålar,
1
Skrif om Nord, om Söder — lika godt!
Lär oss se det stora i det lilla!
Visa oss, hur himlen speglas blå
Uti kä illans djup, det dolda, stilla, l
Och i mörkret säg oss, hvart vi gå!
l
S
Gå till Grannas? — ropar du, och glade l
Hild vi låna, eld, som fammar ren. —
Nio döttrar Memnosyne hade,
3Lif ej rädd, om talet öks med en! r
J 2,
IT
1
Bitr.
THEATER. h
Theaterpubliken hede i går en ganska inter-F
ecant aftan WYavartnrerna till Heralde V Zam-