JICSIRIIOR e0gv MP. D
fötterna, tages till nåder, och det icke blott af
den stränga modren, utan ock af ett försonande
helgon (om hvilket sedermera)! Ma chöre möre
hade varit orättvis första gången, och det skulle
hon försena med att icke vara rättvis den andra.
Och sättet för utvecklingen! Förf. har här haft
en olycka att inveckla , och det blott icke hän-
delsen, utan sig sjelf, så att hoa icke rätt varit
i stånd ait reda sig. Ur menniskan, ur karak-
teren förmår hon icke utveckla någonting; !ech
derföre måste hom taga machin-gudar till hjelp
i hvarje ögonblick. En så stor kusk och så
van vid terrainer, som ma chere mere, måste
köra miste, åskan måste fram och göra tjenst,
de gamla stadiga hästarna måste blifva galna —
och så skall till en af yttre omständigheter för-
anledd katastrof hela den interessanta utvecklin-
gen af slitande känslor och öfvertygelser sam-
manfalla, som läsaren med så spänd väntan emot-
sett. Förnuftets strid med stolthet och fördom,
medlares inverkan på sinnet, en: interessant tafla
af menskliga passioner och menskliga bemödan-
den, uträtta ingenting, men väl en vilsekörning
och ett par skenande hästar! Skulle häri må-
hända ligga en sanning? Gud vet! kanhända
har Författarinnan rätt att dylikt någongång verkar
mer äfven i verkligheten. Behofvet af dylika
utvägar synes dock visa, att de stera passioner-
mas, de starka Karakterernas och de stora in-
vecklade händelsernas fält icke är hennes egent-
liga, då hon deremot äger en ovanlig förmåga i
hvad hon sjelf anger på titelbladet af alla sina
arbeten. Men det finnes hos menmniskan en viss
svaghet att icke nöja sig med hvad hon öfver-
träffar uti. Det händer en utmärkt krigare att
skatta sin ära såsom sådan ringa mot något an-
nat, hvarmed han fått i sitt hufvud att anställa
misslyckade försök, t. ex finamser; det händer
en stor violspelare att ständigt wilja plåga sin!
omgifning med klavermusik, deruti han är me-
delmåttig. Sådana exempel äro icke sällsyuta,
och de kunna lätt nog förklaras. Men sådant har
mången gång förderfvat en med fullt skäl för-
värfvad ära. Lyckligtvis äro dessa brister dock
något, som icke förminska njutningen af de!
verkliga skönheterna uti Grannarna. I
Författarinnan till Hvardagslifvet? eger en
ovanlig talang uti skildring af dessa familj- och
samhäl!slifvets mindre företeelser, som just ge-
nom sin alldaglighet undfly vanliga menniskors
öga, men åt hvilka hon förmår gifva en skift-
ning och framställa nya fasetter åt åskådaren, :
hvilket gör att taflorna ej blifva enformiga, fast-
än man tycker sig här och der igenkänna gamla
bekanta. Det ligger i hennes taflor en finhet, :
eu behag, en lätthet och tillika en hjertlighet,
som evillkorligt fängsla ett oförderfvadt simne.:
Naturen, denna herrliga bok, i hvilken ett dy-
likt ofta kan finna sällskap nog, är ej heller
främmande för författarinnan. Henewes idylliska
fantasier äre ock mera rent poetiska, och kor-
tare än förut. Hennes satir är träffande, men i:
tillika så godsint, så lätt, att den snarsticknaste
icke kan finna sig sårad. Barndomens mäster-
ligt teknade oskyldiga, glada, men stundoera
skalkaktiga upptåg och infall kunna ej annat än M
bringa oss att ålska författarinnans rena sinne!
för det renaste hos menniskan. j
Men just desna milda, rena jungfruliga 7
oskuld stänger forf. också från ett falt, dit hon )
i Grannarna vill intränga. Det träsk, hvari
sådana själar som Hagars sölat sig, ja ur hvil-
ket man knappast kan säga att Bruno fått upp
hufvudet, ssåste blifva ett obekant land fer för-Je
fattarionan; och icke blir det interessant att r
blott se den utsida, som äfven den mest södlade r
kan visa i hederligt folks sällskap. Han ärickein
främmande för korsten; men Hverdagslifs-för-)s
fattarinnan är lycklig nog att icke kunna tekna:t
bkenom. Må hon då lemna honom åt andra, 4,
som nog doppat sitt finger i hfvets drägg, för!k
att kunna måla dylikt.
Framför allt må hon akia sig för försöket att göra i P
dylika figurer lyckliga. Tlennes ömma bjerta
kan icke tillåta att se ens den förgås, som fri-
villigt invigt sig åt de mörka makterna. Må
hon se litet närmsere på den älskvärda forso-
nings-princip, som genomgår hennes blick på
menskligheten. Försoningens tanke innebär in-
ga frön till sådana resuliater, som förf. vill.
Om hen också medgifver möjligheten af förso-!
ning genom en annan, så medgifver hoa den!
dock icke genom en den förtappades rentvag-)u
mag och restitutio in integrum äfven till jor- 1
disk lycka. Serena är em misslyckad bild, så e
länge den skall tänkas behäftad med kött och!)
blod ; och hennes försomarekall lemnar hes lä- h
saren knappast mågot annat än ett plågsamt in-5
svek Den tankan. ett hon omvände en Ha-!s
ej
me sgme Lem