JICSIRIIOR e0gv MP. D fötterna, tages till nåder, och det icke blott af den stränga modren, utan ock af ett försonande helgon (om hvilket sedermera)! Ma chöre möre hade varit orättvis första gången, och det skulle hon försena med att icke vara rättvis den andra. Och sättet för utvecklingen! Förf. har här haft en olycka att inveckla , och det blott icke händelsen, utan sig sjelf, så att hoa icke rätt varit i stånd ait reda sig. Ur menniskan, ur karakteren förmår hon icke utveckla någonting; !ech derföre måste hom taga machin-gudar till hjelp i hvarje ögonblick. En så stor kusk och så van vid terrainer, som ma chere mere, måste köra miste, åskan måste fram och göra tjenst, de gamla stadiga hästarna måste blifva galna — och så skall till en af yttre omständigheter föranledd katastrof hela den interessanta utvecklingen af slitande känslor och öfvertygelser sammanfalla, som läsaren med så spänd väntan emotsett. Förnuftets strid med stolthet och fördom, medlares inverkan på sinnet, en: interessant tafla af menskliga passioner och menskliga bemödanden, uträtta ingenting, men väl en vilsekörning och ett par skenande hästar! Skulle häri måhända ligga en sanning? Gud vet! kanhända har Författarinnan rätt att dylikt någongång verkar mer äfven i verkligheten. Behofvet af dylika utvägar synes dock visa, att de stera passionermas, de starka Karakterernas och de stora invecklade händelsernas fält icke är hennes egentliga, då hon deremot äger en ovanlig förmåga i hvad hon sjelf anger på titelbladet af alla sina arbeten. Men det finnes hos menmniskan en viss svaghet att icke nöja sig med hvad hon öfverträffar uti. Det händer en utmärkt krigare att skatta sin ära såsom sådan ringa mot något annat, hvarmed han fått i sitt hufvud att anställa misslyckade försök, t. ex finamser; det händer en stor violspelare att ständigt wilja plåga sin! omgifning med klavermusik, deruti han är medelmåttig. Sådana exempel äro icke sällsyuta, och de kunna lätt nog förklaras. Men sådant har mången gång förderfvat en med fullt skäl förvärfvad ära. Lyckligtvis äro dessa brister dock något, som icke förminska njutningen af de! verkliga skönheterna uti Grannarna. I Författarinnan till Hvardagslifvet? eger en ovanlig talang uti skildring af dessa familjoch samhäl!slifvets mindre företeelser, som just genom sin alldaglighet undfly vanliga menniskors öga, men åt hvilka hon förmår gifva en skiftning och framställa nya fasetter åt åskådaren, : hvilket gör att taflorna ej blifva enformiga, fastän man tycker sig här och der igenkänna gamla bekanta. Det ligger i hennes taflor en finhet, : eu behag, en lätthet och tillika en hjertlighet, som evillkorligt fängsla ett oförderfvadt simne.: Naturen, denna herrliga bok, i hvilken ett dylikt ofta kan finna sällskap nog, är ej heller främmande för författarinnan. Henewes idylliska fantasier äre ock mera rent poetiska, och kortare än förut. Hennes satir är träffande, men i: tillika så godsint, så lätt, att den snarsticknaste icke kan finna sig sårad. Barndomens mästerligt teknade oskyldiga, glada, men stundoera skalkaktiga upptåg och infall kunna ej annat än M bringa oss att ålska författarinnans rena sinne! för det renaste hos menniskan. j Men just desna milda, rena jungfruliga 7 oskuld stänger forf. också från ett falt, dit hon ) i Grannarna vill intränga. Det träsk, hvari sådana själar som Hagars sölat sig, ja ur hvilket man knappast kan säga att Bruno fått upp hufvudet, ssåste blifva ett obekant land fer för-Je fattarionan; och icke blir det interessant att r blott se den utsida, som äfven den mest södlade r kan visa i hederligt folks sällskap. Han ärickein främmande för korsten; men Hverdagslifs-för-)s fattarinnan är lycklig nog att icke kunna tekna:t bkenom. Må hon då lemna honom åt andra, 4, som nog doppat sitt finger i hfvets drägg, för!k att kunna måla dylikt. Framför allt må hon akia sig för försöket att göra i P dylika figurer lyckliga. Tlennes ömma bjerta kan icke tillåta att se ens den förgås, som frivilligt invigt sig åt de mörka makterna. Må hon se litet närmsere på den älskvärda forsonings-princip, som genomgår hennes blick på menskligheten. Försoningens tanke innebär inga frön till sådana resuliater, som förf. vill. Om hen också medgifver möjligheten af förso-! ning genom en annan, så medgifver hoa den! dock icke genom en den förtappades rentvag-)u mag och restitutio in integrum äfven till jor1 disk lycka. Serena är em misslyckad bild, så e länge den skall tänkas behäftad med kött och!) blod ; och hennes försomarekall lemnar hes läh saren knappast mågot annat än ett plågsamt in-5 svek Den tankan. ett hon omvände en Ha-!s ej me sgme Lem