ning för slöjderne uppfaans och fullkomnades. Då juppkommo frimästare, Halloch Manufakturerdningar, sem vände upp och ned på alla drömmar om I städernas privilegier, frioch rättigheter, och då I blef hvarje fabrik ett privilegium, så at om iIdetta ord är mäktigare än grundlagen, som I förbjuder monopolier, ingenting hindrar en och Jannan gengångare från denna tid att köra bort j dem, som sedaare tagit sig plats. En märklig parenihes för denna tid intill närvarande är, att jehuru Adeln skaffade sig rätt att anlägga fabriiker på landsbygden, och denua slutligen öppInades äfven för mindre förnäma idkare, slöjderne likväl ännu envises att välja sig bostad i staden, der tvånget ständigt ståt tillreds att moJta ut dem; men då Kongl. Kommersekollegium som funnit att städerna äro gynmnande för näIringarne, tillika säges hafva funnit, att tillvarelsen af städer skulle upphöra, om handtverIkerierne ägde välja den mindre gynnande landsbygden, så bör man kanske nu icke låtsa se detta faktum. År 1789 den 23 Febr. utfärdade Gustaf ändtligen den försäkran, som af Bor; gerskapets älste åberopas såsom ett privilegium, och hvars kraftigaste stycke är slutet af 2 .: att inger må borgerlig näring drifva, sem derå ej burskap vunnit, ssmt afgifter till kronan och och staden derför betalar; Ridderskapet och Adeln samt ståndspersoner likväl all tillständig rätt förbehållen. Den som känner det ringa pris Gustef III i vissa belägenheter satte på sina favörer, och hans förmåga att tomma och åter fylla sin skattkammare med nådebevis af en viss art, tviflar icke på att harm kusnatlofva ännu mer, för det stora mål, Föreningsoch Säkechetsekten, som då låg honom ömt om hjertat. Så raycket är likväl visst, att den storeKonungens försäkringar isynnerhet umder denna af stora politiska syften upptagna tidpunkt, icke lemna någet rätt säkert juridiskt fotfäste; sålunda fianer man att han i den påföljande 5:te f. tydligen låter förmärka sin egen rätt att afgöra om burskap må vinnas, ehuru han lofvar att göra ett behörigt och skäligt afseende på soI cietetens eller embetets eller stadens älstas och magistratens intygande. I ena . lofvar han att j borgerlig handel och rörelse ej må drifvas utan burskap, i en annan ferhehåller han sig sjelf rättigheten att bestamma burskap. Att dessa j löften dessutom ej angingo landet, känner en hvar, som vet att Konungen äfven var man att I gifva frioch rättigheter åt allmogen. Det värsta är dock att Konungen, enligt 1772 års i regeringsform ej ägde meddela några privilegier loch ej heller bekom denna rätt i Förenings och. Säkerhetsakten. Derföre säger hen i Föreningsoch Säkerhetsaktens 7:de punkt: Adelns och I presterskapets privilegier af år 1723, samt 7stä. dernes hittills välfingna privilegier och rättigheter stadfästes i allt, som ej strider mot denna! Säkerhetsakt, och han akter sig till och med! att i stadfästelsea å denna akt om borgerskapet. och allmegens friheter myttja ordet privilegier, utan blott vissa frioah rättigheter. Hade ändock dessa af Borgerskapets älste åberopade Privilegier tillkommet före d. 21 Aug. då FöI I reningsoch Säkerhetsakten af Ständerre underskrefs så hade man kunnat anse dem derigenom ! stadfästade; men olyckligtvis vållade Konaurgens! uppskof med deras undertecknande, att borgarståndet blef alldeles utan bestämda privilegier. Icke underligt alltså, att korungamakten, under tidem fcån 1789 tll 1809, och sedermera allt framgent, alldeles efter behag behandlat näringsförfattningarre och bibehållit kollegierna vid den gamla rättigheten, att med den förfo1 ga nästan efter godtycke. Visserligen ägde borgerskapet åtskilliga rättigheter, hvilka medi skäl kunde kallas privilegier, emedan de uteslutande tillkommo dels städerna, dels dem, som: i dessa egde burskap, och hvilka kouungamak-!: ten icke kunnat argripa,utam att rubba denj; politiska så väl som den civila lagstiftnin-: gens grumder; men att dessa rättigheter icke bestodo oech icke en gång ansågos bestå i nå-j; gon uteslutande personlig rätt till slöjderna, tor-, de bäst visa sig vid undersökningen om: ha Borgerskapets ryktbara Concession år 1809 id Man vet, att denna concession hade sin när-, maste anledning uti medståndens obenägenhet!, att åtaga sig vissa onera för sina hus i städer1 na, isynnerhet inqvarteringen. Fjermare anled-q ningen låg utan tvifvel i den inom alla stånd 1 mer och mindre tydligt uttryckta önskan, att!sg vid denna statshvälfning ändtligen afskaffa de; orimliga åtskildnader, som ännu splittra Sven-)1 ska folket. Bondeståndet, hvars enda privilegium bested i skyldighet att böja sig under, ochl!, betala de öfriga ståndens företräden, var det!; obenägnaste alt taga rasen, d. v. s. att åier-!