ning för slöjderne uppfaans och fullkomnades. Då
juppkommo frimästare, Hall- och Manufakturerd-
ningar, sem vände upp och ned på alla drömmar om
I städernas privilegier, fri- och rättigheter, och då
I blef hvarje fabrik ett privilegium, så at om
iIdetta ord är mäktigare än grundlagen, som
I förbjuder monopolier, ingenting hindrar en och
Jannan gengångare från denna tid att köra bort
j dem, som sedaare tagit sig plats. En märklig
parenihes för denna tid intill närvarande är, att
jehuru Adeln skaffade sig rätt att anlägga fabri-
iker på landsbygden, och denua slutligen öpp-
Inades äfven för mindre förnäma idkare, slöjder-
ne likväl ännu envises att välja sig bostad i
staden, der tvånget ständigt ståt tillreds att mo-
Jta ut dem; men då Kongl. Kommersekollegium
som funnit att städerna äro gynmnande för nä-
Iringarne, tillika säges hafva funnit, att tillva-
relsen af städer skulle upphöra, om handtver-
Ikerierne ägde välja den mindre gynnande lands-
bygden, så bör man kanske nu icke låtsa se
detta faktum. År 1789 den 23 Febr. utfärda-
de Gustaf ändtligen den försäkran, som af Bor-
; gerskapets älste åberopas såsom ett privilegium,
och hvars kraftigaste stycke är slutet af 2 .:
att inger må borgerlig näring drifva, sem derå
ej burskap vunnit, ssmt afgifter till kronan och
och staden derför betalar; Ridderskapet och
Adeln samt ståndspersoner likväl all tillständig
rätt förbehållen. Den som känner det ringa
pris Gustef III i vissa belägenheter satte på si-
na favörer, och hans förmåga att tomma och
åter fylla sin skattkammare med nådebevis af
en viss art, tviflar icke på att harm kusnatlofva
ännu mer, för det stora mål, Förenings- och
Säkechetsekten, som då låg honom ömt om
hjertat. Så raycket är likväl visst, att den sto-
reKonungens försäkringar isynnerhet umder denna
af stora politiska syften upptagna tidpunkt, ic-
ke lemna någet rätt säkert juridiskt fotfäste; så-
lunda fianer man att han i den påföljande 5:te
f. tydligen låter förmärka sin egen rätt att afgöra
om burskap må vinnas, ehuru han lofvar att
göra ett behörigt och skäligt afseende på so-
I
cietetens eller embetets eller stadens älstas och
magistratens intygande. I ena . lofvar han att
j borgerlig handel och rörelse ej må drifvas utan
burskap, i en annan ferhehåller han sig sjelf
rättigheten att bestamma burskap. Att dessa
j löften dessutom ej angingo landet, känner en
hvar, som vet att Konungen äfven var man att
I gifva fri- och rättigheter åt allmogen. Det
värsta är dock att Konungen, enligt 1772 års
i regeringsform ej ägde meddela några privilegier
loch ej heller bekom denna rätt i Förenings och.
Säkerhetsakten. Derföre säger hen i Förenings-
och Säkerhetsaktens 7:de punkt: Adelns och
I presterskapets privilegier af år 1723, samt 7stä-
. dernes hittills välfingna privilegier och rättighe-
ter stadfästes i allt, som ej strider mot denna!
Säkerhetsakt, och han akter sig till och med!
att i stadfästelsea å denna akt om borgerskapet.
och allmegens friheter myttja ordet privilegier,
utan blott vissa fri- oah rättigheter. Hade
ändock dessa af Borgerskapets älste åberopade
Privilegier tillkommet före d. 21 Aug. då Fö-
I
I
renings- och Säkerhetsakten af Ständerre under-
skrefs så hade man kunnat anse dem derigenom !
stadfästade; men olyckligtvis vållade Konaurgens!
uppskof med deras undertecknande, att borgar-
ståndet blef alldeles utan bestämda privilegier.
Icke underligt alltså, att korungamakten, un-
der tidem fcån 1789 tll 1809, och sedermera
allt framgent, alldeles efter behag behandlat nä-
ringsförfattningarre och bibehållit kollegierna
vid den gamla rättigheten, att med den förfo- 1
ga nästan efter godtycke. Visserligen ägde
borgerskapet åtskilliga rättigheter, hvilka medi
skäl kunde kallas privilegier, emedan de ute-
slutande tillkommo dels städerna, dels dem, som:
i dessa egde burskap, och hvilka kouungamak-!:
ten icke kunnat argripa,utam att rubba denj;
politiska så väl som den civila lagstiftnin-:
gens grumder; men att dessa rättigheter icke
bestodo oech icke en gång ansågos bestå i nå-j;
gon uteslutande personlig rätt till slöjderna, tor-,
de bäst visa sig vid undersökningen om: ha
Borgerskapets ryktbara Concession år 1809 id
Man vet, att denna concession hade sin när-,
maste anledning uti medståndens obenägenhet!,
att åtaga sig vissa onera för sina hus i städer- 1
na, isynnerhet inqvarteringen. Fjermare anled-q
ningen låg utan tvifvel i den inom alla stånd 1
mer och mindre tydligt uttryckta önskan, att!sg
vid denna statshvälfning ändtligen afskaffa de;
orimliga åtskildnader, som ännu splittra Sven-)1
ska folket. Bondeståndet, hvars enda privilegi-
um bested i skyldighet att böja sig under, ochl!,
betala de öfriga ståndens företräden, var det!;
obenägnaste alt taga rasen, d. v. s. att åier-!
