drar at publhasten. Det svåraste vid denna granskning är att utleta och resumera de postulater eller reklamationer, dem B. A. i den underd. skrifvelsen velat nedlägga, och man kan svårligen undertrycka den anmärkning, att den animositg, som deri synes råda, mycket motverkat all skrifts första egenskap, den att upplysa. TImedlertid, och med aktning för andras skarpare urskilning, hafva vi trott oss finna att B. ÅA. i första rummet bestrider Kongl. Maj:ts rätt att besluta en till alla samhällsklasser utsträckt näringsfrihet, såsom stridande mot privilegier, mot 1810 års koncession, mot grundlag och mot allmän civillag, till hvilka juridiska skäl dessutom konma några statsekonomiska, som borde åligga Kongl. Maj:t en moralisk förbindelse utt, äfven om han ägde, likväl icke begagna, en sådan rättighet. Den som icke är någon beundrare af konungamaktens envälde öfver den ekonomiska lagstifiningen, skulle geraa se de skäl, med stöd hvaraf B. Ä. lagligen kunde sätta den i fråga; men den som icke heller beuedrar näringstvånget, och således icke tror på de statsekonomiska skäl, som skulle tala för dess bibehållande, tvingas nödvändigt att undersöka de juridiska. Hvad priwilegierne angår, så är det nogsamt kändt, att medstånden aldrig velat medgifva borgarståndet några egentliga privilegier, ech att äfven konungamakten i detta mål alljemt varit mycket tvehogse. Orsaken har utan tvifvel varit den, att om Bergarståndets anspråk på uteslutande herrskap öfver all hamdel och all slöjd blifvit i fullkomlig nakenhet framställde, så hade medstånden blifvit uppskrämde, och för alltid satt p för konungamaktens önskan att kunna göra några löftem i denma väg. Uti 1790 års conf Reg. form heter det, 52: Kgl. Maj:t låter bibehålla samtlige Riks. Ständer vid deras vä!fångne gamla privilegier, rätt och friheter. Skolande inga nya privilegier ett stånd angående, utan alla fyra Riksståndens vetenmskap, gjorda påminnelser och samtycke utgifvas och meddelas. Och i 54: Städerne i Riket förblifva vid deras välfångna privilegier och rättigheter, som dem af fordna konungar gifne och förlänte blifvit, dock så att de efter tidernas omständigheter , och det allmännas nytta och gagn lampas. Regeringsfor-; mar 21 Febr. 1719 sager i 40 f: Städerne i Riket förblifva vid deras privilegier, hvilka efter våra tider komina, likmätigt Kgl. Maj:ts: försäkran att lämpas, och sedermera att: gillas. Samma år, 13 Juli, yttrar Kgl. Maj:t, ?Resolutionenoch förklaringen öfver semilige:; städernas besvärspunkter: Städerne tillåtas att: sammandraga alla deras privilegier, och insända! ett efter dessa tider lämpadt och förbättradt utkast dertill, jemväl ock projektera statem, för; magistraternas och städernas betjentes atlöningar, ! med alla öfriga utgifter, hafvande städerne, sedan vederbörande Kollegier deröfver blifvit hör-! de, så i det ena som det andra Kongl. Maj:ts Utslag att förvänta. Hela denna Resolution vittnar för öfrigt, att regleringen af städernas friheter var helt och hållet Konungens ensak. I Regeringsformen 1720 öfverflyttar demna ES I i ring till Ständerna, genom: 51 f, som stadgar: ?Städerne förblifva vid deras gamla rättigheter och privilegier, dock så att de af R. St. efter tidernas omständigheter lämpas. Som städerne imedlertid icke inkommo med det til-j låtna utkastet, så återföllo de så kallade privilegierne under Konungen, som dermed vid hvarje Riksdag gjorde hvad honom godt syntes. Silueda såages i Rerelutionen på städernas besvär 1723, d. 16 Okt., 45: Ehuru städer I nas privilegier skola, som Regeringsformens 51 j S (nyss aterad) förmäler, blifva öfversedde och efter närvarande tiders beskaffenhet, uti sådane mål, som någon ändring nödvändigt erfordra, lämpede och förbättrade, så böra de dock ieke till deras grumd och varelse upphäfvas oeh omkullkastas. . — Mär vore kanske rätta stället att anmärka I 2 oaktadt så mycket prat om privilegier, som: skulle komma, nämnes dock intet om den under tiden) eller 1720, utkomna Skråordningen, eller Ordning och Skrå för handtverkare? c. hvilken e!jest innehåller åtskilligt af hvad mån-! gen än i dag såsom privilegier reklamerar. Det! var således ganska riktigt anmärkt af Borgarståndets representanter vid 1812 års riksdsg, att!! Skråordnimger ej var något privilegrum, utan ett ! reglemente. Utrymmet nekar att här utreda hvad man i den der em privilegier peroreranmde tiden ! kunde förstå med Städernas privilegier; sen j: den som något djupare intrång! i de och ef-! ter följande tiders bistoria, vet nog, att dermed ej 1 förstods något annat, än den frihet hvarje stad