som Judarnes sabbat, är fullkomligen tydligt latt den i kyrkans första tidehvarf lika mycke bestämdes till en dag för nöje som för hvila, ä lika oemotsägligt; de förste reformatörerne inor -! vår Engelska kyrka fortforo alt betrakta den p sl detta sätt, och på denna glada dag tillätos le a I kar för de fattige, och tornerspel för de rike Andan i purtitanismen skiljde sig från andan -istatskyrkan förnämligast i detta: den — förr fl bemtade sina läror och sin karakter hufvudsak-Iligen från Gamla Testatementet, det sednare frå Idet Nya. Genom en grof theologisk villfarelst antogo således : Puritanerne den Hebreiska sabbatens stränga ceremoeniel, hvilket vår Frälsare li sjelfva verket afskaffat, och i stället för hvili ket alla kans förste efterföljare infört en mildare institution. — Följden af att man öfverdref de ceremoniella har i England i alla tider varit denna — i semma mån sem en klass af personer blef mera sträng och noggrann i kyrkobrukens iakttagande och bivistande af dea offentliga gudstjensten, i samma mån blef en annan I klass deremot mera ljum och försumlig deri. Då det var allmänt antaget, att förra delen af Söndagen ägnades åt ändakt, och den sednare åt nöjen, så såg man också hvar och en, som I pjöt de sednare, älven iakttaga den förra. Men Idå en klass personer ägnade hel dagen åt anI daktsöfningar och formell återhållsamhet, och detta med ett skrytsamt pedanteri, för att derigenom passera för heliga — så föll den andra klassen, i följd af en naturlig reaktion, och genem ridikylens oundvikliga verkan, i en motsatt ytterlighet. Politiskt agg underhöll och hyllade sekterismens olika åsigter, och irtill denna dag finnes i England tvenne klasser af persener, som resonnera öfver sabbaten, af hvilka den ena fordrar for mycket, och den andre medger för litet. Måhända har ingenting mera skadat den tillbörliga aktming, alla klasser borde hysa för sabbaten, än Sir Andrew Agnewsz orimliga och vidunderliga förslag. Men äfven om man lemnar å sido de religiösa åsigterna af frågan, så fordrar andan af god lagstiftning, att, i fall någon stor och tydlig orsak till osediighet finnes, bör man söka att undanrödja den. Men ser (och detta är högligen tillfredsstöllande) af de vittnesmil, som bbfvit eafgifoa inför komitden, som satt öfver 3ir Andrew ÅAgnews i motion om ett strängare firande af ssbbaten, att denna dag i alimäuhet hålles helig af aila klasser, utom af de allra fattigaste, att platserne i kyrkorna blifva upptagna så fort kyrkorne blifvit färdigbyggda, och att till och med de plaiser, som åro bestämda för de arbetande klasserna, äro ovanligt tätt besatta. Det är blott de fattigare inom den arbetande klassen i de stora städerne, som äro försumliga i sin kyrkogång — vi forska efter orsaken, och finna den nästan alltid i fylleriet, vid hvilket de vant sig. Då vi nu kommit till roten af det onda, så år det der, vi böra börja med vår lagstifning. I I Det fianes tyenne orsaker, som befordra fylleriet på söndagen; dessa höra vi söka att undanödja, icke blott derföre att de verka skadligt på sabbatens helgd, utan emedan de flicka mor. saliteten inom staten. I Det finnes tvenne orsaker: den första är va-: van att betala aflöning för veckan på Lördags! fronen. Då den påföljande dagen icke alls 2 gnad åt något arbete, ställer lättingen och den nera utsväfvande handtverkaren, i synnerhet i wmivudstaden, med ens kosan till krogen Lörlagsqväll, återvänder dit Söndagsmorgon, glömi ner sin hustru och sina barn, och förstör på ina egra laster veckens arbetstörtjenst, som ordt användas tll underhåll af hans familj. Zen deremot om han utfinge sin aflöning Freagsa ton, och ginge till sitt arbete Lördagsl aorgon, Så lige i detta förhållande en befalianl je nödvändighet för honom, att icke genom utväfning den föregående aftonen göra sig oskickg för arbetet dagen derpå; den frestelse till ittsinnigt användande af penningar, som uppemmer då man nyss fått dem i haud, skulle cke vinna ökad styrka genom utsigten, att han tan olägenhet kunde supa sig full, emedan den åföljande dagen, som ecj var någon arbetsdag, mnade honom tillfälle att återhemta sig från tsväfningens följder. Penningarne skulle sanlj; olikt råka i hans hustrus händer, och rf i : j s G 6 som sig borde, använda till familjens underall. Den som har någon kännedom af, huru ) Då författaren till det namnkunniga herdahrefvet vid Prectmötet i Götheboregs Stf: