al dörren. Vi hafva redan haft en imperator o e denne behöfver ej konunganamnet för att bl ; va en tyrann. Icke friheten, icke sjelfsvålde 1 licke romerska folkets förtryck skapar en såda: , utan denna krypande senat, dessa vekliga patr ti cier och riddare, som behöfva en beskydda tl för sina ärftliga rättigheter. De skola uphö den mäktigaste, och ställa folket till hans tjens -loch med sitt efterdöme lära Qwiriterne att b ja knä för en enda. Den föraktligaste sl Iskall bl.fva senatens herrskare, blott han til städjer den att förtrycka, och de ädlaste slägt skola förfalska sina stamtsflor, för att medde tyrannen härkomstens värdighet. Oeh ärftli; heten skall icke heller uteblifva. Ty den, so Iherrskar öfver senaten, kan icke ega mindre fö reträden än senaten sjelf, och intet bör stå qvai som erinrar folket om dess fordna valfrihe Då är tyranniet fullkomnadt, och om namnet ä Jateblifver, skall dock allt styres efter ett svå godtycke (nutu regio). Enherrskarens vilj utnämna hvarje embete, och då hams lik som senatens värdighet är ärftlig, så må man sarming säga, att makten att förtrycka folket ä ärfilig, äfven hos dem, som icke genom här komsten, utan genom imperatornas befallning jeiler senatens förord, kommit till embetet. Me förtrycket skall bhfva mycket svårare och mer förBedrande än det någras (paucorum) välde ut öfvat. Ty såsom allas välde är hopadt i e endas hand, så skola ock allas dårskaper oc I grymheter hopa sig i en endas hand, och der igenom blifva svårare. Och senaten skall fö sim egen säkerhets skuli ej våga motsätta si hvad en så ökad dårskep och grymhet tilläf I ventyrs befaller; emedan nemligen om tyrannen , öfvermakt sattes i fråga afsenaten, dennes öfver makt skulle sättas i fråga af folket. Så att on tyrannen sätter sin bild i den capitolinske Ju piters ställe, så måste folket ära den, eller on ban ger pretorsvärdigheten åt ett oskäligt dju (bruto), måste folket nöjas med dettas domar. ? Och såsom för dåren ingenting är älskvärdar än dårskapen, så skola ock de personer, son smickra diktatorns dårskaper eller hjelpa honom att uplinna nya, stå högre i hans gunst är de, som oroa hans öron med tal om allvarsamma saker. Då skall en dryckesmarskalk (arbiter bibendi) gälla mer än den skarpsinnigaste pretor, och en snyltgäst (laudicenus), som lofsjunger för maten, prisas högre än den, som ifrån rostra försvarat Romerska medborgares fribet. Ännu gilfves många orsaker till Roms fall, dem jag skulle anföra, om de icke snarare kunde lämpas till alla stater än till Rom ensamt. En enda och den ganska vigtig vill jag här upplaga. TIatet folk är fiendiligt mot sin egen frihet, hvarföre denna ock skulle förblifva oförkränkt (incolusais) om folkets beslut alltid gällde; ty deruti består friheten, att intet annat sker än det folket vil (publica jubet vox.) Men huru skall folkets vilja höras, hur skall folket veta hvad senaten tillämnar, eller senaten riktigt erfara hvad folket tänker och önskar? I denna sak bar Rom mera liknat en ifiendeland spridd krigshär ån en på forum samlad rådplägning. Du känner huru folkets röster blifvit samlade, lu vet hur jag förgäfves sjelf en gång gick omring, att väcka dess deltagande för en rättvis ak, du känner ändiligen huru lögner och ryken dagligen utspriddes och med hvarje dag änlrade sit utseende. Hvad annat än oro unde väntas, der sanningen ej förmådde prida sig, och der det ofta var farligt att ytra hvad man tänkte om den, som för tillfället rade högsta anseendet. Om denna orsak till oreda icke kan upphälvas, så vet jag i sanning cke huru friheten någorstädes skall bestå. I) nväldiga stater regerar tystnaden, hksom i läg en, att ingen må underrättas om den andras tällning; men i en fri stat beror tryggheten lerpå, att hvad enhvar tänker i allmänna ämjen genast må blifva bekant, så att ej allenast ngenting må gå förloradt, som kan vara nytigt för det allmänna bästa, utan ock det om oriktigt och falskt utsprides, må kun-! ia tillbakadrifvas och rättas. Jag har känt en icilier, som påstod sig ega konsten att i uppsjukad sten, så ofta jag önskade, afbilda en krift, så att den kunde läsas af huru minga! om helst. Om detta ej var bedrägeri, så vore et i samning en sak af största vigt, så framt) cke, hvilket jag fruktar, 1mperatorn främst af! H i Ilt befaller tystnad. Ty så nödvändig är denna: ör tyranmiet, att stater finnas, der lagen är trängare mot den, som nämner eller uppenba