se detta riddarståand, knappt miudre ädelt, som
bildar ev trappa mellan patricierne och folket
alliid vältämkande mot de förra, hvilkas höghei
är målet för dess blickar, alltid misstroget mo!
det sednare, som vill intränga i dess leder; se
detta folk vandt att lyda och från den frie med-
borgaren ned till slafven, erdvadt i klasser som
bevaka hvarandra med afundens blickar; se det-
ta presterliga stånd, som liksom under lås och
nyckel förvarar hemligheten af gudarnes dyrkan;
se dessa gladiatorer och skådespelare och gyck-
lare af alla slag, som prisa de storas slöseri,
och offra sitt lif för att från detsamma afvända
folkets blickar; se dessa handtverksskrån , som
i särskilda och föraktade gillen, skiljas från det
öfriga folket, och prisa som en nåd, att högsta
makten indelar och sätter dem arbete före, så-
som herrn indelar och beordrar sina slafvar; se
dessa lagar, så gamla, så spridda och så mörka
att hvarje bokstaf förmår snärja dem tilltagsna-
ste klient; se denna Roms omätl!iga glans och
storhet, grundad på kufvade nationers slafveri
och oräkneliga kohorter af krigare, snabbare att
föröda ett land än orientens gräshoppor; se des-
sa fasta palats, hvars inandöme väcker de öster-
ländska satrapernas afund, och se Roms Luculler
derinom, i en exda aftonmåltid, sluka tiotusen
daglönares arbete; ja än mer, se mig sjelf,
Roms högsta embetsman, bärande dess trygghet
på mina skuldror, ändock ägande ledighet mog
att nu intaga ett vomitif, för att i afton hos
Lucullus göra en måltid af åtminstone tretusen
dagsverken på min lott, medan jag ler åt Gal-
lern, sem hvässer sitt svärd, och slafven, som
gnager sin boja; se allt detta, säger jag, och till-
stå alt din spådom är en galenskap, och att
Roms välde är fast som jorden, liksom det är
hennes medelpunkt.
Och likväl är det nu förbi med detta välde.
Jag förutdrar mig ej eller deröfver. Liksom
den med hake bortförda gladiatorns ännu för
sista gången händelsevis klarnande blick utan
fördom betraktar den dårskap, åt hvilken han
invigt sin lefnad, och tydligen inser att den si-
sta ofärden varit en bestämd feljd af otillförlit-
ligheten iden konst, genom hvilken han trodde
sig böra segra; så inser äfven nu jag, klarare:
än någonsin, att Roms fail och min egen ofird!
icke är annat, än en oundviklig följd af just de:
ersaker, som i min och mångas tanka varit sjelf-
va beviset för dess styrka.
Roms första styresmän voro konungar, och!
derföre äro eck romerska väldets första inrätt-:
ningar kusgliga ), d. v. s. sådane, som splittra-
de folket, på det en endas nyck måtte kunna
undertrycka allas förenade vilja. Då tyranuerne
störtades, och hvem vet bätue än du, genom !:
hvilken detta utfördes), bibehöllos likväl de!
I
gamla inrättningarne, och det eavälde, som för-!
ut ärfdes af konungarnes barn, ärfdes nu af pa-li
tricierrnas. Hvad lönar att tala om frihet i en:
stat, der folket är slaf och tyranniet ärfteligt.
Men icke ensamt häruti ligger orsaken till Roms s
nu inträffade undergång. Andra orsaker hafva !
tillkommit, orsaker, efter hvilkas närmare be-1l
traktamde du måste säga att tyranniet är i Rom c
naturligare än fåväldet. l
Våld och plandring voro de enda medel, som s
samlade Roms första bebyggere under en här-t
förares fanor, -och krigets byten hafva, från grum- S
den till tinnarne, uppbyggt Roms stad. Derföre 1
har kriget i Rom alltid gällt mera än freden, s
härföraren mer än statsmannen, och aldrig var fol- t
kets missnöje större, än att det bröts af fält- hb
herreas rop, då han visade att ett folk fanns att!
bekriga eller ett byte att vimna. Och för att ili
få ord utirycka saken, Rom har icke varit en je
stat, utan ett läger, och i lägret regerar fälther- jr
ren, Då sommaren kommer måste fältherren !s
uppbryia vinterlägret, och föra tropparna utlld
strid, 1y krigarens undergifvenhet räcker ickeln
längre än kriget. Så att om fältherren försuna- i:
mar att i tid öppna fiktåget, lystrar soldaten tilllt
en annan, som visar honom seger och byten. s
Detta är den sanna bilden af Roms folk; alltid in
läger, alltid undergifvet krigets lagar, hag det 5
varit lydigt i krig, men oroligt i fred. Ty så-n
som dess herrar sökt äfven under freden hålla s
det under krigslagarnes tuktan, har det hårdare s
känt denua, och liksom soldaten i lägret satt d
sig upp mot fältherren. Derföre har Romerska ic
folket aldrig kunnat söka friheten utan genom al
uppror, eeh aldrig kunnat stillas utan genom få
krig, eller utdelning af krigets byten. Under, 5
sådane förhållanden, hvem kan förundra sig att. re
Mm
) Regixe.? Det är bekart att Romarne med —