se detta riddarståand, knappt miudre ädelt, som bildar ev trappa mellan patricierne och folket alliid vältämkande mot de förra, hvilkas höghei är målet för dess blickar, alltid misstroget mo! det sednare, som vill intränga i dess leder; se detta folk vandt att lyda och från den frie medborgaren ned till slafven, erdvadt i klasser som bevaka hvarandra med afundens blickar; se detta presterliga stånd, som liksom under lås och nyckel förvarar hemligheten af gudarnes dyrkan; se dessa gladiatorer och skådespelare och gycklare af alla slag, som prisa de storas slöseri, och offra sitt lif för att från detsamma afvända folkets blickar; se dessa handtverksskrån , som i särskilda och föraktade gillen, skiljas från det öfriga folket, och prisa som en nåd, att högsta makten indelar och sätter dem arbete före, såsom herrn indelar och beordrar sina slafvar; se dessa lagar, så gamla, så spridda och så mörka att hvarje bokstaf förmår snärja dem tilltagsnaste klient; se denna Roms omätl!iga glans och storhet, grundad på kufvade nationers slafveri och oräkneliga kohorter af krigare, snabbare att föröda ett land än orientens gräshoppor; se dessa fasta palats, hvars inandöme väcker de österländska satrapernas afund, och se Roms Luculler derinom, i en exda aftonmåltid, sluka tiotusen daglönares arbete; ja än mer, se mig sjelf, Roms högsta embetsman, bärande dess trygghet på mina skuldror, ändock ägande ledighet mog att nu intaga ett vomitif, för att i afton hos Lucullus göra en måltid af åtminstone tretusen dagsverken på min lott, medan jag ler åt Gallern, sem hvässer sitt svärd, och slafven, som gnager sin boja; se allt detta, säger jag, och tillstå alt din spådom är en galenskap, och att Roms välde är fast som jorden, liksom det är hennes medelpunkt. Och likväl är det nu förbi med detta välde. Jag förutdrar mig ej eller deröfver. Liksom den med hake bortförda gladiatorns ännu för sista gången händelsevis klarnande blick utan fördom betraktar den dårskap, åt hvilken han invigt sin lefnad, och tydligen inser att den sista ofärden varit en bestämd feljd af otillförlitligheten iden konst, genom hvilken han trodde sig böra segra; så inser äfven nu jag, klarare: än någonsin, att Roms fail och min egen ofird! icke är annat, än en oundviklig följd af just de: ersaker, som i min och mångas tanka varit sjelfva beviset för dess styrka. Roms första styresmän voro konungar, och! derföre äro eck romerska väldets första inrätt-: ningar kusgliga ), d. v. s. sådane, som splittrade folket, på det en endas nyck måtte kunna undertrycka allas förenade vilja. Då tyranuerne störtades, och hvem vet bätue än du, genom !: hvilken detta utfördes), bibehöllos likväl de! I gamla inrättningarne, och det eavälde, som för-! ut ärfdes af konungarnes barn, ärfdes nu af pa-li tricierrnas. Hvad lönar att tala om frihet i en: stat, der folket är slaf och tyranniet ärfteligt. Men icke ensamt häruti ligger orsaken till Roms s nu inträffade undergång. Andra orsaker hafva ! tillkommit, orsaker, efter hvilkas närmare be-1l traktamde du måste säga att tyranniet är i Rom c naturligare än fåväldet. l Våld och plandring voro de enda medel, som s samlade Roms första bebyggere under en här-t förares fanor, -och krigets byten hafva, från grumS den till tinnarne, uppbyggt Roms stad. Derföre 1 har kriget i Rom alltid gällt mera än freden, s härföraren mer än statsmannen, och aldrig var folt kets missnöje större, än att det bröts af fälthb herreas rop, då han visade att ett folk fanns att! bekriga eller ett byte att vimna. Och för att ili få ord utirycka saken, Rom har icke varit en je stat, utan ett läger, och i lägret regerar fältherjr ren, Då sommaren kommer måste fältherren !s uppbryia vinterlägret, och föra tropparna utlld strid, 1y krigarens undergifvenhet räcker ickeln längre än kriget. Så att om fältherren försunai: mar att i tid öppna fiktåget, lystrar soldaten tilllt en annan, som visar honom seger och byten. s Detta är den sanna bilden af Roms folk; alltid in läger, alltid undergifvet krigets lagar, hag det 5 varit lydigt i krig, men oroligt i fred. Ty så-n som dess herrar sökt äfven under freden hålla s det under krigslagarnes tuktan, har det hårdare s känt denua, och liksom soldaten i lägret satt d sig upp mot fältherren. Derföre har Romerska ic folket aldrig kunnat söka friheten utan genom al uppror, eeh aldrig kunnat stillas utan genom få krig, eller utdelning af krigets byten. Under, 5 sådane förhållanden, hvem kan förundra sig att. re Mm ) Regixe.? Det är bekart att Romarne med —